Man har väl varit barn på bio...
  nr  4  1976
    Myndigheterna tog i allt vad dom orkade och det blev ett förbud till, barn under 11 år får inte se "Bröderna Lejon- hjärta". Ett gammalt biobarn från 30-talet garvar rått.
    Förbud igen. Har dom ingen smart PR-kille i den här borgerliga regeringen som kan ta statsråden i örat och be dem tänka på sin image? De vill väl sitta kvar efter valet -79? I så fall får de väl lägga av med dessa ideliga småförbud de inför. I frimicklarmässig förbudsiver har regeringen hittills stoppat de enarmade banditerna, det tilltänkta folkölet samt maskrosvinet. Och så nu den här aktionen mot Astrid Lindgrens film.
•   Farbröderna som styr är bergfast övertygade om att ungar under 11 år inte tål att se denna film. Barn ska inte ränna på bio, barn ska sitta hemma och se hur folk pangar ihjäl varandra i amerikanska TV-deckare.
    Vad veta väl farbröderna om barnen? Var det inte just ett barn som genomskådade allt och ropade att kejsarn var naken? Barn har skepsis, barn tror vad de vill när de ser ruskigheter på bio och äger en underbar förmåga att urskilja det komiska i det ruskiga.
    Gå på matiné och lyssna.
    Det var inte meningen att man skulle se Blixt Gordon på kusliga äventyr i rymden med en månraket som liknade en fotogenkamin på rymmen. Filmen fick endast ses av barn över 15 år. En sån rad i annonsen fick alla 12-åringar i kvarteret att lägga sig i startgroparna. Buster Crabbe var mycket sammanbiten som Blixt Gordon och klädd som polarna i "Månbas Alpha". Men det fanns inget som hette stretch på den tiden och när det var som allra ruskigast och hela salongen höll andan, då pep det från fjortonde bänk: "Han har korvar på strumporna!" Hela bion vrålade av skratt, all ruskighet och spänning var borta. Blixt Gordon repade sig aldrig, vi fnissade åt honom ända till filmens bittra slut.
    Det var likadant när dom körde "På Västfronten intet nytt". Eftersom den var barnförbjuden myllrade det av barn på Röda Lyktan. Krig är alltid kusligt och filmen grep oss så vi hickade i bänkarna. Men då var det någon som pekade på Slim Summerville och skrek i mörkret: "De va en jävel å ha långa fötter!" Visst hade han det, nr 48 allraminst. Sen gnäggade vi i kör varje gång han visade sig och enades om att "På västfronten intet nytt" var bland det ballaste vi sett.
    Alla föräldrar tyckte att man skulle se Tarzan för han åkte lian och var barntillåten. Vi gick pliktskyldigast och fann att både Tarzan och Jane var dödligt tråkiga. Vi begrep aldrig hur Tarzan kunde tända på Jane. Hade vi varit Tarzan, hade vi i stället spunnit på apan Cheeta, en betydligt starkare personlighet.
    Fredde på Dalagatan och jag lyckades komma in på Atlas på S:t Eriksgatan och kolla Lars Hansson och Ingrid Bergman i "Bränningar". När Hansson satte på Bergman i kökssoffan så träflisorna rök, förstod vi att detta inte var någon film för oss. Och så utbröt ett förfärligt åskväder mitt i numret. Symbolik, viskade Fredde. Men han skrek högt när blixten minuten efter slog ner i flaggstången med en öronbedövande knall:
    — Oj, nu blev Ingrid Bergman på smällen! skrek Fredde,
    230 betalande gapskrattade i mörkret och de gripna glömde sina tårar.
    Det var inte meningen att vi skulle komma in på Orion på Odengatan heller, för där visade dom pessimistiska franska filmer med Jean Gabin. Jag minns en scen där en symbolisk fredsduva flaxade mot skyn. I nästa bild såg man en gevärsskytt spänna hanen och sikta på fågeln. Pang! Den vita fredsduvan singlade mot marken symboliskt stendöd och stämningen var mycket gripen även på denna biograf. Men då skrek Fredde med korpralstämma: 
    — Markera!
Och så var den gripenheten borta.
    Svårast var det att komma in på Apollo i Hamngatsbacken där dom körde Frankensteinfilmerna, men med farsans gamla filthatt och morbrors avlagda raglanulster blev man tagen för 15 år och insläppt.
•   I plugget dan efter var vi överens om att Frankenstein var i ruskigaste laget med sina muttrar i tinningarna.
    — Vågar man gå dit? undrade en fjärdeklassare.
    — Ja, men beväpna dej med kurage, sa femteklassarna farbroderligt. Han ser läbbig ut med sina muttrar i huvet! (Jag vet inte varför, men man log och mindes Frankenstein på Apollo, när man senare i livet stiftade bekantskap med en Breehtfigur som hette Mutter Courage.)
    Så småningom lärde vi oss att det ruskiga med Frankenstein var just utseendet och man vänjer sig ju vid allt. Själva handlingen var ganska harmlös. Då var det mera spännande utanför bion, i själva Hamngatsbacken. Det var ju krig och bussarna orkade inte alltid uppför backen, för de gick på gengas. Vi grabbar, som hängde utanför bion och väntade på att sjuföreställningen skulle börja, fick hjälpa till och skjuta på. Jag undrar ibland hur många bussar man egentligen har knuffat uppför Hamngatsbacken?
    Sen gick man in på bion och pustade ut med Frankenstein. Monstret hade fattat tyckte för en snygg blondin och jagade henne genom ett slott. Blondinen var så rädd att hon nästan blev svarthårig och rusade i panik uppför stora halltrappan med Frankenstein efter. Men plötsligt kroknade Frankenstein, satte sig ner och tog sig åt hjärtat. Del var dödstyst i salongen. Då var det nån filthatt som skrek i mörkret:
    — Vafan, går han också på gengas?
Och gastkramningens press gick i uppsluppenhetens gapskratt över.
    Så funkar ungar på bio.