nr 28 1965 

     Jag tar skulden på mig om du tar mig på dig, sa prästen till pigan.
     Vad är det? Svar: En av de äldsta fräckisar jag känner till - hämtad ur Fredrik Ströms »Svenska Ordstäv» där det också heter: »Felsteg, sa horan, som fick tvillingar».

     Med skäggen Beppe Wolgers och Åke Söderqvists hjälp har vi brakat igenom fräckisvallen. Det har börjat bli inne att dra fräckisar. Skäggens teleservice »Dagens fräckis» blev så blockerad av svenska medborgare att televerket måste avbryta verksamheten.
     Det är klart att fräckisar har funnits i alla tider, men det är först nu som det har blivit riktigt passande att dra en fräckis i finare sällskap. Förr kunde sånt möjligen gå för sej till vickningen. Man blev effektivt utfrusen om man klampade rakt in på en middag och sa redan i dörren: God dag, generalkonsulinnan, tack för inbjudan, har. generalkonsulinnan hört den här om nunnan och biskopen? Medan personer som drog exakt samma fräckis i exakt samma sällskap fast först klockan 2 på natten ansågs vara sällskapsmänniskor av rang.
     Man var väl si så där en sju åtta år när fräckisen kom in i ens liv. Alla fräckisar man hörde grannens ungar berätta i bersåerna på landet handlade om en som hette Bellman. Man visste ingenting annat om Bellman än att han hade en massa fuffens för sej med drottningen bakom ryggen på kungen. Hela ens åttaåriga själ fylldes av beundran för denne mystiske Bellman som var så full i fan och hittade på så mycket spännande saker. En av Bellmansbitarna gillade man skarpt, det var den där om prästen som stod i kyrkan och slog ihop händerna och utbrast att allt gott kommer från himlen. I samma ögonblick satt Bellman uppe i luften på en flygplanstoalett (fast grabbarna sa inte riktigt så). Sen förstår ni resten ... Att sjuttonhundratalet och flygmaskiner inte passade ihop, det reflekterade man aldrig över. Ens beundran för denne Bellman bara växte med varje Bellmansbit som tisslades fram i augustikvällarna i Lundgrens berså. Och när skolan började på hösten och fröken sa, att nu ska vi sjunga en bit av en som hette Bellman, då tindrade man förstås med öronen och tyckte att pedagogikens modernisering kommit ett stycke på väg.
     Nästa kontakt med fräckisarna kom i tonåren och då trängdes Bellman undan av ett par som hette Kålle och Ada och var mantalsskrivna i Göteborg. När Kålle for till Amerika mitt i sommaren, skrev Ada till honom att hon semestrade i Tylösand och att hon låg i sanden och såg på stjärnorna. Kålle svarade från Hollywood att han låg på stjärnorna och tittade i sanden, och det tyckte man var jättehumor.
     Denna grova Kålle- och Adavits bildade övergången till de mera avancerade och råare fräckisarna. De flesta handlade om pigor, och vad kringresande personer, såsom luffare och handelsresande, hade för sej med dem. Varför alla fräckisar handlade om pigor, vet jag inte. Kanske var det övervägande antalet unga flickor i landet anställda som pigor på den tiden då fräckisarna föddes? Framtidens fräckisar kommer i konsekvens med denna slutsats att handla om hålkortoperatriser och vad kringresande datamaskinsreparatörer har för sej med dem.
     Förutom pigor och drängar och präster och handelsresande så figurerade en massa gaggiga grevar och grevinnor i de fräckisar som stod på repertoaren under 40-talet. Mycket populär var den där om betjänten som ledde in ett mycket begagnat fruntimmer i grevens sängkammare varvid greven utbrast:
     - Men Jean, det var ju för tio kronor Snask jag sa!
     Att behovet av fräckisar är stort, har man liksom haft på känn. Men jag har aldrig fått ett handgripligare bevis för detta än jag fick när jag häromåret satt och berättade anekdoter i Sveriges Melodiradio i 26 lördagar. Lyssnarna uppmanades att skicka in sina roligaste historier och det kom ett tusental prydligt präntade historier till Radiohuset på Oxenstiernagatan. Ett par hundra av dessa, alltså ungefär 20 procent, var rumsrena! Resten var fräckisar, fullkomligt otänkbara i radio. Men, och det var påfallande!
     ÅTTIO PROCENT AV ALLA FRÄCKISAR SKICKADES IN AV KVINNOR! Och en mycket stor del av dessa kvinnor var bosatta i Norrbotten och Västerbotten. Det var särskilt en bit som dessa kvinnor sände in, med könsdelars namn och allting! Och alla som skickade in historien, lämnade med sitt namn och sin adress. Inga anonyma bidrag där inte!
     Fanns det ingen chans å smyga in en fräckis i Melodiradion? Många skrev och vädjade. Nja ... Det längsta jag kunde sträcka mej till var att dra den här:
     Möbelfabrikör Johansson från Tutaryd hade varit i Paris och berättade vid hemkomsten en fullkomligt sagolik upplevelse. Johansson sa, att en kväll hade det kommit en jättesnygg dam och slagit sej ner vid hans bord. Damen pratade en massa franska som Johansson inte förstod, men Johansson bjöd på champagne och de tu konverserade varann på en munter rotvälska som det goda champagneruset födde. Och plötsligt så tog damen upp papper och penna och ritade en bäddad säng på papperet! Är inte det fantastiskt? sa Johansson. Hur i herrans namn kunde hon veta att jag är möbelfabrikör?
     Det var direktsändning och så fort jag dragit fräckisen om Johansson i Paris, frös den kvinnliga producenten Inger Leino till is bakom kontrollrummets ruta. Och när jag la på en skiva rusade hon in i studion alldeles förtvivlad:
      - Är'u inte klok, sitter du och drar fräckisar i radion? Vad i jösse namn ska dom säga nu? DOM, dvs. Rydbeck och Franzén och pojkarna, sa inte ett dugg. Förmodligen hade dom hört den förut.
      Ett par lördagar senare vågade jag mej på en fräckis till:
      - Får jag lov, fröken?
     - Javisst, men ska vi inte dansa först?
     Dom, sa ingenting om den heller.
     Vanlig fräckis i sällskapslivet just nu: Den unge mannen rider ute på Djurgården, uppvaktar en ovanligt vacker ryttarinna och just som, han börjat få upp konversationen, så släpper sej hans häst med ett brak.
      - Förlåt, stammade den unge mannen förläget.
      - Javisst, sa den sköna damen kallt, men jag trodde det var hästen.