Grattis Örebro, årets stad! 
   

nr 2  1965 
■■■ Örebro fyller 700 år och har av Expressen utsetts till årets stad. Det värmer i hjärtat. För en annan var Örebro årets stad redan 1944, när den fyllde 679 år. Man kom dit flyttande från Stockholm och väckte uppseende för att man hade platt hatt och sa tjenare i stället för tjänare och hemma i stället för himma.
■   Man var 17-årig tidningsvolontär från Stockholm och redaktionssekreteraren Torsten Lars son på Social-Demokraten vid Norra Bantorget hade sagt: »Laga så han får åka ut i landsorten ett par år och lära sej veta hut. Sen kan vi anställa honom fast.» Gösta Netzén, som satt tre trappor till i samma hus och redigerade Lantarbetaren, lovade över en halva kaffe på Rotundan att tala väl med Oscar Heij Hällvik på Örebro-Kuriren.  »Bra tidning», sa Netzén, »där får du skriva hur långt du vill». Man kände inte igen mycket från Hjalmar Bergmans Wadköping när man med kappsäckarna i nyporna vandrade östra Bangatan fram. Man armbågade sej väg genom leden av fyllbusar utanför Klosterkaféet i Kurirens hus och stod sedan öga mot öga med Heij-Hällvik. Han hette bara Heij under 30-talet. Det höll på att bli hans olycka när han skulle presentera sej för landshövding Bergström.
    — Bergström, sa Bergström.
    — Heij, sa Heij och räckte fram kardan.
    — Dra på trissor, sa Bergström, eller heter ni Heij?
    — Ja, sa Heij.
    — Kom opp till mej i morron då, så ska jag hjälpa er byta namn.
■   Och Hällvik sa nu: Inte för att jag vet vad jag ska med dej att göra, men Netzén sa att det finns hopp om dej. Charles Löfgren ställer ut sparbössor på sparbanken, du kan gå och göra en 2-spaltare om det.
    Man träffade som Kurirens utsände uti staden de flesta av dem som styrde och ställde när Örebro var 679 år. Man blev rätt tjänis med Otto E Andersen som var bas i Drätselkammaren, och stadsfullmäktiges ordförande Harald Åkerberg var ju ens chef. Däremot fick jag aldrig någon riktig tumme med P. A. Wiklund i landstinget. Landshövding Bror C. Hasselrot hade kallat till presskonferens på slottet. Prins Eugen, som var hertig av Närke, skulle fylla år och landshövdingen ville diskutera formerna för uppropet med chefredaktörerna. För det första var jag inte chefredaktör utan den enda Kuriren hade tid att skicka. För det andra kom jag för sent. För det tredje trampade jag en av Hasselrots vita hundar som låg under konferensbordet. Hunden tjöt så rutorna skallrade i det gamla slottet. P. A. Wiklund, vars partitidnings representant man var, gav mej en blick som jag inte har glömt än. Han gav mej alltid den blicken så länge han levde.
   Galnast i Årets stad var den gången skalden harald forss. Han stavade med små bokstäver på den tiden och ansågs konstig inte bara för det. En kille som först varit sprinterlöpare, sen kommunist och till sist poet utan rim, den hade örebroarna svårt att fördra. Fast man älskade ju förstås att berätta om när harald var snabbfotad kommunist och klistrade förbjudna kampaffischer med konstapel Gullberg i hälarna. Gullberg tog ofta upp jakten, men harald försvann alltid in bland krusbärsbuskarna i Älvtomtakolonin. Och när Gullberg tappade flåset, stack poeten upp huvudet bakom närmaste buske och skrek: Tittut konstapeln, här är jag! Och så fortsatte jakten.
■   Vid cykeldemonstrationen på Storbron tog skalden hem en intelligensens seger över polismakten. Skalden hade ordnat politisk cykeldemonstration. 18 man i nytvättade cykeldamasker protesterade mot kungamakten med varsin bokstav på cykeln, 3 man var NED, 3 andra var MED och 12 man var KONUNGAHUSET. Konstapel Gullberg stod bredbent och fingrade på sabeln vid Storbrons södra fäste när tåget kom, Gullberg kisade och stavade och lade ihop och bestämde sej för att göra chock. I lagens namn, skrek Gullberg och viftade med sabeln. Och när demonstrationen bromsat in, sprang konstapeln in på restaurang Fenix för att ringa efter piketen. Men skalden forss behärskade situationen och handlade snabbt. Gullberg sa efteråt:
    — Den jäkeln blandade cyklarna så inte fasiken kunde läsa ett klokt ord.
    Kriget dominerade örebroarnas samspråk. Man odlade potatis i Tegnérlunden på väster, skördade vass på norra hjälmarstranden och samlades till ett antal av 12.000 kring Ruben Wagnsson i stadsparken för att fira Norges dag.
■   Skalden forss som hade varit kommunist men svalnat i tron, eftersom han upptäckt att även kommunisterna ville bli borgare och »få varmt på dass och stålrörsfåtöl!jer från Grytbyttan», tyckte dock att han hade en liten anledning att sträcka på sej eftersom det gick så bra för Rokossovskij på östfronten. Han kom släntrande upp på Kurirens redaktion en eftermiddag när den ryske generalen just gått över Dnjepr och redaktionen stod samlad över teleprintern och följde nyheterna med febrigt intresse. Det var Oscar Hällvik som fick syn på skalden. Han skrek:
    — Är nu den där förbannade galne skalden här igen! Försvinn!
    Skalden forss formade handen till en megafon för munnen på sitt karaktäristiska sätt och ropade tillbaka:
    — Broder Oscar, broder Oscar, vi ska talas vid när Rokossovskij står vid Svartån!
    Bry dej inte om Oscar, sa Harald Åkerberg som med glasögonen uppskjutna i pannan tittade ut ur chefredaktörsrummet. Kom in och prata en stund.
    Han var snäll, chefredaktörn och vice talmannen i första kammaren. Han bjöd ofta poeten på Hoppa högt (Systemets fruktvin). Han var ju ordförande i systembolaget också.
    Vi såg honom bara riktigt arg en gång. Det var när märket Jison på Örebro Dagblad och Kurirens Birger Nilsson hade suttit på Kuriren och spelat luta en natt och som sista reserv halsat en öppnad och avslagen pilsner. Dan därpå sa Åkerberg:
    — Vem har sett en flaska grodyngel från Lillån som en läsare från Rynninge var uppe med i går?