Jag håller tummarna när charterplanen lyfter från Arlanda!
nr  13 1974
    
Folk tycks resa något alldeles förskräckligt. På vartenda party man kommer, dyker det opp folk och vittnar inför oss andra om lukulliska sensationer de upplevt utomlands.
•   Karlsson beskriver med all den lyrik han är mäktig den pizza han spisat i Rimini.
•   Johansson är ännu tre veckor efter hemkomsten totalt hänförd av den bouillabaisse han sörpla i sej i Marseille.
•   För att inte tala om den sensationella ristaffeln som Jönsson sprang på i Djakarta.
•   Själv kan man bara bidraga med hur hamburgarna smakar i Piteå.
    Varje veckohelg myllrar Dagens Nyheter av dessa lockande annonser om resor jorden runt för några hundra spänn. Resemarknaden är booming som aldrig förr.
    Visst är det bra att detta töntiga folk reser ut i världen och lär sej saker.
•   På senare delen av 40-talet reste folket ut och lärde sej koka pommes frites.
•   På 50-talet kom dom hem och började grilla köttet i stället för att steka det.
•   På 60-talet kom dom hem och hade lärt sej röra ihop Nasi Goreng med kryddor som fick vännerna att tappa tänderna.
•   På 70-talet kom dom hem och terroriserade omgivningen med vänsterradikala pannkakor som kallades kinesiska vårrullar.
    Ändå blir jag hjärtängslig varje gång jag är på Arlanda och ser charterplanen lyfta med spridda delar av befolkningen. Jag tänker alltid:
    Hur ska det gå för dom ute i stora världen? Hoppas ingen villar bort sej. Hoppas dom hittar hem igen!
För man vet ju hur bortkommen svensken är när han vistas utomlands.
    Man har mött alltför många hålögda svenskar på jakt genom Paris efter en restaurang, där man kan få svenska köttbullar, för att riktigt tro att svensken är mogen att ge sej ut i stora världen som turist.
    Jag minns en reseledare, som jobbade på Reso i skarven mellan 40- och 50-talen. Han sa att jobbet inte var särskilt fascinerande, det var till att stå ut med. Folk tappar sina pass, folk blir fulla och sentimentala och ger bort alla sina pengar till clocharderna under broarna i Paris. Folk hittar inte hem till hotellet, folk kommer hem från Montmartre i bara kalsingarna efter att ha blivit robbade av en marockan. På vilken gata? Tja, jag minns att det stod “Rue” på en skylt. Folk stod handfallna inför nymodigheter de inte förstod, ingen kan vara så hand- fallen som en värmlänning som upptäcker en pryl som inte finns i Värmland. “Det jobbigaste jag upplevt under min karriär”, sa reseledaren, “var att förklara för en hotellvärd på Rue d’Hauteville varför en käring från Forshaga hade skitit i bidén.”
    Man är således lite ängslig när man ser de fullastade charterplanen lyfta som stoppmätta kråkor mot södern. Jag minns en konduktör på tåget Bryssel - Luxemburg som försökte förklara för en postkassörska från Nyköping att hon klivit på fel tåg.
    — Ni har biljett till Antwerpen och det här tåget går till Luxemburg, sa konduktörn.
    — Jaså, sa damen och satte näsan i vädret, och föraren har inte märkt att han kört fel?
    Jag minns en man som förvånade hela passagerarlistan på ett Lufthansaplan genom att påpeka för flygvärdinnan att han inte fått något kaffe i sin kopp. Han sa:
    — Ich will etwas kaffee in dem Kopf haben!
    Det var ingen som trodde att han menade allvar. Kopf betyder huvud på tyska. Kopp heter Tasse.
Jag minns en härlig frodig 120-kiloskis från Johanneshov som reste runt i hela Tyskland utan att kunna en enda bokstav av språket.
    — Det går jävla fint, anförtrodde han mej. Jag går in på krogarna och ryter: “Fröken, en Hägersten!” 
Och det kommer en Steinhäger på stubinen.
    Vi är ganska gröna på turistmarknaden och så många godtrogna och lättlurade och föga språkkunniga svenskar som drattar omkring i Europa, så måtte skyddsänglarna jobba på kronisk övertid.
    Det är ju så med oss svenskar, att om vi stoppar någon tysk i München för att fråga honom om vägen till Hofbräuhaus, så tröttnar han och traskar vidare medan vi försöker erinra oss vilka prepositioner som styr
dativ. I bästa fall. I värsta fall erbjuder han oss att visa vägen, lockar in oss i en gränd, knackar oss på ögat och schappar med våra resecheckar.
    Det är när man vet sånt, som man håller tummarna varje gång charterplanen lyfter.
•   Rune Moberg, som är den här tidningens mest bereste medarbetare, brukar berätta historien om den stackars reseledarinnan vid Europabuss, som hade fyrtio smålänningar med sej till Hamburg på 6 dagar. De flesta av smålänningarna var snälla och lydiga och gjorde som hon sa. Men Pettersson och Lundström var ute för att leva loppan och gjorde det, varenda natt. Varje kväll stack hon till grabbarna var sitt kort, på vilket hotellets namn stod. Det var bara att sätta kortet under näsan på taxichaffisarna så skulle gubbarna komma hem. Men Pettersson och Lundström levde loppan så pass beslutsamt, att dom tappade korten varenda natt. Sista kvällen sa den hårt prövade reseledarinnan:
    — I morron klockan nio går bussen hem till Sverige, med eller utan er! Nu gör vi så här...
Hon tog ett plåster och virade kring pekfingret på var och en av dem.
    — Hotellet heter Hansa, och nu har jag satt på er var sitt Hansaplast för att ni ska komma ihåg det!
    — Jävla bra idé, sa Pettersson och Lundström och sprattlade iväg till Reeperbahn för att träffa personer.
Klockan blev nio. Bussen skulle gå. Ingen Pettersson och Lundström syntes till. Reseledarinnan var till slut tvungen att ringa polisen i Hamburg som sa:
    — Är ni svenska? Så bra. Då kan ni kanske hjälpa oss? Det har suttit två svenska gaphalsar här hela natten med pekfingret i vädret och ropat “Salve kvick."
    Det är så där med svenskar utomlands. Jag håller alltså tummarna för dem. Med eller utan plåster.