Köp inte en rutig blazer! 
nr 39  1963 
    Hallå, alla herrar i åldern 16 till 86 år! Får jag passa på att bestämt varna er för de rutiga blazers som har dykt upp i höstmodet? Köp inte en rutig blazer! Ni kommer inte att stå ut med den.
    Möter ni på staden en hålögd man med svarta skuggor under ögonen och pannan fårad av bekymrade veck, en man som irrar med blicken och företer alla tecken på en djup personlig kris, så är det min kollega. Han köpte rutig blazer och har inte varit människa sen dess.
Varför? Jo, därför att folk har så förtvivlat mycket humor. Min kollega skrev opp allt vad dom sa åt honom i en liten bok. Han har läst högt ur denna bok för mej.
En redaktionschef på detta förlag sa: 
    — Nä, titta! Nu är det bara halmhatt och steppjärn som fattas.
En reporter sa: 
    — Fryser inte hästarna nu då?
En granne sa: 
    — Du borstar väl av dej pjäserna innan du går till jobbet?
En annan granne sa: 
    — Nå ja, låt gå. Bara du inte börjar steppa och sjunga »I wish I could shimmy like my sister Kate».
En busskonduktör sa: 
    — Stig framåt i bussen, det gäller även mannen i korkmattan!
En gammal mormor sa: 
    — Nåja, det var på tiden att det blev ruter i dej, min gosse.
    Så kom ihåg det, grabbar, vad ni gör, så spring inte på nån rutig blazer,
Klockan 24 en söndagskväll stängde Gröna Lund för säsongen. Måndag förmiddag hade jag ärende till platsen, blev stående mitt på planen och rev mej i huvudet.  Det var någonting som fattades. Efter någon minut stod det klart vad det var. Pariserhjulet! Det var borta. Spårlöst! Inte en mutter kvar. I samma veva kom John Lindgren, Grönans direktör, klivande över planen.
    — Johnne, dom har norpat Pariserhjulet för dej! 
    — Inte, det skruvade vi ner i natt. Vi håller på och lastar det på järnväg. Det ska till München för att tjänstgöra på oktoberfesten. Och efter det så går det på turné.
    — Hela vintern?
    — Javisst, vad tror du man lever på? Varför ska hjulet stå här å rosta hela vintern?
Det är ett besynnerligt år då besynnerliga saker händer mina kollegor. Förutom han med rutiga blazern har jag en kollega med världens minsta tomt. Den är 0,3 m² och ligger i Spånga utanför Stockholm. Så här gick det till, när kollegan blev ägare till tomten:
     Kollegan köpte en villatomt stor 1.220,2 m². Det var ett nytt område så fastighetskontorets kartskisser fanns inte till hands när kollegan köpte. Men sedermera upptäckte fastighetskontoret att kollegan fått endast 1.119,9 m². En bit på tre kvadratdecimeter hade genom misstag råkat tillföras en angränsande stadsäga tillhörigt byggnadsbolaget Block & Sten. Denna firma erbjöd sej sälja de tre kvadratdecimetrarna till kollegan för 10 kronor. Kollegan slog till, i all synnerhet som Block & Sten tyckte att den där tian var det inte så kinkigt med. Han fick den gratis. Men myndighe- terna var inte lika generösa. Lagfartsavgiften, 1 % på köpesumman, måste kollegan punga ut med. Den i matematiska stycken begåvade kan snabbt räkna ut, att lagfartsavgiften kommer att belöpa sej till tio öre. Kollegan har inte betalt den än, ty köpebrevet ligger i rätten för stämpling.
    — Det är en vacker och naturskönt belägen tomt, berättar kollegan. Den räcker gott och väl för en vuxen person, om vederbörande står lite inåt med tårna och inte har mer än nr 44 i skor. Kollegan, som har nr 43, utropar:
    — En sån tur!
    Det värsta är emellertid, att kollegan inte för sitt liv kan räkna ut vad han ska använda tomten till. Möjligen kan man där plantera en flaggstång eller en solros, men kollegan funderar på en något mera rationell användning av tomten. Vad ska han göra med en tomt på 0,3 m²? 
Veckans vits kommer från Gävle, där folkhumorn varit i farten. Det är kidnappningen av kaffedirektören Jacob Engwalls dotter som inspirerat den. Man säjer om Anita Sjöberg, att »den bönan kostade Gevalia 15.000 kronor».