Insnöad vid ett monument!
 
nr 7  1977
••• Februarisnön yrde i snålblåsten över Norra Bantorget och figurerna i Carl Eldhs Brantingmonument uppträdde för dagen i vita baskermössor.
    — Det ser ut som ett gäng people vid en busshållplats, anmärkte en yngling som huttrade i sin jeanskostym.
    Ack, vad vet väl ungdomen om Branting!
    Just det, sa jag sarkastiskt och den där stora polarn i mitten, han med uppstruket hår och hängpröjsare, han verkar förbannad eftersom han knyter näven. Sur förstås för att det inte kommer nån buss nån gång. Jag kan slå vad om att han går till fots hem och skriver en insändare om SL.
    — Å flagger harom me sej, sa ynglingen. Dom kanske e på väg för å gratta nån som fyller år. Där står jubilaren i förorten med kaffet och konjaken å inga gratulanter kommer, för de går ingen buss. Undra på att polarna e lacka.
    Ack, svenska ungdom så du talar. Hjalmar Branting vänder sej i graven!
•   Ännu en yngling i jeanskostym och lurvig fårskinnsjacka drejade bi. De båda ynglingarna skakade i kylan som två nytrimmade pudlar på tomgång.
    — Står ni å fluktar på monumente? undrade den nytillkomne.
    — Ja, sa yngling nr 1, polarn här å jag har just kommit överens om, att de handlar om ett gäng som köar för en buss.
    — Ser tammefan ut som de, sa yngling 2. De ser ut som om dom fryser också. Dom får väl börja värma opp sej genom att spela snatterpinne med sjuttikorten. Den där långa lirarn i mitten har visst redan halat fram sitt.
    Ack, du historielösa ungdom, utan aning om den svenska arbetarrörelsens stolta historia irrar du genom livet, din väg kantas av pizzahak och hamburgertjorrar, utan förankring i samhället flyter du omkring utan mål.
    Förr, sa yngling 1, vare ganska tjockt me monument i stan. Dom svarva ihop en toto av plåt och satte en kung ovanpå. De bara drällde av statyer. Men den här e välan den sista, å de var ju på tiden att det blev en grej som föreställer vanligt folk alltså.
    Schyssta svidar, anmärkte yngling nr 2. Han till vänster, han som har tanten å svampen me sej, han verkar ha tjackat sin blazer på Gamla Bro eller så. . .
•   Det finns ögonblick i livet, när man inte kan hålla sej längre.
    — För helvete, pojkar, sa jag, det är Hjalmar Branting ni står och sällar om! Med kännedom om den moderna skolundervisningen begär jag inte att ni ska vara särskilt bevandrade i svensk historia, men Branting, den svenska arbetarrörelsens förgrundsgestalt, den borde ni känna till. Den här gubben med släpmustascherna, han där i mitten som knyter näven mot skyn, han var sin tids Palme eller sin tids Per Albin om man så vill. Fast Per Albin är kanske för svårt... om vi säjer Tage Erlander då? Det var Hjalmar Branting som gav den svenska industriarbetareklassen sitt människovärde tillbaka... Ja, förlåt mej, om jag verkar lite skolmästaraktig men det finns tillfällen när man tycker sej ha rätt att bli lite upprörd...
    Coola nere, sa yngling nr 1. Ta inte i så in i helvete, du går bara ner i vikt. De e klart att Branting betydde mycke för arbetarklassen alltså, men han svek Marx, gubben. Han snöt August Palm på ordförandeposten i partiet, när dom bilda de och han lyckades sno åt sej jobbet som chefredaktör på Sossen genom att intrigera bort Axel Danielsson. Lite karriärist va han allt, men de värsta va att han var revisionist också. Han norpade åt sej det av Marx som passade honom, men sen var det kompromisser för hela slanten.
    — Just de, sa yngling nr 2 och sugen på å sitta i regeringen va han. Att hoppa in i koalition med Edén å hans liberaler 1917, de vaju en döfödd grej. Å inte blev det nåt gjort när han bilda egen regering heller,
    — Deva 1921, sa yngling nr 1. Men va fan skulle han göra, de parlamentariska underlaget var för dålit. Å 1924, när det var dags igen, då va han knäckt å orka inte. . .
    Sverige skulle ha sett annorlunda ut om gamla skräddare Palm hade fått chansen i stället, sa yngling nr 2. Han var ingen kompromissare, det rök och yrde om gubben! Nä, sa yngling nr 1, nu ska vi ner på McDonald’s å få oss en Big Mac. Tänker du stå kvar här å glo på monumentet?
    — Ja, sa jag spakt, jag tror det.
    — Hej då, men du... stå inte kvar för länge, för då kanske du blir ännu mera insnöad än du e.