MAN FRÅN FÖRORTEN KOLLAR STOCKHOLMS NÖJESLIV 

nr 15 1970 
    Det enda som skiljer nöjeslivet i Stockholm från nöjeslivet i Hudiksvall synes vara en rund man med brusigt nylle och bullrande skratt, som en gång i kvarten utbrister: "Hoppsan, sa gumman när hon snavade på grisen."
    Detta konstaterade vi i förra veckan när vi bestämde oss för att slå runt. Det är så med oss som bor i förorten, eller "hemmafrughettot'" som en del debattörer behagar kalla det, att vi mera sällan deltar i det stockholmska nöjeslivet. Har man väl rullat ut i stan i 17-köerna och nått det trevna tjället, så tar det liksom emot att sätta sej i bilen igen och återuppsöka stadens larmande centrum.
Men i denna förfärliga vår, som bara är en retroaktiv vinter, behöver man motverka sina depressiva anlag, och när vi gjorde slag i saken blev det en helafton. Först var det så att NK hade inbjudit kändisvärlden till vårens stora mode- visning, och hela, den övre slummen var där. Vi fick hälsa på Picko Troberg som hade öl i släpmustaschen och var den mest kände personen i en armé på 120 stycken Che Guevara som dominerade partyt.
•   Vi fick hälsa på Lasse Lönndahl, en av de sista i den kortklippta och slipsbärande generationen.
•   Vi fick hälsa på Lennart Swahn som hade den där blommiga slipsen på sej som han brukar köra med i färg-TV.
•   Vi fick hälsa på Bengt Logart, en 40-talskändis som fortfarande går i trafik.
•   Vi fick hälsa på Torbjörn Axelman som har bantat så pass att man undrade om han gått in vid smalfilm.
•   Vi fick å andra sidan också hälsa på Magnus Banck som föreföll att satsa på  en karriär vid vidfilmen.
•   Vi såg NK-chefen Söderberg och landshövdingen Allan Nordenstam och Anita Lindman, som hade brorsan med sej. Framför allt såg vi hur Karin Ekelund, gift NK, bleknade när fotografen Kary H Lasch kom. Karin Ekelund bleknar alltid när hon ser Kary H Lasch. Jag tror jag vet varför. När SE skulle kora en skönhetsdrottning på 50-talet skulle vi fotografera alla kandidaterna på NK:s Franska tillsammans med komikern Fernandel. Flickorna ställde upp sej med Fernandel i mitten. Kary gillrade sin kamera och allt var så betydelsefullt att Ekelundskan och Sachs övervakade evenemanget i bakgrunden. Plötsligt gallskrek fotografen Lasch och pekade med fasa på en hundskit som låg på den heltäckande mattan framför tårna på Fernandel.
    Panik uppstod i lokalen, personal med sopskyffel och borste ilade till på raska ben och Ekelundskan torkade svetten ur pannan. Hon kunde ju inte veta att Kary H Lasch är sådan att han ofta går omkring med konstgjorda hundskitar från Buttericks i fickorna.
    Vad han medförde som överraskning den här kvällen vet jag inte, men det var med viss tvekan som jag bet i bufféns tilltugg.
    Trängseln framför buffén var enorm, och vi från förorten noterade, att när kändisvärlden går till attack mot ett buffébord, så är det djungelns lag som gäller. Blaserade killar, som toppar taxeringskalendern och börjar dagen med snöripa och torr champagne och är så livströtta att det inte finns en kulinarisk finess i denna världen som förmår dom att lyfte ögonbrynen, dom blir som förvandlade på såna här partajer. Och använder både armbågar och knytnävar för att komma fram till bordet och erövra sej en plastmugg öl och en prickig korvbit på en pinne. 
    Det var i detta myller, där folk kränkte alla tacklingsregler, som vi mötte en rund man med brusigt nylle och bullrande skratt. Han tappade en köttbulle i dekolletaget på en dam, fiskade upp den med tummen och pekfingret och ropade elegant spretande med de övriga tre fingrarna: "Hoppsan, sa gumman när hon snavade över grisen!"
    När vi hade gnuggat oss mot alla kändisarna gick vi över till Teatergrillen, där det ska vara ännu tjockare med kändisar. Lokalen var fullspikad, men det fanns inte en kändis så långt ögat nådde. Sist vi var på detta ställe, i början på 50-talet, fanns i alla fall Bengt Janzon, som då hade programmet "Väckarklockan" i radio på mornarna och var mycket populär. Han satt den gången för arton år sen vid ett av borden i de runda nischerna och var lessen. Han sa:
    — Det är ingen av mina kompisar som lyssnar på mitt program. Det sänds klockan åtta på morron och då har mina kompisar just återvänt hem från krogen.
    Klockan 23.00 hörde vi ett bullrande skratt i lokalen och trodde det var en kändis. Men det var en rund man med brusigt nylle som tappade kaffet i golvet och ropade "Hoppsan, sa gumman när hon snavade över grisen."
    Nöjeslivet i Stockholm var sej inte likt sen vi var ute sist. Klockan 23.45 var det bara vi kvar i lokalen.
    — När stänger ni? undrade vi oroligt.
    — Halv två.
    — Men var är allt folket?
    — Förmodligen på Operagrillen, sa personalen. Dom har dans där.
    Det gick att få bord på Operagrillen. Ett öronbedövande popband spelade och sen vi tre gånger gallskrikit "Whisky och soda" i örat på hovmästaren fick vi whisky och soda. Sen gick vi upp och dansade cha-cha i den gröt, av människor som dansade cha-cha ungefär likadant som dom gör på Stadshotellet i Hudiksvall. Gröten var ungefär lika berusad som i Hudiksvall. Mitt i en piruett fick jag en knuff bakifrån så att jag föll framstupa över damen. Det är klart att man kände, en lust att vända sej om och ge drummeln bakom en förintande blick. Men det behövdes inte, för poporkestern överröstades av ett bullrande skratt och en röst som ropade: "Hoppsan, sa gumman när hon snavade över grisen!"
    Hon blev halv två innan vi retirerade till förorten per taxi. Just som vi skulle kliva in i bilen snavade vi över en kille som låg i snödrivan utanför entrén och skrattade.
    — Hoppsan, sa vi när vi snavade över grisen.