Glädje till alla med tandvärk!
             
nr 39  1962   
■■■ HAR NI HÖRT talas om nyheten som hela världen går och väntar på? Det är frågan om en svensk uppfinning som släpps ut i marknaden om något år. När den kommer befriar den en hel värld från smärtor och lidande!
    Nu är ni allt bra nyfikna, va?
    Nåja, jag ska inte hålla er på sträckbänken längre. Nyheten kommer från Atlas Copco. Detta företag har konstruerat en bedövningsspruta utan nålspets! All världens tandläkare går nu och väntar på denna svenska spruta som skjuter in bedövningsvätskan i vävnaderna med tryckluft. Bedövningen verkar smärtfritt och omedelbart.
    Var inte detta veckans glada nyhet så säg.
   Lunchdrama; gamle fine radioreportern Olof Forsén, stamgäst på Metropol, frångick häromdagen sina vanor och gick till Operakällaren för att äta sin lunch. Det skulle han nu inte ha gjort. Följande inträffade: Forsén kallade på hovmästaren och bad om saltet. Ett ögonblick, sa hovmästaren och försvann. När det hade gått tjugo minuter och ingen hovmästare och ännu mindre något salt hade kommit, reste sej Forsén demonstrativt och lämnade lokalen. Just som han tog på sej hatt och rock ute i garderoben hann hovmästaren upp honom.
    — Men inte ska redaktör Forsén åka vi ska genast ordna allt till belåtenhet!
    — Var inte orolig sa Forsén jag ska bara ner till Metropol och hämta salt.
   Är ni med i Svenska Eldbegängelseförsäkringskassan? Inte? Då ska ni gå med, för det är inte nog med att dom tar hand om ens arma kvarlevor när man en gång vänder näsan i vädret, utan dom lämnar medlemmarna en service långt utöver det vanliga. Utöver den sedvanliga premien på 16 kronor och 5 öre, tar dom även ut en ”Återupplivningsavgift” på 2 kronor.
   Albanien var landet som vi glömde. Har ni tänkt på att det i svensk press inte förekommit ett enda reportage från Albanien på tjugo år. Orsaken är enkel: Regimen släpper inte in några journalister. Jo, journalisten Björn Hallström kom in någon gång i mitten på 50-talet och gjorde en filmstump i TV av det hela. Men så var det tyst igen. Till för ett par veckor sen. Då exploderade plötsligt svensk press av reportage från Albanien. Så gott som varje rikstidning bjöd på Albanien-reportage. Hur kan sånt komma sej?
    Svar: Det var Torsten Adenbys  förtjänst. Han chartrade ett plan åt IFK Norrköping, som skulle till Tirana och sparka boll. Det blev en massa platser över i planet och Torsten bjöd pressen på en gratischans. Torsten fixar allt.
   Jag träffade premiärlejoninnan och tandläkerskan Alice Timander. Hon sken upp och log som om hon var ute och gjorde reklam för kliniken. Hon sa: Den roligaste jag vet är Carl Gustaf Lindstedt. Jag såg honom i Vicke Nys på Gotland. Jag är ju ett sånt där tokigt premiärlejon som alltid ska sitta på första bänk, men när jag skulle se Vicke Nys fanns det bara plats på sista bänk. Och där satte jag mej. I den här revyn så gör ju Carl Gustaf entré från salongen. Och just som han kom fick han se mej och blev alldeles paff. Han tvärbromsade mitt i entrén och sa:    
    — Va? Sitter Ni här bakom? Semester kanske?
   Har ni märkt att man numera inte kan äta räkor utan att efteråt se ut som en lingonplockerska om tassarna? Färgar man räkorna nu för tiden? Jag frågade fiskeexperten Bengt Gramer om saken och fick svaret, att det gör man.
    — Får man färga livsmedel i Sverige?
    — Förr fick man inte det, men sen ett år tillbaka ungefär, får man tydligen färga räkor. Färgningen sker redan på båtarna vid kokningen. Det är endast karamellfärg som får användas.
    — Och vad är vitsen?
    — Säj det,
    Giv mej ett skäl, kära räkexperter, varför ni färgar räkorna! Får jag ingen nöjaktig förklaring, så kan ni räkna med bråk.
   Minns ni att jag skrev om författaren till »Stockholm à la carte» för någon månad sen? Jag uttryckte en förmodan att författaren till denna elaka bok om Stockholms krogar skulle få svårt att visa sej på krog hädanefter. Det var tydligen ett riktigt förmodande.
    I Hamburger Börs lilla programtidning recenseras boken så här:
    “Såväl bokens inköpspris som den förhandsreklam sam gjorts i samband med annonsakvisition till boken är pretentiösa. Det kan betraktas, som djärvt av Handboksförlaget, att både sätta ut sitt telefonnummer och att inbjuda till annonsering i nästa upplaga.”