nr 11  1966                 
■■■ Det här med att skriva engelska språket är fortfarande svårt för det grundskolade Sverige.
    Förr var det kanske inte så konstigt att folk stavade bort i tok när man skulle stava engelska, ty det var ju endast fåtalet förunnat att undergå utbildning i engelska språket. Då hände det titt som tätt, berättar min vän kapellmästaren, att folk steg fram till orkesterpodiet på restaurangen och beställde »London terrier», när dom menade »Londonderry Air». . . Det var svårt med tyskan också. Det klassiska exemplet är väl han som bad om »Anders Skönblad från Donau» i stället för »Ander schönen blauen Donau».
    Ett speciellt litet helsike hade våra folkparksgubbar av den gamla stammen. Räkna dagskassan och engagera artister och springa med kaffe åt primadonnorna i operetterna, det kunde dom. Beräkna antalet wienerbröd som skulle gå i pausen på »Värmlänningarna», tysta ner busar som störde Folke Andersson i Ökensången, fixa statister i bygden när det skulle vara 40 drängar och pigor i Vita Hästen, ja, allt det där behärskade de gamla folkparksgubbarna suveränt. Men en sak stöp dom på, dom lyckades aldrig stava artisterna rätt på affischerna. Själv minns jag att Harmony Sisters stavades på åtta olika sätt bara i Närke. Den populäraste stavningen var Harmoni Systers. Man behövde f ö inte nödvändigtvis heta något utländskt för att bli felstavad.
    Tre Knas, crazygruppen som gjorde en kometkarriär i mitten av 40-talet fick sällan heta Tre Knas på affischerna ute i landet. Träknas, stod det. Tre Klas, The Kras och Träknak hörde också till varianterna.
    Och vad värre var, på samma affischer skulle det ju också stå att det rörde sej om crazy. Det stod krejsi, cresy, crasjy och dlaisy men sällan crazy.
   Jag kom att tänka på det där när jag läste Länstidningen i Södertälje häromdan. Den här bioannonsen var det väl inget fel på:
   
  Men ska biografägarna i landsorten annonsera så kräver dom att få in textreklam för filmen också. Och textreklamen för Elvis film såg i     Länstidningen ut så här: 
    
   Ack ja, det väckte liv i minnen från svunna dar, minnen från en tid då gamla Radiotjänst på Kungsgatan 8 använde en halv dag för att lista ut vem som skulle ha ett brev vilket adresserats till »Tjallemånasjå». . . Det kunde väl ett barn begripa att det skulle till Charlie Norman Show?
    För övrigt är det unser i luften som tysken säjer. Våren fräter allt hårdare på isen över Klara sjö nedanför mitt fönster i Bonnierskrapan. Det är en spännande tid. För varje dag klockan 16.15 har en liten gumma korsat isen från Klara strand över till Separators gamla fabriker. I tre dar har jag nu hållit tummarna för gumman. Jag fruktar det ögonblick när det bara ska säja plupp och gumman försvinner ner genom vårisen. Inte vet jag varför gumman går i denna regelbundna trafik över isen. Något ärende har hon väl. Ibland har hon en brun påse under armen och bär den försiktigt som om den vore ett lindebarn. På förmiddagarna när gumman kommer i motsatt riktning har hon en likadan påse men behandlar den då mera nonchalant. Hon slänger och dänger med den lite hur som helst. Vågar man tippa att hon då är på väg tillbaka till Systemet med tomglasen?
  NÄR det bär igenom för gumman, och det gör det förr eller senare, hoppas jag att de sker på förmiddagen. Då har hon åtminstone chansen att hålla sej flytande ett tag på tomglasen.
    Det är djupt just där gumman har trampat upp sin lilla gångstig. Jag vet det av egen erfarenhet. För oss som gick Adolf Fredriks folkskola i början på 1930-talet var Klara sjö Mississippi. Det låg stora pråmar här och på kajen fanns det travar med landgångar av plank. En landgång var lagom för att bära en kille på åtta år. Man vände upp och ner på en margarinlåda och snickrade en paddel och sjösatte landgången. Man var Huckleberry Finn varenda dag och tyckte att livet var spännande. Men när man mötte hamnpolisens båt i Karlbergskanalen fick man sno sej på att dra opp landgången på strandslänten och gömma sej i pilarnas nedhängande grenverk. Dom som inte såg upp blev för det första genomblöta, för landgångarna stjälpte i svallen från hamnpolisens båt. För det andra så blev det sänkning även av uppförandebetyget. Hamnpolisen gick nämligen till överläraren och skvallrade.
    Och så hörde jag häromdan berättas om en av våra TV-hallåor, men jag säjer inte vilken, som i den allmänna vårförkylningen hade gått och tappat rösten. Det var så förargligt för flickan skulle bort på en bättre smokingmiddag. Nå, flickan klädde sej i full ståt och gick ändå. Men om halsen hängde hon en liten skylt som hon lånat på jobbet. Där stod: »Ljudet tillfälligt ur funktion. Vi visar därför endast bilden». . .