Har lille Fridolf humor?
  nr 38 1964 
    Egentligen är det förfärligt så mycket folk det ringer till en tidning som Se. För det mesta ringer dom till Rune Moberg, men när Rune inte är hemma utan är på Reperbahn och slåss, så kopplas samtalen till mej. Och så här låter det:
    – Goddag, är ni intresserad av vitsar?
    - Åjavars, om dom är roliga så.
    - Ja den här är jätterolig. Jag kom på den alldeles nyss, så jag tänkte att jag måste ringa mesamma.
    – Jaha, ös på då!
    - Jo det var en som hette Öhman.
    - Jaha.
    - Jo han jobbade på SJ.
    - Jaha.
    - Och därför kallade dom honom för Sjöman. Sjöman, alltså.
    - Jaha.
    - Jaha? Var'e inte roligt kanske.

     - Jovars.
    - SJ och Öhman, det blir Sjöman alltså. Ni kopplade väl där?
    - Jo för all del. Tack!
    Nästa man är roligare. Han spelar en liten roll när han ringer. Låtsas vara dum. och det är ju befriande när det bara är som dom låtsas; Han säjer:
    - Jo, redaktörn, vi sitter här och slår vad några stycken. Vi har kommit i dispyt om vilken arkitekt som ritat Stockholms Centralstation. Min kompis säjer att kåken har ritats av Dressin d. ä. Stämmer det?
    Den värsta typen av dem som ringer är Den Roliga Mamman Med Det Roliga Barnet. Barnhistorier är man skeptisk emot. Barn är inte så roliga som föräldrarna gör dom till. Skulle alla svenska barn vara så roliga som dom framställs i alla barnanekdoter i alla tidningar, så skulle Sverige om 25 år vara en nation av idel komiker. Det vore ju en förfärlig utveckling. Det räcker så bra med komiker som Carl Gustaf och Erlander.
    Den Roliga Mamman Med Det Roliga Barnet ringer alltid fem minuter före lunch, när kompisarna redan väntar med taxin nere på gatan för transport till stamlokuset. Den Roliga Mamman Med Det Roliga Barnet låter sej dock inte hejdas av invändningar. Hon säjer:
    - Vill redaktör
'n höra historien?
    - Nej, den gör sig nog bättre om ni skriver ner den.
    - Nä, det har jag inte tid med. Förresten så stavar jag så illa. Jag drar'n direkt. Det är gjort på nåra minuter. Jo, det va så, förstår redaktör Moberg.
    - Olsson.
    - E' de inte Moberg jag talar med?
    - Nej, det är Olsson.
    - Var är Moberg då?
    - Han är bortrest.
    - Men det var väl synd.
    Det skulle ha varit så skojigt att prata med honom. Jag menar att det hade varit så roligt att få tacka för Invandrarna ja, Utvandrarna med för den delen. Nå, i alla fall så var det så, förstår redaktör
'n. Hur var det namnet var nu igen? Nilsson?
    - Nä, Olsson!
     Ja, förlåt mej, jo min lilla pojke Frille som är sju år och går i lekskola på Söder, han åker tunnelbana dit varje dag, förstår redaktör
'n, och då åker jag med som är hans mamma. Man kan ju inte låta barn åka tunnelbana ensamma hur försigkomna dom än är. Jo, men då förstår redaktör'n, så står vi där en dag på perrongen när tåget kommer in. Och Frille har alltid varit rätt slagfärdig av sej. Jag minns en sommar när han bara var fyra år och vi bodde på Ljusterö och Frille fick se en orm och peka på ormen och sa:
    - Mamma, titta vicket lattjo snöre! Titta vicket lattjo snöre, sa han. Är inte det roligt sagt av en fyraåring? Jo, han har alltid varit så där slagfärdig, Frille. Och nu stod vi där på perrongen för att vänta på det där tunnelbanetåget. Och just som tåget kommer in, så ser vi att det är bara två vagnar i tåget. Brukar redaktörn åka tunnelbana?
    - Det händer.
    - Ja, då vet redaktör
'n att mindre än tre vagnar är det ju sällan. Och då när det bara kommer två vagnar. Vet redaktör'n vad Frille säjer då?
    - Nä hur skulle jag kunna veta det. Jag umgås inte med Frille.
    - Nä, så dum jag är, jo då pekar Frille på dom där två vagnarna och säjer han så här. Så här säjer han, redaktör
'n: Mamma, titta, dom här två vagnarna har blitt osams med dom andra och stuckit ifrån dom. Va? Det är inte klokt va! Så ungar kan hitta på?
    - Ja, det är konstigt.
    - Men var det inte roligt?
    - Jo då.
    - Får jag tio kronor för historien?
    - Ja, kommer den in så.
    - Men redaktör
'n måste bestämma sej nu, för annars ringer jag till Tre små Trumslagarpojkar i Stockholms Tidningen.