Man hittar en gammal läkarbok  
 


  nr 23 1967
     När folk fyller hundra år kommer dom in i tidningen därför att det anses ganska fantastiskt att en människa kunnat bli hundra år. Men "fantastiskt" är inte ordet. Att folk fyller hundra år är närmast ett mirakel, så som dom blev behandlade när dom var små.

    Detta vågar jag påstå efter att ha tittat i en gammal läkarbok som jag hittade ute på Fåglarö. Det är så där med mej. Jag går upp på en gammal vind på ön för att hämta ett nätflöte och så hittar jag istället nån gammal bok och blir sittande. När jag bläddrat i en halvtimme skakas kåken av ett vrål. Det är Söderlund i viken som står där nere och väntar med näten.

    Den här gången hittade jag ”Lilla Wattenläkaren wid sjuksängen, för kojan och hemmet. Af Maria Walldén, mångårigt praktiserande barnmorska”. Boken trycktes i Norrköping 1851 och är ganska läskig. För gumman hade vatten och våtvarma omslag på hjärnan.
     Ögonfluss, en för hundra år sedan tydligen vanlig åkomma bland barn, fixade den här barnmorskan med lavemang, vilket låter lika fiffigt som att spotta i avgasröret på bilen när halvljuset strejkar. Så här säjer hon: ”Jag rekommenderar små ljumma lavemang ett par gånger om dagen. Men som allmogen sällan har någon spruta, så synes detta medel overkställ
bart. Men en öm och förståndig moder behöver aldrig bliva rådlös. Hon kan tvätta ett pipmunstycke rent, taga vatten i munnen och spruta upp i barnets säte”.
     Konvulsioner beror på att barnet har slem i halsen, säjer barnmorskan. Så här gör man:
     "Barnet hålles framstupa, en fågelvinge, doppad i vatten, nedföres i barnets hals så att det kräks. Sen blir barnet friskt från konvulsionen."
     Om barnet lider av sömnlöshet, har det sannolikt lös mage. Kalla lavemang på vatten och krossat linfrö gör susen. *Är diarrén blodblandad får barnet dricka gummi arabicum. Har man inte sånt klister hemma, kör man med körsbärskåda, upplöst i vatten och blandad med kokt mjölk.
     Denna svenska 1800-talsmästarinna i kalla och varma lavemang uppger sig i boken ha botat det mesta från hjärnblödning till ledgångsreumatism. Benröta och bölder var en baggis för henne. En gubbe som hade sån reumatism från midjan och neråt att han inte kunde gå för egen maskin behandlades med våtvarma omslag och fyra lavemang om dan. Och si... bara några veckor senare kunde han gå. Den läkarboksförfattande barnmorskan såg häri ett klart bevis för vattenbehandlingens mirakulösa möjligheter. Till detta är väl bara att säja, att vilken halvdöd karl som helst skulle resa sej ur bädden efter etthundratjugo lave
mang sparka käringen ur huset om det så skulle vara det sista han gjorde här i livet. I förtvivlade situationer är människan mäktig att utföra otroliga fysiska prestationer. En galen gumma som blåser ur pipan i ändan på en fyra gånger om dan kan driva en till vad som helst.
     Nästa gång jag träffar en hundraåring ska jag fråga om folk trodde på sånt här. Att en del av Maria Walldéns samtida anfäktades av vissa tvivel på de våtvarma omslagens förmåga, tycker jag skymtar bakom författarinnans yviga argumentation i bokens förord, där det heter: "Huru kan en sjuk människa till kroppen bliva frisk med bara vatten? Ack jo! Det är ju lika möjligt som att Guds sons blod renar oss från alla våra synder".
     Ungefär så ja. Man måste tro för att bli kurant, som gubben sa när han gav hästen en halv Albyl.
     Fru Walldén varnar på det bestämdaste för läkemedel: "Men växlar du om och ena gången begagnar vatten och andra gången medikamenter, så går det dig med kroppens hälsa som med själens, om inte Frälsaren är dig ensam nog".
     Det ställdes sannolikt stora krav på frälsarens förmåga att göra under medan gumman Walldén var i farten. Det värsta är att mycket av det hokuspokus som kloka gubbar och gummor förr i världen spred i svenska bygder lever kvar än i dag.
     Som liten var jag personligen ganska klen och mager och såg ut som Pia Degermark om armar och hals. Jag åt för lite, jag saknade aptit. Man tog hem en gumma som la mej på rygg på kökssoffan och bredde varm gröt på min mage. Alla i samhället talade om under, för dagen efter, åt jag igen. Tacka Farao för det, gröt på magen är det värsta jag vet. Det är så svårt att komma åt med skeden inne i naveln.
     Gröt var ett populärt läkemedel förr i världen. Mamma brukade berätta om en gubbe i Saltsjöbaden som gick omkring med stövlarna fulla av gröt. Han undergick behandling för bensår. Såvitt mamma kunde minnas dog han med stövlarna på.
     Ännu in på 20-talet lät sjuka människor i Småland anskaffa ett halvdussin blodiglar som sög det onda ur dem. Albert Engström har nån teckning om det där vill jag minnas. En gumma hälsar på i torpstugan och frågar om far i huset blev bra av blodiglarna han fick låna.
     - Ja tack, sa torparfar, dom gick ner med gröt.
     Där har vi gröt igen.
     I dag ligger vi bättre till. Man har doktorer att gå till, killar som lyssnar på en och säjer att man är frisk som en nötkärna.
     Sen skriver dom ut ett kvitto på fyrtio kronor. Av dom får man tillbaka tjugofem av sjukkassan, och tjugofem kronor – det blir mycket gröt det!