Hälsning från nakencellisten

nr 8 1967 
    Ett par kulturella skägg från Gamla stan blev putta på mej i höstas därför att jag inte tillfullo förstod den ameri- kanska cellisten Charlotte Moorman, som satt naken i en plastpåse på Pistolteaterns scen och lirade cello. »Ni gjorde föralldel ett lustigt referat», sa de uppvaktande skäggen, »men inser ni inte att ni samtidigt förövade ett lömskt attentat mot konsten? Miss Moorman är dock trots allt en seriös konstnärinna.»
    Jag kom att tänka på det där häromdan, när en, svensk affärsman på amerikanska västkusten skickade mej ett klipp ur Los Angeles Examiner där det stod en notis om nakencellisten.
    Jojo, denna nakencellist, om vilken vi tillät oss säja, att »tjejer som ser ut som Sune Mangs i kroppen och spelar cello lika begåvat som han inte ska uppträda nakna och inte spela cello», hon reser alltså omkring på den amerikanska västkusten som svensk nakencellist! Hur turnén avlöpte, står det ingenting om i Los Angeles Examiner, men däremot föreligger färska mellantider från Charlotte Moormans gästspel på den amerikanska östkusten. Vid en show i New York kallad »Opera Sextronique» infann sej polisen och bar ut miss Moorman. Det kan inte hjälpas att flickan är en seriös konstnärinna. Konstaplarna har min välsignelse.
    Attentat mot seriösa konstnärer förövas lite varstans. Kollegan Åke Hall i Göteborgs-Posten skrev så här om svensk film:
    »Det är många år sedan vi tröttnade på denna form av nationalism, men svensk film måste vara ganska klen, annars skulle den väl inte hålla sej i sängen».
    Svenskt nöjesliv i övrigt håller sej mera på krogen än i sängen. Vi var tolv stycken som strömmade in på Berns för att se »Lådan» från bord 700. En utmärkt föreställning, folk skrattar så dom kräks! Det värsta var att en herre vid bord 703 kräktes på en av oss vid bord 700. Man borde verkligen kunna begära att folk som går på Berns kräks endast på av dom själva betalda sittplatser. Vi kallade på en hovmästare och föreslog att krogen skulle svara för en kemtvätt, men hovmästarn sa sej inte vara intresserad. Han föreslog att den påspydde i stället skulle göra upp med fyllot som kräkts. Men fyllot var inte precis till att tala med. Vi insisterade på att Berns skulle svara för kemtvätten. Nej då.
    Men en kemtvätt på 15 kronor borde väl etablissemangets anseende vara värt?
Jag minns en liknande episod, fast tvärtom, från gamla Grands groggveranda i Örebro. Där satt bondkomikern Pelle på Nabben med några likasinnade och skröt med att han varit svärdslukare på marknader i sin ungdom. Efter som ingen trodde honom, tog Pelle på Nabben en bordskniv för att bevisa saken. Han körde ner bordskniven i halsen men tappade kniven och for omkring i matsalen vilt skrikande. Han satt i stram givakt i taxin till lasarettet där dom fiskade opp kniven med en lång tång. Pelle på Nabben återvände till krogen med bordskniven, och källarmästare Berglund sa: 
    — Varsågod och behåll kniven som ett minne!
Det var på den tiden man kunde räkna med service på svenska näringsställen. Det var länge sen. Ja, så länge sen att Sverige inte längre anses värt att komma med på ett hörn när amerikanska tidskrifter lämnar sina läsekretsar resetips inför europasemestern. I senaste numret av Mademoiselle beskriver man nöjeslivet i ett dussin europeiska länder, men stannar i Köpenhamn. När reporterteamet kommit så långt heter det: »önskar ni en billig men romantisk kväll med frisk luft, ät middag på en av båtarna till Sverige. Men gå inte i land, det är säkrast att ta båten tillbaka med en gång!»
    Tack för dom orden.
Nöjeslivet i Sverige åtnjuter uppenbarligen ett grundmurat vanrykte. Den enda tröst man har, är att man inte sitter på Långholmen, för där är nöjeslivet alldeles förryckt. Om man får tro Aftonbladets notis om de intagnas enkla nöjen och vanor. Problem dyker opp där man minst anar det. Fruarna i min förort, det natur- fagra Jakobsberg, tänker förklara krig mot Electrolux. Det gäller de fruar som har köpt den senaste modellen som samlar dammet i papperspåsar vilka ska bytas så fort dom blir fulla. Det är inget problematiskt i det, om det bara funnes påsar att köpa. Dom tog slut i somras i den elektriska butik i Jakobsberg som förde dem. Fruarna i Jakobsberg säjer: Det bor 40.000 människor i Jakobsberg, lika många som i Halmstad. När ska Electrolux upptäcka det? Nu får vi köpa påsarna i Sundbyberg, och dit är det 12 kilometer. Eftersom Electrolux tar 1 krona styck för dessa små papperspåsar och 80 % av fruarna kör med Electrolux, så missar Electrolux stora affärer varje vecka.
    Folk skriver och undrar vad det blev av gumman med den bruna påsen, hon som varje dag korsade isen på Klara sjö nedanför mitt fönster. En läsare från Göteborg undrar om hon inte, liksom göteborgarna, gått över till gredelina påsar nu, för alla är vi ju slavar under systemet?
    Jo tack, gumman med bruna påsen har dykt upp ett par gånger men inte alls så regelbundet som i fjol. I tisdags observerades hon en distansminut väster om Kungsbron. Påsen var alltjämt brun, trots att även systemen i Stockholm gått över till lila. Men gumman är kanske inte alls på väg från Systemet? Hon har kanske köpt en Electrolux, stackarn, och är ute på isen för att tömma dammpåsen.