Livet är en slogan!
                

 
nr 29  1962 
■■■ När gav ni er fru en blomma sist?
    Har ni kysst någon som rökt Philip Morris?
    Visst katten — Apotekarnas vatten!
    Vad är nu detta? Svar: Det är slagord, eller slogans som en del säjer. Små underfundiga ordlekar som fiffiga reklamkillar sitter och hittar på för att sälja vissa varor.
    Det var häromdagen jag kom att läsa en artikel om slagordens oerhörda betydelse för reklamen. Ett riktigt välfunnet slagord kan leva i generationer och driva upp varan, som det trummar för, till miljonomsättningar.
    Förr i världen skulle slagordet vara en vits som i det klassiska engelska exemplet som står på första sidan i alla läroböcker för blivande engelska copy writers (annonstextförfattare). Exemplet lyder:
    Use Pears soap and you spare soap.
    Vad har vi för slagord i den svenska reklamen? Har vi några som blivit klassiska? Och vilka är det som hittade på dem?
    Jo vi har:
    »Kan ni tänka er honom utan hår?»
    Det var en hårvattenslogan som levde länge, inte minst sen revyerna tagit upp den och gjort en kuplettrefräng av den. Och pappa till ramsan var Sven Rygaard, numera pensionerad annonsbyrådirektör. En annan klassiker:
    »Tag det rätta — tag Cloetta!»
    Den skrevs för många herrans år sen av numera pensionerade Folke Stenbeck på Ervaco annonsbyrå.
    »När gav ni er fru en blomma sist?» Pappa: Nils Törnblom på Allmänna annonsbyrån.
    »Visst katten — apotekarnas vatten!» Pappa: Sivert Aringer på Allmänna annonsbyrån då på Ervaco.
    »Måla på lördag.» — Pappa: Hilding Pawlo på Allmänna annonsbyrån då på Ervaco.
    »Ännu vet ingen hur gammal — Volkswagen kan bli. » Pappa: Knutte Lönngren. Ervaco.
    »Har ni kysst någon som rökt Philip Morris? » Pappa: Tor Magnusson. Allmänna Annonsbyrån.
    »Har ni råg i ryggen?» Pappa: Gunnar Rune, vars brorsa Lars Rune gjorde »Män man märker...»
    »Volvos värde varar.» Pappa: Framlidne Vovochefen Assar Gabrielsson själv.
    »Vem vattnar dina blommor när du är borta?» (Folksamannons för livförsäkringar) Pappa: Öje Kjellbom, Folksam. En kollega fiskade upp förslaget ur Kjellboms papperskorg, för Kjellbom själv trodde inte på det utan slängde det.
    »Så gott som kaffe.» (surrogatreklam under kriget). Pappa: Ulf Hasselberg. Åtvidaberg.
■   Listan blir som synes ganska lång, vi är inte så fattiga på slagord i svensk reklam som man kunde tro. Vad får man betalt om man hittar på en bra slogan! Ja, man blir inte fet på det. Man kan debitera kanske ett par hundralappar och sedan sitter man där lite bitter och suckar när man kunde kört hårt med ens slogan i 14—15 år och ens lilla ramsa driver upp en varas försäljning till miljonomsättning.
    Färska män branschen inbillar sej, att det är stora pengar att göra på slagord. Jag vet en, som nyss hade etablerat sej som, PR-makare. Han hittade på en slogan åt varuhuset PUB, gick opp till reklamchefen med sin slogan i ett förseglat kuvert och sa att här har jag världens dödsfinaste slogan för PUB, men jag vill ha tietusen förn. Ja reklamchefen, han kunde naturligtvis inte köpa grisen i säcken och betala så mycket pengar för en slogan han aldrig hade sett. Men med lite lock och pock och löfte om inköp av slogan om den var bra, så fick han PR-geniet att öppna kuvertet. Hans slogan löd: »Rubb och stubb hos Pub!» Det blev ingen affär.
    Nänä så lätt är det nog inte.
■   Hört i värmen i det stora kontorspalatsets trälhav:
    — Här är brevet som direktörn bad mej skriva ut.
    — Fint, men sa jag verkligen: I bgranstande lv efert ätave pv dnn 27 dpnnps?
■   Protest! så får man brev mitt i sommaren. Den här gången från min vän uteätaren. Han ville protestera. Hör bara:
    » Jag tycker det kan vara dags att i krönikan uppmana Sveriges alla restauranggäster att samla sig till envis motaktion mot det tilltagande och tydligen menlöst accepterade, oskicket att notorna konsekvent skrivs ut per bord i stället för per person, utan att gästerna får tillfälle att yttra sig. Det betyder ju att gästerna pådyvlas ett besvär som krogpersonalen har betalt för, nämligen att räkna ut alla beloppen, Djupsinniga konversationer avbryts, viktiga affärsresonemang avstannar, folk som alltid haft BC i matte ska sitta och utföra allsköns besvärliga operationer med papper och penna. Hutlöst. Och när ett sällskap fattar mod tillräckligt för att begära separata notor så går servitrisen från man till man och fordrar hjälp med att minnas vad gästen fick. Med samma resultat: Samtal störs, samvaron avbryts. . . och folket som besöker krogen blir i praktiken ombedda att hjälpa till med arbetet på stället. Svenska folk, protestera i ord och handling. Separata notor — och inga frågor! Tack för ordet!.
    Tack själv, kära uteätare. Vi som går ut några stycken då och då till lunch och ber att få separata notor är verkligen trötta på den där fnysningen och den där förtretade knyckningen på nacken som en sådan bön alltid utlöser. Vi betalar ju som sagt drickspengar för besväret. Det står på notan att vi är tvungna göra det. »Enligt avtal.» står det? Avtal mellan vilka!
    Har vi restauranggäster fått vara med i några avtalsförhandlingar med servitriser om drickspengar? Inte vad jag vet.