Jag har blivit recenserad! 
    nr  35 1965
    Alla skådespelare jag känner säjer att dom aldrig bryr sej om att läsa recensioner. För det första är detta naturligtvis lögn, för det andra så är det riktigt roligt att läsa recensioner. Påstår en som vet.
    För ett gage på 76 kronor hoppade jag i våras in i militärfarsen »För tapperhet i tält» och spelade malaj i två dagar. Med i filmen var Ingemar Johansson, hovsångare Rolf Björling och halva TV, dvs. Putte Kock. Egon Kjerrman, Berith Anserud m.fl. 
    Joakim Bonnier körde motorcykel. Något manuskript såg jag inte till men regissören sa hur vi skulle göra och då gjorde vi så.
    I förra veckan var det galapremiär med pajkastning och filmbal i Borås. Samtidigt gick filmen opp i Malmö. Och hur lät det i recensionerna? Jo...
Sydsvenska Dagbladet sa att »de många och omsorgsfullt valda gästartisterna borde nog ha stannat i sina specialfack: dirigering, boxning och operasång.. Där kan filmbolaget få ett citat för annonserna i fortsättningen: »Många och omsorgsfullt valda gästartister. . . Sydsv. D.»
    Tidningen Arbetet fann lustspelet vara oförargligt och småroligt.
    Borås Tidning sa: »Att idel kändisar som var att finna i malajledet var enbart beklämmande att se... Tips till reklamcitat: »Idel kändisar! . . . BT».
    Roligast var i alla fall Skånska Dagbladet som skrev: »Ljuspunkter saknades dock inte helt och de kvinnliga medverkande Git Gay, Gits Olsson och Laila Westersund var i alla fall söta att se på...»
    Tackar. Fast ska sanningen fram så är Git Gay den som har den snyggaste figuren av oss.
    Ack ja, det är inte första gången ... För några år sen ringde jag till en mindre sydsvensk stad och bokade rum på Stadshotellet. När jag i sena kvällen nådde stan och tog rummet i besittning, hade krögaren dekorerat skrivbordet med fyra röda rosor. Det satt en lapp i buketten: »Tack för alla glada showkvällar», stod det. Den stackars krögaren urskuldade sej morron efter med att han trodde att Git Gay hette Olsson i det privata. Det gör hon inte. Och inte heter hon fru Gay heller för den delen.
    Det här med Gits hittade man på under det gryende 40-talet då man var finnig volontär och detta att skaffa signatur nästan var viktigare än vad man skrev. Signaturen kom till genom att jag helt enkelt vände bakochfram på mitt borgerliga förnamn. Och sen har jag dragits med den. Ännu i dag kommer det arga insändare till Folkets röst i Se som säjer: »Det här har Gits Olsson missuppfattat, men så blir det nästan alltid när man sätter fruntimmer på saker och ting... För att inte tala om den arge pensionär på Norr Mälarstrand som under signaturen »Ej längre prenumerant» krävde att »Gits Olsson ska bort ur Se, sparka ut käringen!» En medlidandets tanke går också till den 57-årige tegelbruksarbetare i Salatrakten som 1959 skrev och undrade om jag kunde tänka mej att flytta till honom för att ta hand om hushållet och tre barn. Ny Volvo finnes, tillfogade han som extra lockbete.
    Vad familjen skulle ha blivit förvånad om jag hade ställt upp. För att inte tala om vad grannarna skulle ha sagt.
    Sedan redaktionen börjat införa en bild av mitt nylle varje vecka har frierierna märkbart avtagit. Numera är det praktiskt taget bara Skånska Dagbladet som tycker att jag är söt.
    Apropå film så tittar Max von Sydow som Jesus mot  en från affischplanken i Stockholm. Det drar väl ihop sej till premiär. Jag hörde en uppgift att Max von Sydow under inspelningen av detta epos fick sitta på korset i 14 dar innan tagningarna var klara. Hur pallade han? Jag undersökte saken och fick förklaring till hur han stod ut. Regissören hade låtit montera en vanlig cykelsadel på korset. Filmens Jesus är alltså inte korsfäst på riktigt. Men han sitter säkert i sadeln.
    Förkortningar blir allt vanligare i språket, läser jag. Snart skriver man på det här viset:
Miljonärer vet inte vad d.v.s. att vara fattig.
Uselt f.d., sa Sixten Jernberg, träskartat o.d.
Jag vill bli kysst m. m. glöd, sa flickan och s.k. hon på sin fästman.
Ta släden, sa åkerichefen, för i snö är m.fl. gånger bättre än hjul.
Nu har man vilat nog, sa såningsmannen och reste sej för att gå ut o.s.v.