Man minns sitt 30-tal! 
  nr 4 1967 
    Eftersom en del människor börjar få det lika knackigt med pengar som på 30-talet, så är det populärt just nu att erinra sej hur man upplevde sitt 30-tal. . . det glada 30-talet, som dom sa som inte hade några bankpapper ihop med Kreuger.
    Vad kommer man ihåg? Jo: 
    Man fick gå på Göta Lejon, äta 5-öres kokosboll och se Pojkarna på Storholmen. Det märkvärdiga med den filmen var att Fridolf Rhudin pratade. (Obs! Tonfilm.)
    Man fick ge på Odéon och se Ernst Rolf och höra honom sjunga »Min vår är din vår och alla vackra flickors vår» och tycker att det var fräsiga brallor han hade, en meter vida nertill.
    Man fick gå på söndagsmatiné på Vasan och se Gösta Ekman i Gröna Hissen. Hade man vetat hur stor skådespelare han var, skulle man kanske ha lyssnat med en annan andakt. Nu satt man mest och var sur för att den Alfakola man köpte i pausen innehöll ett kort av Pära Kaufeldt! En Pära Kaufeldt till, när man redan hade tolv Pära Kaufeldt men ingen Sven Rydelli Det var ungefär lika hopplöst som med Divakorten, 64 stycken, däribland 14 Isa Quensel!
    Man minns kvällen på Söder när vi stod vid skrotupplaget som låg där Västerbron i dag övergår i Långholmsgatan. Vi, det var grabbarna i 46;an Heleneborgsgatan, Benke Höglund, Tsaren, Hogge och lilla Pralen, som var stöddig för att Anticimex inte rådde på vägglössen hemma hos honom. Ett halvdussin 5-åringar stod med nästipparna mot skyn och spanade. Och så småningom kom det, luftskeppet Italia, på väg mot Nordpolen med Finn Malmgren ombord.
    Man minns en annan kväll flera år senare, när man stod med nästippen mot skyn, kvällen när Kurt Björkwall skulle komma till Bromma efter sin ensamflygning över Atlanten. Bromma myllrade av folk. Alla tuggade tuggummi, för Wrigleys delade ut reklampaket med två PK i varje.
    Ryktena gick hela natten. Ett sa, att Björkwall hade störtat utanför Irland. Ett annat sa, att han just hade passerat över Stavanger. I själva verket kom han inte till Bromma förrän en vecka senare. Lite snopet fraktades han hem med Stockholms-Tidningens Se-Fyr. En liten skara på hundra man vinkade på Bromma.
    Bromma var annars ett kärt tillhåll, man hängde i ankomsthallen så ofta man hann och blev tjenis med piloterna. Favorit var den rödbrusige garvande tysken som styrde Ju 52:an med beteckningen D-Alun på linjen Stockholm—Berlin. Han var alltid bussig och delade ut Lufthansanålar till oss småglin. Vrångast var kisarna på Air France som  kom dimpande med sin dubbeldäckade de Havilland varenda eftermiddag. Att
den rödbrusige på D-Alun nådde sån popularitet berodde på hans sätt att starta Ju 52:an. När han fått fart på kärran och rusade startbanan fram, slog han till hjulbromsarna bråkdelen av en sekund så att kärran vippade opp med stjärten. Sekunden efter lyfte hela ekipaget. Han var makalös. Man bestämde, att när man blev stor skulle man bil pilot och starta som D-Alun.
    Man minns när André, Fraenkel och Strindberg kom hem, polarhjältarna som omkom på Vitön efter att ha försökt nå Nordpolen med ballongen örnen. Man satt på Kvarnholmen och såg Stockholms hela motorbåtsflotta eskortera »Svensksund» in till Stockholms ström. På Svensksunds akterdäck stod de flagghöljda kistorna. Sen fick man gå till Liljevalls med pappa och titta på utställningen av andrémännens utrustning.       
    Man minns
kälkarna, tröjorna, det buckliga primusköket, loggböckerna och kamerorna och den trasiga unionsflaggan. Men mest minns man hur grejerna stank av karbol. Lukten har inte gått ur näsan än.
    Man minns vilken sensation det var att åka grillor redan i december. Dom gjorde Ispalats av Aerotransports gamla hangar ute i Lindarängen. Apans farsa var chaufför på ABA, så man fick gå gratis. När Vivi-Ann Hulthen tränade fick man hålla sej undan. Men Bosse Mothander tog vi ingen hänsyn till. När han tränade, åkte även vi. Han var visserligen lovande, men han var ny. Vicka ishockeymatcher man såg på Lindarängen! Här stod den svenska ishockeyns vagga. Lindarängen var ett stort namn i ens tioåriga föreställningsvärld, så stort att när fröken i plugget nämnde om en kille som hette Gunnar på Lidarände, så trodde man först att hon snackade om en polare som gick forward i Hammarby.
    Man minns jojoflugan. Det var det året man bodde hos en faster i Gustavsberg på Värmdö. Alla spelade jojo det året. Så fort fabrikspipan blåste nere i porslinsfabriken cyklade gubbarna hem och spelade jojo. Faster var jättebra på »klöverbladet», men kusin Lennart var värre ändå. Faster hade bara råd med en Stjärn jojo. Men Lennart offrade halva veckolönen i fabriken och köpte en äkta kanadensisk »99:an».
Hans »jorden runt» var fantastiskt ren, han var ensam om den på hela Skeviksgatan. Fast Fritte Fall låg som god tvåa.
    Sen kom man tillbaka till stan och skulle börja i Stockholms plugg. Man var livrädd redan i starten och gjorde förstås bort sej redan andra dan genom att påstå att ekorren hör till nötkreaturen. Fröken Nelson skrattade så hon grät och hela klassen garvade med i refrängen.
    Men Gurra Carlsson bjöd på en Alfa och sa, att han visste hur det kändes. Gurra, som hade en morsa som hade pensionat i Upplandsgats-backen, var en kompis. Gurra och Göran Schedin, som bodde på Tegnérgatan och hade en farsa som hade köpt Svenska Folkets Underbara öden i skinnband, var ens lekkamrater. Vår lekplats var bangården nedanför Torsgatan. Vi var Karl XII och hans drabanter. Stralsund låg vid Norra Bantorget och ligger där än, den gamla tegelkåken som en gång var Stockholm Norra. Ja, tom Sthlm C, säjer dom. Turkiet låg just under fötterna på mej, där jag sitter och skriver detta. Man fick passa sej när man passerade under Lokstallsbron, för där höll turkarna (Gurra) till. När jag just nu tittar ut genom fönstret, håller dom på att riva Lokstallsbron för att bygga ett pendeltågspår. Det tycker jag är rätt åt turkarna.
    Man hörde rätt mycket under 30-talet, för det blev allt vanligare med högtalare i hemmen.
    Man hörde revyutsändningarna från Södran, Modéens »Härliga tider» och så den obligatoriska vitsdialogen. Anspelande på nazistmorden i Tyskland sa man:
    — Har du hört att Enskede slakthus ska slå igen?
    — Nä? 
    — Jovisst, festårru, nuförtiden slår nassarna ihjäl sej själva!
    Man hörde Gösta Jonssons orkester från Berns. Schlager: »Ingen rädder för vargen här».
    Man hörde årtiondets övriga schlager på radio. Toppar; »Lillen ska sova» och »Det var på Capri vi mötte varandra». En som hette Sven Olof Sandberg var popidol.
    Man hörde Arthur Engberg hålla talet för Kiruna-Lasse, Viklund och de andra Garmisch-hjältarna när dom kom hem och stod där på Centralplan medaljtyngda men norrländskt blyga.
    Man minns en förfärlig massa, märker man när allt kommer omkring . . . Men minns man ingenting historiskt? Minns man ingenting av det som hände ute i världen? Jo, man minns att magistern drämde pekpinnen i pulpeten under en geografilektion och röt: Var Sunne och Säffle ligger, det kan ni tydligen aldrig få in i skallen. Men Gambela, Magdala och Addis Abbeba, det hittar ni minsann på kartan!
    Så vi hade tydligen hängt med i utrikespolitiken också.
    Fast det där att 30-talet var arbetslöshetens och depressionens år, det förstod man aldrig. De vuxnas bekymmer var inte våra, vi hade annat att deppa över. Som t ex att man satt med tolv Pära Kaufeldt och fjorton dubbletter på Isa Quensel.