nr 18  1969                                                                                
■■■ Chefen ska inte sticka upp, för gör han det, ska vi tala om för honom, att han är gammalmodig och ute för länge sen. Han representerar ett auktoritärt beslutssystem av 1800-talsmodell. 300 personaladministratörer från svenskt näringsliv har kommit fram till detta på en konferens i Göteborg i veckan.
■   En som heter Karl J Edström och är personalintendent vid Grängesbergskoncernen formulerade sej så här:
    — Den klassiska chefsrollen ställer krav som bara kan motsvaras av en supermänniska, ett mellanting mellan Einstein och Tarzan!
    Visserligen skulle jag bli rätt förvånad om Lukas Bonnier kom åkande genom luften på en lian med en relativitetsteori mellan tänderna ropande: “Mig Bonnier, du Olsson! . . . Dela banan?” men för säkerhets skull har jag hållit mitt fönster här i Bonnier skrapan stängt sen en tid. Man vet aldrig vad som klättrar om kring på väggarna.
    Chefer har man ju haft ganska många genom åren och en sån här dag kommer man att tänka på dem alla.
    Man tänker på alla socialdemokratiska landsortsredaktörer man jobbade ihop ,med på 40-talet, bussiga, duktiga och skötsamma killar de allra flesta av dem. Men ingen undgick sitt öde. Dom blev landshövdingar hela bunten. Bara en och annan har lyckats hålla sej kvar i produktionen.
    — Jaså, unge man, du har din artikel färdig nu . . . Har du nåt kvar på motboken då?
    — Nej.
    — Det är förfärligt så långt du skriver . . . har du ingenting kvar, sa du?
    — Nja, en halvpanna kan man väl kanske undvara.
    — En ovanligt begåvad artikel, unge man, vi gör väl en trespaltare på ettan med övergång på sidan 16 . . . Vi tar Skåne den här gången, du kan väl lägga ut så länge.
    I Karlskoga satt vännen Ivar Tegfors och redigerade Karlskoga Tidning. Han hade ett knippe unga reportrar till hjälp. En hette Hans Abrahamsson, en annan hette Vilhelm Röhl och en tredje hette Lennart Hyland. Alla var förtjänstfulla medarbetare var och en på sitt sätt, men bäste stilisten var Vilhelm Röhl. Alla hade dock lika svårt att orka upp om morgnarna.
    — Men Ivar, klagade en av reportrarna, varför skäller du på mej för att jag kommer en halvtimme för sent? Ville Röhl kom en hel timme för sent i går och du sa inte ett knäpp!
    — Hörrudu, sa redaktören, skriv som Ville Röhl så får du komma när fan du vill!
    I början på 40-talet var en ung man från Lindesberg, Lars Orup, och jag volontärer på Svenska Morgonbladets nattredaktion och undervisades i tidningsmannayrket av en något bångstyrig trallgök som strängt taget inte hade på en varmt religiös redaktion att göra. Han ägde emellertid en högt utvecklad förmåga att tas med pastorerna, när dessa hörde av sej per telefon. Jag minns en kväll när en ovanligt tjatig pastor utvecklade sina synpunkter på Svenska Morr, i telefonen. Nattredaktören gav en minnesvärd uppvisning i änglalikt tålamod.
    — Visst pastorn . . . Naturligtvis pastorn . . .  ja, det förstår väl pastorn att vi vill göra pastorn och alla andra bröderna i församlingen nöjda . . .
    Samtalet avslutades med repliken:
    — Ja, sol över fjällets topp då, pastorn!
    Nattredaktören slängde luren i klykan på den gamla linjeväljarapparaten, drog en suck av lättnad och hojtade:
    — Så ska man ta dom djävlarna!
    Därpå slungade han stora telegramsaxen med spetsen före i skrivbordet så att den borrade sej ner två centimeter i bordsskivan och skrek:
    — Men nu går jag och skiiiter!
    Sen tystnade han tvärt. Ty i dörren stod en livs levande pastor som tassat in för att lämna en notis. Det var mycket svårt för Orup och mej att avgöra vem av herrarna som var blekast.
    — Skulle bara lämna det här, mumlade pastorn, släppte ifrån sej notisen och försvann blixtsnabbt från lokalen.
    Nattredaktören är numera hofreporter på tidningen Expressen.
    På gamla AT fick vi en ny reporter, en ung och lovande man från Länstidningen i Östersund. Han debuterade på AT genom att ringa på en rörmokare, ty värmeelementet behövde luftas, Det kom en man omedelbart, en liten spenslig typ med tatueringar på armarna. Skjönsberg sa:
    — Det var bra att ni kom sa kvickt,
min gode man, fixa elementet!
    Mannen fixade elementet och räckte sen fram labben och sa:
    — Jag kanske får presentera mej, jag heter Frans Severin och är chefredaktör på den här tidningen. Skjönsberg får säja “Frasse
om han vill . . . Välkommen, förresten.
    Vare sig dom alltjämt är kvar i ämbetet eller har avancerat till landshövdingar, så lider alla ens gamla redaktörer av samma outplånliga andliga blåmärke . . . Dom blir vansinniga om man använder uttrycket “går av stapeln”. Evenemang som skildras i tidningen “äger rum” eller “sker”. Det finns också saker som “inträffar” eller “händer”. Som ung reporter ansträngde man sej till det yttersta för att få med uttrycket “gå av stapeln” åtminstone ett par gånger i veckan. Och varje gång röt redaktörerna:
    — Grabbdjävel, har jag inte lärt dej att det bara är fartyg och fulla brädgårdsarbetare som går av stapeln, allt annat äger rum!
    En chef i den västgötska tidningsvärlden ägde en schäfer som var hans ögonsten. Medarbetarna på hans redaktion satte en ära i att i varje nummer av tidningen ha minst en nyhet om hundar som bitit människor. Notiserna infördes vanligen under rubriken: “Kvinna svårt hundbiten. Schäfer igen.”
■   En annan redaktör var en varm ornitolog och upprördes varje gång tidningarna hade historier om örnar som rövade bort små barn. Det var biologiskt omöjligt, menade redaktören.
    Herregud vad vi letade efter örnnotiser bland världstelegrammen. Örnarna i Europa var ovanligt jävliga det året, i varje fall om man fick tro vår tidning.
    Säja vad man vill om de gamla redaktörerna, några einsteinska relativitetsteorier formulerade dom inte. Och ska man vara ärlig, så var dom inte så hårda på lianer heller.
    Dom fungerade ganska bra ändå. . .