Finns det ingen som kan vifta med öronen i TV?
nr 47  1973
••• — Det är Hyland som ska görat!
    Allt vad svensk TV har av prominenta pärmbärare satt församlade i chefsmodulerna i radiohuset. Radiochefens ord föll tungt denna bistra novemberdag. Svensk TV befann sej i en knipa så slutgiltig att man kallat till katastrofmöte för att söka spåra en lösning.
    Problemet var detta: sedan man anställt 2.348 administrativa tjänstemän, hade man inte längre råd att engagera någon som gjorde själva programmen. Men radiochefen, kreativ som alltid, hade erinrat sej, att det dock fanns fast anställda programtjänstemän som alltjämt kunde utnyttjas.
•   Sedan frilansstoppet var det adjöss med Carl-Gustaf och Pekka, hej svejs med Gary Engman och Lasse Holmqvist, Ria och Lill gonatt med Sigge Fürst. Härenstam och Hasse Alfredson. Farväl med Bengt Bratt och Hem till byn.
•   Sveriges Radio måste hädanefter roa folket med fast anställda krafter. Och Hyland var ju som radiochefen så påpassligt erinrade sej, fast anställd!
    — Hyland är mannen, upprepade Nordenskiöld ännu en gång.
    Pärmbärarna satt tysta och andaktsfulla. En som varit anställd i 24 år och inte riskerade att få sparken, sa:
    — Jo, de e klart alltså. Men Hyland kan ju inte göra sina hörnor solo, det måste till en orkester och lite gäster å de. Och sånt kostar malare. Tänker radiochefen medverka personligen?
    — Nej.
    — Förre radiochefen, Rydbeck, han kunde vifta med örona utan att röra en min. Faktiskt ganska festligt.
    — Så blev han FN-ambassadör också!
    — Så radiochefen vägrar att vifta på örona då?
    — Absolut.
    — Då ska vi skriva en bit i personaltidningen “Antennen” om det. Har radiochefen några egna förslag?
    Det säjs sa denne, att Berggren, den gamle hallåmannen, ska vara helvass på snatterpinnar. Jag har hört honom i “Valencia” — i sticket lät han som en hackspettskongress i en torrgran.
    — Berggren har inte tid, sa en yngre pärmbärare. På förmiddagarna är han spillkråka i “Pausfågeln” och sen har han ett eftermiddagsskift som kornknarr hos Linnman.
    — Feldreich, sa radiochefen, han är duktig på att blåsa melodier på tombuteljer. Jag har hört honom spela tarantellan ur “Söder om alperna” på en tom Rioja.
    — Feldreich har inte tid, sa en annan pärmbärare. Berguv i “Pausfågeln” och ångbåt i “Sånt händer på sjön”. Dessutom har det, med dom löner Sveriges Radio betalar, blivit en sån brist på tomglas.
    Men försökte radiochefen igen, jag har hört på omvägar att radiopastorn Dahmén är fin på att dansa fandango. Kunde inte det vara något för Hyland.
    — Jag har kollat saken, upplyste en intendent med blå pärm. Snacket har ju gått om Dahmén, men det är överdrivet. Ryktena härrör sej från ett tillfälle när pastorn skulle ha på sej ytterrocken i Operabarens garderob och bägge ärmarna visa de sej vara vända på avigan. Det såg roligt ut, men det var definitivt inte någon stilren fandango han dansade.
    — Jag ger mej, mina herrar, jag ger mej, sa radiochefen, men var det inte så i alla fall, att underhållningschefen på TV 2 är fenomenal på att trolla. Kan de va nåt?
    — Tyvärr inget nytt, framhöll en yngre man med grön pärm. För att fixa en hyfsad underhållning i TV 2 på dom sketna anslagen, måste man helt enkelt vara trollkonstnär.
    Förr sa radiochefen och lutade sej  bakåt i chefsstolen med ett nostalgiskt leende på läpparna, förr var det mera fart i programtjänstemännen. Man var mera beredd att offra sej för sitt kall, man gjorde allt för licensbetalarna. Tänk “Hallåmännens jul” när Carl-Åke Wadsten och Jerring och Pontus och Lars Madsén satt kring mikrofonen och knäckte nötter och var roliga. Vilka kvällar, vilka lyssnarsiffror! Apropå det... Mina herrar, jag har det! EFRAIM ALEXANDER!
    — Är det nån trollkarl från Tyskland? undrade en som var så nyanställd att han inte fått nån pärm än.
    Förlägen tystnad i lokalen. Till slut sa en äldre pärmbärare, en utpratad radiot:
    — Sven gjorde ju båda rösterna i Efraim Alexander, både sin egen och Alexanders. Ska vi ha det i TV, måste Jerring få en motspelare.
    Förr sa radiochefen, hade vi åtta tjänstemän på Sveriges Radio och alla hade två röster. Nu har vi 2.348 tjänstemän, och det borde väl gå för sej att hitta en röst bland alla dessa?
    — Efraim Alexander ska vara en liten dum jävel från bondlandet.
    — Det här mötet antyder, sa radiochefen torrt, att vi har 2.348 små dumma jävlar från landet att välja på. Egentligen skulle man bunta ihop dom och skicka dom tillbaka. Man kunde kanske filma återtåget och sända det i Tvåan som en ny “Hem till byn”. .. En dum fan från landet var det...
    — Han ska vara korkad på ett speciellt sätt liksom
    — Jag förstår sa radiochefen, men Hyland kan ju inte räcka till allt. Han ska ju vara programledare.
    — Dessutom ska han vara rödhårig.
    — Då har vi Henry, det där jävla Panorama är det i alla fall ingen som tittar på.
    — Henry kan inte tala östgötska. Dessutom är han inte särskilt rolig, så fort han säjer tre ord kommer han in på utrikestelegrammen.
    — Man kanske kunde lansera honom som sångartist, sa radiochefen, “It’s a sin to Tel Aviv... bampe dampe daj”. Vad är det för mummel därborta i lokalen?
    — Det är herr Christensson som avsäger sej. Han var brummare i skolan.
    En djup suck undslapp chefen för Sveriges radio och television. Sakta som en gammal järnvägsbom reste han sej ur stolen, tittade ut över svärmen av pärmbärare och sa:
    — Sedan 1968 har vi anställt 387 unga programtjänstemän på TV 2. Finns det då ingen talang bland dessa?
    Tystnad i församlingen.
•   Radiochefen återtog:
    — Rent ut sagt, mina herrar, alla jävla vänstersocialistiska Maofrön som dräller omkring här i jeans och trätofflor, vad gör dom?
    En vithårig man med både blå och grön pärm svarade:
    — Därom kan jag ge besked. Ingen av våra vänstersocialister är att påräkna för underhållningsverksamhet just nu. De är samtliga sedan två månader tillbaka upptagna av att producera barnens adventskalender till jul.