Först Krusse sedan Slösa!  

nr 45 1964 

    
Först sparkade dom ut Nikita Chrustjev och det i samma veva som man hade börjat tycka om gubben! Så inträffar 
det något ännu ruskigare – Spara och Slösa blir utrensade ur Lyckoslanten! Idolerna faller, en efter en. Att Spara fick kicken var förstås bara roligt, det har man önskat sen man var åtta år. Men Slösa, denna festliga hålligångböna som levde loppan och lät pengarna rulla, hon var värd ett bättre öde.
   Lyckoslanten har fått en ny redaktör och det vet man ju hur nya redaktörer är. Birgitta Lilliehöök, som ritat Spara och Slösa i Lyckoslanten sen 1926, fick häromdagen ett brev på posten, som sa att Spara och Slösa inte längre var önskvärda. Sparfrämjandet ansåg inte att flickorna var representativa för det moderna spartänkandet. Tänk, Spara och Slösa som var ljuspunkterna i Lyckoslanten! I övrigt var tidningen kass, tyckte man när man var tio år. Spara till något riktigt roligt minns jag att det stod i den. Och överst på sidan fanns sparsymbolen, den gamla eken. Vid 10 års ålder kunde man inte inse det festliga i att spara till en gammal ek.
   Vad får Lyckoslantens läsare i stället för Spara och Slösa? Jo, meddelas det, ett par nya figurer som heter Duns 
och Luns. Kunde inte Sparfrämjandet tagit steget fullt ut och kallat dem för Brezjnev och Kosygin med en gång?
   Ack, kära Slösa, hur högt älskade vi dig icke! Du som köpte snarr för pengarna så att du fick ont i magen och vred dej i smärtor. Hundratusentals skolbarn led med dej och målade arga mustascher i nyllet på den otäckt självbelåtna Spara, denna äppelkindade tråkmånsa med yllestrumpor ända in i själen!
   Under åren 1932-42 var man en hängiven läsare av Lyckoslanten. Att man öppnade varje nummer med små händer darrande av iver, berodde på att man ständigt närde en förhoppning att det skulle gå åt helsicke för Spara, denna okvinnliga knätofsrulta med sitt inställsamma frimicklarleende som var en evig pina för stackars Slösa. Någon gång skulle väl Spara ändå springa på pumpen? Men det var alltid Spara som tog hem spelet, och hundratusentals svenska skolbarn tog den stackars Slösas parti. Barn har sinne för fair play och sånt.
   Senare har man lite då och då öppnat Lyckoslanten för att, när inte ens egna barn sett det, kolla hur det gått för Slösa. Ock det har utvecklat sej lika illa för henne på 50- och 60-talen som under tidigare decennier. Egentligen är Slösa ett mirakel, vilken annan tjej skulle palla för det som hon gått igenom? Tänk er själv att vara hemfallen åt nötkola i 38 år och hela tiden bli hånad och förebrådd av en äckligt präktig syrra! Jag skulle få magsår för mindre.
   Sympatierna då? Är dom fortfarande på Slösas sida?  Lyckoslanten går ut till 700.000 barn. Efter mönster från opinionsundersökningsinstituten valde jag ut ett underlag på 7 och pejlade stämningen. Samtliga intygade att Slösa är toppen. Och ska sanningen ändå fram, så är Slösas popularitet i brant stigande! Men detta har sina  skäl, för som en 11-årig tös i Jakobsberg sa: ”Slösa är så lik Ringo i The Beatles att det inte är klokt."

   Undra på att Sparfrämjandet rensar ut henne. För hur skulle det låta om hela det unga Sverige började spara till elgitarrer?