nr 40  1965                                                                                
■■■ 50 år fyller just allas vår premiär- och partylejoninna Alice Timander. Nu finns det som bekant både tråkiga och roliga sätt att celebrera en sådan dag, fru Timander har för sin del valt att fotografera sej i Europas första chin chila-bikini och distribuerat fotografiet till häpna medmänniskor och likna häpna tidningsredaktioner. (Se bild ovan). Det sättet att högtidlighålla femtioårsdagen är i alla händelser originellt. Eller som fru Timander påpekar: Alltid retar det någon.
  I skrivande stund befinner sej det bångstyriga födelsedagsbarnet på turné med en modeshow i svenska bygder. Lagom till födelsedagen kommer hon dock hem för att samla en utvald armé av goda vänner till party på Skärholmens restaurang utanför Uppsala. Fru Timanders under årtionden omvittnade kondis som hålligångflicka har gett näring åt ryktet, att hon nu kommer att behängas med en orden, Litervis et An tabus, femte storleken. SE bevakar hippan!
■   Paavo, Paavo. . . olycksfödde gubbe, suckade förmodligen de anhöriga till gamle finske storlöparen Paavo Normi häromdagen. Paavo lät nämligen 5.000 svenska kronor gå sej förbi. Stenarederiets Jätten Finn som trafikerat sträckan Stockholm—Åland med last av fulla svenskar under sommaren, ska nu börja gå på Åbo. Vad skulle man kalla båten? jo, Torsten Adenby, som är PR-man även för detta företag, hittade på att man skulle kalla skorven »Paavo Nurmi — den snabbaste långdistansaren över Östersjön». Det är ju populärt med långa titlar numera. Man erbjöd Nurmi 5.000 kalla för att få låna hans namn. Men hr Nurmi hälsade tillbaka per telegrafi att han ville ha 20.000 svenska kronor, skattefritt!
    Båten döptes till Max Finn.
  Våra finska relationer är kanske inte vad dom borde vara. Jag hörde en historia från filmbranschen häromdan. Regissören Ragnar Frisk ringde upp filmdirektören SAG Swensson. Så här lät det:
    — Tjena SAG, de e Ragnar, jag har en satans fin filmidé.
    — Nu igen?
    — Ja, vi ska göra en film om Fänrik Stål, de e en fascinerande gestalt, festårru. Fint som satan, va?
    — Var'e Fänrik Stål du sa?
    — Ja.
    — Bra, ring honom så käkar vi lunch me'n på Ambassadeur i morron.
■  Det har inte bara varit premiär på mellanöl sen sist, vi har också fått en ny läskedryck till Sverige — något spanskt saftjox som kallas för »Fanta». Jag såg häromdan två handelsresande dricka grogg på Fanta och gin på ett stadshotell. Inte såg det gott ut.
    Nå ja, det är väl inte värre det än den, allt mer grasserande ovanan att använda Coca Cola som groggvirke. Det spelar ingen roll om man bäddar med konjak, whisky eller gin — groggen smakar bara Coca Cola i alla fall.
    En avsmakare framhåller nu, att Fanta är det något speciellt med. Blandar man konjak i Fanta så smakar det Fan ta me’ konjak!
■  Att övervaka elevernas tuggande under skolmåltiderna är ett uppdrag som landets lärare ställer sej allt kallsinnigare till. Min vän adjunkten inberättar från det förortsläroverk där han tjänstgör, att det inte är nog med att barnen äter som grisar, dom är uppkäftiga också.
    Häromdan satt det en ung man ur femte klass och tjurade över spenaten. Han ville inte äta. Adjunkten bromsade upp framför gossen och sa:
    — Ät upp den nyttiga spenaten, gosse, så får du färg på kinderna!
    — Nä fy fan, sa gossen, de e väl inge festligt att gå om kring me gröna kinder heller?

    Har Ni hört den här?
    Under en lektion fick lärarinnan en papperskula i ansiktet. . .
    — Vem var det? frågade hon strängt
    Inget svar.
    — Vill ingen erkänna blir det klasstryk.
    Fortfarande idel tystnad. Lärarinnan hämtade pekpinnen och började exekutionen. När hon kom till den sista eleven, sa hon:
    — Om du lilla Stina talar om för mej vem det var, ska du slippa stryk.
    — De va ja, sa Stina.