God fortsättning! På vad?
                                                    
 
nr 3  1965                 
■■■ Helgerna är äntligen över. Lilla julafton, julafton, annandagsbalerna, sylvestersupéerna och trettondagsskutten och allt vad det heter är ett minne och här och där ett magsår blott. Folk har ont i magen, folk har ont i benen, folk har ont i håret och ändå går alla dessa människor om kring och önskar varann en »god fortsättning» på det hela.
    Häromdagen sprang jag på en gammal bekant, en byrådirektör i ett av verken. Som jag blivit lärd, fattade jag hans hand, såg honom djupt i de lingonröda ögona och sa: God fortsättning! Den gamle byrådirektören suckade och sa:
    — Fortsättning? Nej, fy farao, nu räcker det. Jag har käkat magnecyl sen Lucia!
   Julen ställer till en hel del förtret för somliga. I mellandagarna ringde premiärlejoninnan Alice Timander till mej och var alldeles förtvivlad, därför att hela hennes jul varit spolierad. Saken var den att ett par veckor före jul ringde Svensk Damtidning till premiärlejoninnan. Man höll på med en en enkät. Man fråga de en rad kändisar vilken eller vilka de hade svårast att stå ut med. Premiärlejoninnan svarade att hon för sin del hade svårast för tomten, »denna representant för den vidriga affärsjulen», var marig att uthärda. Dagarna före jul kom så Svensk Damtidning ut, och där kunde man läsa, att det värsta Alice Timander vet är tomten »denna representant, för den vidriga affärsjuden». . .
    — Hela helgen var förstörd, kved lejoninnan. Vad ska folk tro om mej?
    Tryckfels-Nilsson önskas inte god fortsättning av fru Timander.
    God forts. tillönskas däremot Mummel i kön av en herr Ljungberg i Göteborg. Han skriver: Till Mummel i kön, alias Gits Olsson: Eftersom jag märkt att ditt lager av goda vitsar börjat sina, tänkte jag fylla på det med nytt blod. Så det kommer upp till din normala standard igen:
■   Två skottar träffas på en gata, varvid den ene säjer:
    — Min käre Mac, det var länge sen sist. Varför har du inte hört av dej?
    — Nej, jag har velat spara på besöken.
    Dö Kalle, vet du varför dom inte har några speglar i cellerna i Härlanda?
    — Nä.
    — Därför att fångarna inte skall se hur dom tar sej ut!
  Fänriken: 
    — Vad är en soldat skyldig sina förmän?
    117 Bom: 
    — Dä sa la va bra lite, för di aktar sej nock te att låna ut nåt åt di menige.
■   Filip står en kväll och bankar på en lyktstolpe. En polis frågar vad han har för sej och svaret blir då:
    — Jag knackar, ser väl konstapeln.
    — Ja, men det bor väl ingen i lyktstolpen?
    — Inte? sa Filip, Men det lyser ju i andra våningen!
    Slut på standardhöjningen. Göteborgshumor är Göteborgshumor.
   Resor är bildande, även om det bara är fråga om en liten resa med taxi från jobbet till Centralen.
    — Det är bråttom, sa jag till chaufförn, tåget går om tio minuter.
    — Jag öser på för slaka mustascher, sa chaufförn.
    — Bra.
    — Vet herrn vad uttrycket slaka mustascher kommer av? sa chaufförn.
    — Nej, sa jag, man har hört det och använt det ofta, men det vore ju intressant att få veta var ifrån det härstammar.
    — Jo, sa chaufförn, på de gamla T-Fordarna satt det två små spakar mitt i ratten, den ena för tändnings den andra för gasen. Nån gaspedal fanns inte. När man drog på för fullt med T-Forden pekade båda spakarna nedåt, tändningen på klockan åtta och gasen på klockan fyra. Tillsammans såg de precis ut som ett par slokande mustascher.
    Så nu vet ni det!