Kommer ni ihåg Sture?
 
   nr 14  1962  
■■■ Det var Sture som inte fick bikta sej i TV. Efter flera år som notorisk biltjuv kom Sture på bättre tankar. Och när TV gjorde ett ungdomsreportage, bad man Sture träda fram inför TV-publiken och berätta. Han skulle berätta om hur han omvändes, återanpassades till samhället och han skulle säja till Sveriges ungdomar: Vill ni ha det som jag har det, då ska ni fortsätta att stjäla bilar. Och jag har haft ett helvete.
    Men i sista sekunden sa TV nej, och Sture kom på löpsedlarna i stället. Som biltjuven som TV inte vågade visa. Det var 1958.
    TV:s åtgärd att stoppa Stures redan inspelade TV-framträdande vållade en del debatt, Och i den debatten var det många som sa:
    — Det är nog vackert allt det där som Sture vill säja, men vad tjänar det till? Om ett år sitter han på anstalt för bilstöld igen. Såna där blir det aldrig folk av.
    Hur gick det? Hur är det med Sture idag, fyra år senare? Jag hörde mej för i Östersund, och de som hjälpte Sture den gången för fyra år sen, säjer:
    — Sture har klarat sej. Han lyckades. Vi lyckades, Sture är i dag välbeställd lastbilschaufför med familj. Han har hittat rätt med sej själv.
    Grattis Sture!
■   Förlåt en fråga, skriver fru Ingegerd Hansson i Sölvesborg och frågan som hon ber så mycket om ursäkt för, lyder så här:
    — Vad menade förre landshövdingen Ragnar Casparsson i TV häromkvällen, när han sa: Min morfar dog åtskilliga år innan jag blev född av en olyckshändelse. . .?
Menade landshövdingen att morfadern dött av en olyckshändelse eller menade månne landshövdingen att landshövdingens egen födsel var en olyckshändelse?
    Ja, svenska folket har problem att brottas med kära fru Hansson, jag har förgäves sökt herr Casparsson i hans bostad för ett förtydligande, men han har varit utgången när jag pinglat. Det är väl en olyckshändelse det med. I brist på besked får fru Hansson ett tips: Det var morfadern som var olyckshändelsen. . .
■   Berättat av allas vår sångidol Lasse Lönndahl:
    Sångaren — inte Lasse själv den här gången — stod på estraden och sjöng för glatta livet men folkparkspubliken var lite trögflörtad. Så
sångaren ropade mitt i refrängen:
    — Sjung med, sjung med.
    Då var det en surmulen typ bland publiken som ropade tillbaka:
    — Vi kan den inte vi heller!
■   Brev igen. Sven Edlund, en gammal Västervikspojke, som numera bor i Halmstad skriver: Med anledning av ert samlande av vitsar undras det mig om nedanstående kunde duga: »Vår gamle gymnastiklärare i Västervik beordrade aldrig "På huvudet böj" utan det hette alltid: "Påskallavik".
    Åjovars, vad säjer förste amanuensen Rutger Gags Åberg om saken?
    — Åjovars. Annars önskar amanuensen redovisa följande urval av veckans bidrag till museet:
■   Revypanopticon: — Gustav, när du nu går ut och fiskar med kastrullen, så se till att jag får nåt i kastrullen!
    Varför får inte jag svära, när atmosfär?
    Rötägget så kan väl jag också ryta?
■   Namnvitsgalleriet: Du är söt som honung, Sabina.
    Jag fick stavfel på ett namn som Gustava.
    Varför kan inte jag stiga opp, när Esaias Tegnér?
    Mitt namn är Sträng och jag är på lyran.
■   Blandarstugan: Om man är ute på sjön med en båt och båten börjar läcka, vad är det då lämpligast att ha i sällskap — en öskar, en länsman eller kanske en diktare?
■   Ordspråksavdelningen: Skjut inte upp till i morgon vad du kan skjuta ned i dag, sa Al Capone.
    Rutger bockar och tackar!! 
■   Det är vår, eller som dom säjer på öfre östermalm: Det är printemps i luften. . . Från Skansen inringes följande dialog mellan Han och Hon.
    Hon stod och kikade på björnarna. Han kikade på henne. Han lyfte på hatten. 
Han sa:
    — Har vi inte setts förut?
Hon sa:
    — Det tror jag inte.
Han sa:
    — Jag tyckte ni blinkade mot mej nere i aphuset.
Hon log. Hon sa:
    — Ja, det stämmer, men hur i all sin dar tog ni er ut genom stängslet?