I luften!
             
nr 42  1962   
■■■ Det är till att ha varit ute och flugit en del i Europa sen sist. Det har flugits med SAS, Alitalia, Swissair, Air France och Pan American, och nu frågar jag mej:
    — Har ni någonsin varit med om att ett flygplan startat i tid?
    SAS skulle lyfta från Arholma, eller vad den heter den där flygplatsen mellan Stockholm och Norrland, vid niotiden, men kom iväg en kvart för sent. På Kastrup fick jag vänta 20 minuter över tiden. Alitalia lyfte från Milano 17 minuter för sent, och när vi skulle från Palermo på Sicilien till Rom, då tog det tre kvart innan planet behagade lyfta. Det stod där omringat av bensinbilar och såg ut som en stor dum fågel under magpumpning medan passagerna promenerade otåligt av och an.
    Servicen spelar huvudrollen i all flygbolagsreklam. Vi kom till Rom från Palermo klockan 20.45 och mitt ressällskap ilade raskt in i den pampiga stationsbyggnaden för att boka plats hos SAS för vidare resa till Stockholm. Alla flygbolag har sin egen lilla disk i stationshallen. Vid SAS disk fanns ingen representant, bara en skylt på vilken det stod ett telefonnummer som man kunde ringa om det var nåt. På detta telefonnummer svarade ingen.
    Vår man rusade vidare till SAS närmaste granne i stationshallen, nämligen Swissair. Gossarna bakom den disken ordnade snabbt alla detaljer för vår man. När vi frågade var SAS-killarna höll hus ryckte Swissair-folket föraktfullt på axlarna och sa:
    — Tja... Dom, har väl gått hem och lagt sej som vanligt.
    Gott hem och lagt sej! Klockan nio på kvällen. På en av världens största flygplatser!
    SAS får nog skärpa sin service på världsmetropolernas flygplatser. Annars kan det hända att hela bolaget snart får gå hem och lägga sej.
   Nå ja, det skulle inte vara så dumt med en liten skärpning även på andra håll. Själv flög jag Pan American mellan Rom och Paris.     Tillsammans med 90 blåhåriga amerikanska kärringar fick jag stå på plattan och trampa i en timmes tid. Den stora DC-8:an kunde inte lyfta, för man hade slarvat bort passagerarlistan. Och när vi väl kom in i planet, tog det ytterligare en halvtimme innan vi kunde starta. Vi hade nämligen 94 passagerare men bara 93 stolar, och det var ett fasligt dividerande om vilken av de blåhåriga kärringarna man skulle kasta av.
   Just nu är jag i Helsingfors. Vi ses på lördag. Eller söndag. Eller måndag. Säja vad man vill om de gamla tågen, men dom gick när dom skulle och stinsarna höll sej vakna.
   Brev har inströmmat från skämtaren, Mad-redaktören mm, Lasse O’ Månsson, Han har fattat pennan med anledning av att jag på denna spalt för några veckor sedan frågade mej varför i herrans namn landets räkfiskare har börjat färga räkorna med karamellfärg. Lasse O’ Månsson säjer:
    — Detta om färgade räkor aktualiserar en gammal historia om mästaren i exploateringskonst, ”Den största solokraften i Amerikas annons- och reklamvärld efter Barnum”, framlidne Harry Reichenbach. En av de många historier som berättas om honom är den om hur en firma höll på att trilla dit på ett nytt laxkonserveringsprojekt. Olyckligtvis var laxens färg vit i stället för skär. Den var som vanligt, den smakade som vanligt men folk var vana vid skär lax. Dom ville inte ha något annat. Mr. Reichenbach fick bud, och hans lösning på problemet var en liten enkel genialitet. Han föreslog att man på etiketterna kulle trycka till en enda rad. Det gjorde man, och lagret sålde slut inom ett halvår. Vad Reichenbach föreslog att man skulle skriva till var nämligen:
    DENNA LAX GARANTERAS ICKE BLI SKÄR I BURKEN.
    Lasse O’ Månsson.
    Tack O’ Månsson för det bidraget. Förresten, vi säjer väl O’!
   Turism. Medan jag ändå är i farten och berättar om turism i Europa, kanske jag skulle passa på att åt eftervärlden rädda denna lilla unika replik från Rom. . . Fyra svenska folkparksföreståndare, som efter sommarens jäktiga säsong i parkerna äntligen fått tid att resa på semester, står mitt i Colosseum och tittar och gapar, fulla av beundran inför detta mäktiga byggnadsverk. Så konstaterar en av gubbarna på ärtig bohuslänska:
    — Åh harre javvlar va dom måtte ha sålt mycket kaffe och bullar i pauserna!
   Utrikesnytt. En vänlig läsare skickade mej en filmtidning från Hollywood med en förprickad annons som läsaren rekommenderade mej till studium. Där stod:
    »Frånskild mor till tre barn, 10, 11 och 15 år, önskar stadigvarande arbete i Hollywood. 30 års erfarenhet som filmskådespelerska. Fortfarande vital och lättillgängligare än vad ryktet gör gällande. Referenser lämnas på begäran»…
    Annonsen var undertecknad av Bette Davis!