Grillkocken, en säkerhetsrisk? 

nr 18 1966
    Halva svenska folket uppges gå på grillbar. Mår folket bra av det? Vi som med en viss ängslan följer folkets fysiska utveckling med tanke på Sveriges beredskap i en politiskt orolig tid, vi frågar oss det.
    Kan vi slå tillbaka en fiende så länge vi förfogar över ett soldatmaterial som endast har pommes frites i ryggen?
    Och hur är det med den andliga beredskapen? Står vi ut med att i en eventuell ofärdstid blanda till hälften bark i hamburgarna i stället för en fjärdedel som nu?
Folkets förhållande till hamburgare, pommes frites och grillbarer över huvud taget tarvar en utredning.
    En i sådant utredande syfte företagen rundvandring på Stockholms grillbarer bjöd på ganska överraskande iakttagelser.
    Man frågar sej t ex vad som inträffar om Sverige skulle råka i krig med Frankrike. Alla grillkockar är fransmän. När man beställer två sillbullar för sej själv och sin hustru, vänder sej grillkockarna till små luckor i väggen och ryter:
    — Deux sillibyll pour monsieur!
    Man frågar sej: Är dessa franska kockar hitskickade av de Gaulle? Ja, dra gärna på mun, ni! Men kommer ni ihåg hur det gick till när Hitler var på väg uppåt? Han skickade hit en massa wandervögel som knatade omkring i läderbyxor och joddlade och plåtade våra kraftverk och regementen. Både I 7 i Ystad,
I 16 i Halmstad och I 11 i Växjö hade fallit långt innan Hindenburg fick besked att dra nåt gammalt över sej.
    de Gaulle är fiffigare, han skickar hit grillkockar. En dag ger han bara en överenskommen signal och Stockholms femtonhundra grillkockar häller arsenik i hamburgarna och de Gaulle erövrar huvudstaden i en enda tugga! Det enda den gamle generalen inte har löst är frågan hur han ska komma åt hemmafruarna, dom som sitter hemma i förorterna och läser veckotidningar och äter gröt. Hur bryter man ned dessa kvinnor som inte äter hamburgare? Det enda generalen hittills har hittat på att sätta in mot hemmafruarna är Barbro Backberger. Men det ska mer till än ett stilla nervkrig för att ta knäcken på svenska husmödrar.
    Utredningen har just inletts, ber Mummel att få betona. I den mån den fortsättningsvis blottlägger nya över- raskande samband ska vi höra av oss. Tills vidare nöjer vi oss med ovanstående påpekande om de franska grillkockarna som en påtaglig säkerhetsrisk.
Apropå detta med grillbarer så har utredningen lite så vid sidan om noterat en svår språkförbistring även på de sällsynta ställen där betjäningen alltjämt är svensk och där man rätteligen borde kunna kräva en någorlunda hyfsad behandling av språket.
    Beställer man pannkakor för två, så ropar den rosenkindade tösen i köket:
    — Två pannkaka!
    Man behöver inte vara någon professor Wellander för att få knip i magen av en dylik misshandel av språket. Pannkakor heter det!
    Beställer man ärtsoppa för en person, skriker flickan:
    — En ärtorl
    Klart dubbelfel! För det första heter det: En portion ärter För det andra heter det ärter och inte ärtor i fleralis.
Lokalerna, d v s de som tidigare varit garage, bio, sjapp eller klippsalong, uppvisar en viss uniformitet hur man än ansträngt sej under sina försök att förvandla dem till restauranger med individuell atmosfär. Hade man inte uppfunnit perstorpsplattan, skulle grillbardirektörerna ha stått ganska hand fallna i dag. Det är Perstorp i  disken, det är Perstorp på  borden, det är Perstorp på väggarna och det är Perstorp i taket. På ett grillhak vid Sveavägen föreföll tom knäckebrödet att vara från Perstorp.
    I ett grillnäste på Söder, en liten lokal där dofterna av bearnaise och vitlök och förkolnad entrecote gjorde gemensam sak för att dränka det kvardröjande Watzins Keratin-oset från tiden när lokalen fungerade som friser- salong, observerade den sittande utredningen att en och annan gäst ännu inte är helt grillvuxen. Sålunda satt det ett finnigt mopedbud och skakade pepparkvarnen över käket utan att få ett enda  pepparkorn ur manicken. Mummels utredningspersonal störtade fram och lärde budet att man vrider på kvarnens lock. Mannen var djupt tacksam och fann sedan ett sådant nöje i att mala fram peppar att han förvandlade sin matportion till ett lokalt nederbördsområde. Trots tre mellanöl lämnade han lokalen väsande med öppen mun, förmodligen i begrepp att genast söka jobb som levande blåslampa.
    På ett annat hak i samma stadsdel (ett av de Gaulles) drog det ihop sej till ett drama. En ung man beställde och kocken stack in huvet i luckan och gallskrek på en bratwurst. Därpå vände han sej till den unge mannen och sa med frågande blick:
    — Avec pommes natur?
  
 — Påmm vadå? sa den unge mannen och tillade: Ja för fan, vad som helst, jag är hungrig!
    Bratwursten kom tillsammans med tre högst vanliga kokta svenska bondpotatisar. Den unge mannen betraktade dem för ett ögonblick, gav sedan kocken en bitter blick och sa:
    — Menar'u vanliga gävla prållor så säj för fan prållor!
    
— Ah? ... Prolleur? ...Prolleur? sa kocken och såg lika förväntansfull ut som om man just hade gett honom tips om ett nytt knark.
    Utredningen om livet på svenska grillbarer fortsätter så länge vi orkar smälta pommes fritessen.