Hårda bud i ett belägrat slott
  nr  4  1975
  
   Är då detta slott fullständigt belägrat? utbrast den unge kungen och lutade sitt trötta huvud i handen.
    
Det ser inte bättre ut, Ers Majestät, sa hovets presschef, redaktör Sten Egnell, och blickade sorgmodigt ut genom fönstret. Där nere på Lejonbacken stod ett team från Expressen och fyra teleobjektiv från Svensk Damtidning.
    
Södra valvet? suckade kungen
    
Två personer i duffel och jeans från Dagens Nyheter. Den med kort hår är tydligen en dam.
    
Västra?
    
Vecko-Revyn och Damernas Värld. Dom har suttit där och spelat krypcasino sen gryningen.
   
Gives då ingen väg fri ut ur detta hus? Silvia sitter på Costa Brava förklädd till raggarbrud från Skövde.
    
Hon får vänta. Dessutom får jag påminna Ers Majestät om att det nya sändebudet från Lesotho kommer med sjuglasvagnen klockan 13 för att överlämna sina kreditivbrev.
    
Just det, sa adjutanten. Det går inte an att ränna ute på stan med Silvia och försumma sändebuden. Dessutom kan jag rapportera att TV 2 håller Logården med fyra man.
    
Hemliga trappan då? vädjade majestätet. Farfar brukade berätta att farfarsfar hade en hemlig trappa som han använde när han skulle ut på stan.
    
Sorry, sa presschefen och lade pannan i djupa veck. Jag tog hemliga trappan själv när jag skulle hit i morse. Där satt Kvällsposten från Malmö och Hänt i veckan.
    — Vi kanske ska försöka med- lösnäsan igen? föreslog adjutanten. Den lustiga lösnäsan med den morotsröda mustaschen som lille Vilhelm bar på drottning Victorias julgransplundring?
    — Dra på trissor, sa den unge konungen.
    Det gick inte så bra sist, viskade presschefen. Tack vare lösnäsa och keps trängde konungen ända fram till Stureplan, men där omringades han av åtta tanter som trodde han var Engelen och ville ha autograf.
    Jag vet sa adjutanten, vi lägger Ers Majestät i en låda och låter Ers Majestät följa med lastbilen från Nockebytvätten ut!
    — Tack, sa konungen med en fnysning, den grejen har jag gått på en gång förr. Tvättbilens chaufför var en förklädd journalist från Västtyskland. Det blev tre sidor i Frankfurter Allgemeine. Dessutom fick jag gå hem från Nockeby. Peruktricket var inte så lyckat det heller, medgav presschefen. Minns Ers Majestät hur vi klädde ut Ers Majestät till dam?
    — Dam och dam? sa kungen med antydan till ett leende. Redan i Storkyrkobrinken var det en finsk färj- matros som sparkade mej på hasorna och bjöd sjuttifem spänn.
    Kan det vara SE eller är det Fib-Aktuellt som rycker fram över Norrbro? undrade redaktör Egnell och spanade
med kikaren ut i januaridiset över huvudstaden.
    — Är dom korvgubbar, så är dom från Fibban, sa kungen. SE brukar klä ut sej
till lapp Lisor. Utom på Stenhammar, där uppträdde dom civila och överrumplade både Silvia och mej.
    — Den här gången är det fågelskrämmor.

    Får jag se, sa kungen otåligt och slet åt sej kikaren... Äsch, det är ju Sträng och Ingemund Bengtsson på väg till Cattelin. Fast man kan ju aldrig veta. Sträng verkar lite lång, tycker jag. Det kan vara Börje Heed med lösnäsa och kudde på magen.
    — Man kunde kanske ringa till Costa Brava och varsko Silvia att Ers Majestät dröjer? föreslog adjutanten.
    — Nej, sa den unge konungen bestämt, lockar vi Silvia tala i telefon, avslöjar
vi henne. Det hör till sällsynt- heterna att raggarbrudar från Skövde talar sydtyska.
    — Vi kunde kanske skicka Wachtmeister att hämta henne med sopbilen? sa presschefen och petade sina naglar.
    — Sist han gjorde't, lukta hon ansjovis i fyra dar, erinrade kungen. Det var dan efter stora kungamiddan. Vi får sluta med ansjovis på kungamiddagarna.
    — Expressen och Svensk Damtidning har fått förstärkning på Lejonbacken, sa redaktör Egnell. Det ser ut som den där lilla rödhåriga på Husmodern.
    — Hon som låg i vedlårn på Solliden i 28 timmar? sa adjutanten. Herregud va arga dom var på Veckojour- nalen. Det var ju deras vedlår.
    Jag går in till mej och läser Kalle Anka så länge, sa konungen. Rapportera så fort trycket lättar i nåt av valven.
    — Ja, Ers Majestät, sa adjutanten och slog ihop klackarna.
    Och vi som har vädjat till massmedia, sa redaktör Egnell. Det är synd om pojken och flickan med för den delen. I går, när vi hade fixat så att dom fick träffas i femton minuter bakom piskställningen på Ulriksdal, var han så nervös att han knappt fick fram ett ord. Han hade glömt vilka propositioner som styr dativ.
    — Det är vår plikt att hjälpa pojken, sa adjutanten.
    Vi måste hitta på något. Inga lösnäsor eller tvättlådor. Det måste finnas andra vägar.
    — Vi går till mitt rum och tänker, sa presschefen och lomade iväg mot sin flygel. I förbifarten kastade han en förströdd blick ut över Skeppsbron. TV 2 hade fått sällskap av Aftonbladet i Logården.
Ett ögonblick, sa hovets presschef, ty det ringde på hans telefon och han var så illa tvungen att svara, vilken massmediet det än var som ringde.
    — Hej, sa en glad röst. Presschefen trodde inte sina öron. Det var konungen!
    — Jag ringer från Costa Brava. Jag sitter här med Silvia och har det mysigt.
    — Förklädd?
    — Ja, mycket. Ingen har en chans att avslöja mej.
    — Så roligt. Hoppas Ers Majestät får en trevlig eftermiddag. Då är allt väl.
    — Ja, toppen! Det är bara en sak som redaktörn får vara snäll och fixa. Det ligger en naken kille bakbunden i lilla audienskabinettet. Ta hand om honom. Det är sändebudet från Lesotho.