nr 37  1964                                                                                
■■■ Verkligheten håller sakta men obönhörligt på att bli underbarare än dikten, upptäckte man nu i veckan när skolorna har börjat.
   Ludvig Holbergs festliga skildring av den påkostade bondsonen som kommer hem till den enkla byn efter studier vid universitetet i huvudstaden och slår hela byn med häpnad genom att tala ett så herrans rart latin, fast han i själva verket inte förstår ett ord, är en rörande saga.
    Tiotusentals skolbarn som kommer hem och speakar engelska med föräldrarna som inte förstår ett ord, är en rörande verklighet.
■   Jag såg och hörde en halvstor grabb som hängde i fönstret i vårt radhusområde och konverserade sin kompis. Bakom grabben skymtade hans mor inne i köket Grabben sa:
    — Mother doesn’t know, but I had my first smoke this morning!
    Och bakom log mamman av glädje över sonens framsteg i engelska språket.
    Ett tips till dom där grabbarna som annonserar om Linguaphonekurser. Lägg om stil! Den där ramsan om »att jag skämdes för min mans arbetskamrater för att jag inte kunde engelska
», börjar bli lite tjatig. Byt slogan: »Häng med edra barn, lär er engelska lika fort som de!» Eller »Linguaphone hjälper er att förstå era barn!».
   Det gäller för föräldrarna att gardera sej. Små barn är inte alltid så snälla. Det finns dom som styggt nog använder sina språkkunskaper för att sätta föräldrarna på det hala. Som barnet på sossarnas valaffischer »Farfar, vad betyder security?»
    Affischer i valrörelser har för övrigt en förunderlig förmåga att spegla de aktuella problemen.
    Här står det i DN att ungdomskriminaliteten tycks koncentrera sej kring bordtennis- och biljardsalonger. Röster höjs för att biljarderna ska stängas. Och i samma veva kommer folkpartiet med affischen »Stoppa kösamhället!
» En sån flax. Och just som en mykolog påstår att de flesta giftsvampar är ätbara (det är bara att tillaga dem och äta ty för det mesta händer ingenting efter ett skrovmål på t. ex. röd flugsvamp) så kommer sossarna med affischen »Mot nya djärva mål». Nog är väl det ett sammanträffande.
    Behovet av nya partier tycks vara ganska påträngande. Vi har fått ett kristligt parti och vi har upplevt flera lovande ansatser att bilda ett bilistparti. Själv föreslog jag ett sådant parti för två år sen. Frampartiet Bilisterna, ett parti med sådana saker på programmet som ATP och fri igångknuffning åt alla bilar som gått över 16.000 mil, uppmjukning av körkortsproven så att alla som kan stava till Södertälje och vissla till Gubben Noak blir godkända, minimifartgräns på landsvägarna vid 110 km och effektiv poliskontroll mot krypdårarna.
    Frampartiet Bilisterna skulle gå till val på parollen: Fram för statligt bilbidrag, 150 kr för första bilen upp till 1500 mil och 200 kr för äkta makar.
   Nu har ett par tidningar, som trots att de heter Fart och Racing inte kan vara först med någonting, lanserat sitt bilparti, som bara heter Frampartiet. Dess främsta målsättning tycks, i varje fall att döma av de trycksaker partisekretariatet spritt omkring sej, vara att få in hr raceråkaren Picko Troherg i riksdagen. Tidningen Fart lovar att presentera partiprogrammet den 11 september. Det är så dags då. Just som jag ändå övervägde att lägga min röst för Picko den 20 september, fick jag se en bild på karln och blev genast lite mera betänksam.
    
Vid en första anblick ser han ut som något som blivit över när Nya Damernas Värld plåtat höstens nycker inom herrmodet. Mannen ifråga står utanför riksdagshuset och håller av allt att döma på att tugga i sej en ekorre som mellanmål. Tar han sej sedan en bäver till middagsmål, så har vi åter en politiker som strävar mot nya djärva mål.
    Nu spelar det ju ingen roll hur en politiker ser ut eller vad han äter till middag, det avgörande är hur han låter efteråt. I varje fall står det så i ett telegram från Reuter som gått igenom svenska pressen i veckan:
     

    Innan jag går till valurnorna den 20 september vill jag ha svar på frågan: Hur rapar Picko Troberg?