Månlandningen!

nr 32 1969
    Hör ni också till dem som ar besvikna på månen? Det skapades ett stycke världs historia i mitten av juli när nämnda himlakropp erövrades, men förvånansvärt många människor bara ryckte på axlarna och sa: "Än sen då, vad ska vi med den till?" Människor är bra otacksamma.  
    Ibland undrar jag vad dom egentligen hade väntat sej?
Löpsedlarna skrek ut med svarta jättebokstäver att de första månbilderna i färg hade kommit, men folk konstaterade likgiltigt att månen var röd i Dagens Nyheter, gul i Expressen och gredelin i Aftonbladet, som inte har lärt sej att trycka färg nå't vidare än.
De flesta reagerade som Söderlund i viken:  
    — Jävla tjat om månen, sa han, och kastade DN på en sommarlat groda som tog chansen och kröp in och tog sej en lur nånstans mitt i Annonsmarknaden. Här satt man en hel natt, och trodde att man skulle få se nå't spännande och så fick man se två dimfigurer dansa tango i en utpräglad glesbygd. Och dom här månfotografierna är ju inte mycket bättre dom, lite sand och en flagga.  
    — Dom ser ut som alla misslyckade semesterfoton från Tylösand, som folk brukar visa för varandra  på vardags- rumsväggen om vintrarna.  
    — Trodde du kanske att du skulle få se månmänniskor? undrade Oskarsson på udden.  
    — Visst, sa Söderlund, små knotiga män med ögon på knäskålarna, de skulle ha livat upp tillställningen. Eller en gubbe med hornprydd hjälm som hade kommit fram och presenterat sej för Aldrin och Armstrong:  
    — Leif Eriksson, angenämt... på tiden att ni kom grabbar.  
    — Marsianer, sa Öberg med Pentan, jag hade väntat mej små gröna marsianer.  
    — På månen? sa Söderlund.  
    — Ja, på månen, sa Öberg. Månen kunde ju lika gärna ha varit befolkad av en massa marsianer och venusianer, som använde månen för att ligga där och spänka på jorden. Likaväl som vi vill erövra månen först för att därifrån starta resor mot Mars, så kunde det väl vara tvärtom. Inte för att jag vet så mycket om Vintergatan, men den är väl för fan inte enkelriktad?
    Tanken bedömdes i sällskapet som bestickande. Lite var har vi väl undrat hur pass mycket innevånare från andra planeter vet om oss. Vad rapporterade de första marsianerna om oss, när dom återvände hem? Det beror givetvis på var nånstans de landade med sina tefat.  
    Om en marspatrull landade på vår holme denna vecka skulle den resa hem och beskriva jordinnevånarna så här: ”Jordvarelserna satt kring ett bord som var upplyst av en liten pappersmåne, alltför liten för att kunna iakttas med våra teleskop. På huvudet bar de små lustiga hattar. Deras utseenden skilde sej inte från våra annat än därigenom att de utanpå den ordinarie näsan hade en extra avtagbar näsa på vilken det satt ett par glasögon och en mustasch. Deras talorgan syntes arbeta på en speciell sorts bränsle. Först när de hällt några deciliter av detta genom munnen, börjar de prata. Sen hoppar de plötsligt upp, tar tag i varandra och springer av och an på golvet i roterande rörelser. Efter några timmars bränslepåfyllning och roterande ramlar alla omkull och börjar låta som ett sågverk."
    — De där, sa Söderlund, och klev ner på bryggan för att göra ännu ett försök att dra igång sin tjuriga aktersnurra, de där är ju en tankeställare. Man får sluta med att bära sej åt som ett svin. Man måste ta sej i akt, så att man gör ett gott intryck om marsianerna skulle komma.
    — Jösses, sa Öberg, va snopna dom skulle bli om dom kom just som du stod och svor över din aktersnurra.  
    — Det är lustigt med amerikanarna, sa Söderlund. När dom skickar folk till månen, då gör dom det med en sådan teknisk precision att nästan all dramatik med månfärden försvinner. Men göra en aktersnurra som funkar, det kan dom inte. Hade Armstrong flugit till månen med en Evinrude så hade det gått åt helvete.  
    — Jag var livrädd för att det skulle bli nåt tjall på återfärden, sa Öberg.  
    — Tänk, att stå på månen med ett avslitet startsnöre för resten av sitt liv, sa Söderlund.
    — Ja, sa Öberg, det finns ju ingen service för aktersnurror på månen.  
    — Det finns det inte här på jorden heller, sa Söderlund i viken, och gav sin Evinrude en spark. Då tog det eld i motorn.. Med ett rytande gick den i gång och Söderlunds min var rätt obetalbar när båten stack ifrån honom på egen hand med kurs emot Ryssland.  
    — Den kommer att ramma Begagnade Bergmans lyxkryssare, skrek Öberg.  
    — Se opp, skrek Söderlund så det dånade över fjärden, se opp, det kommer en båt!
    — SÅNT LIV, sa Pettersson med Archimedesen, som kom kånkande på en badmadrass på väg till badviken, vad har ni för er?
    — Det är Söderlund igen, sa Oskarsson på udden. Han har just skickat en obemannad farkost i en bana runt jorden.
Vi bärgade Söderlunds båt efter en halvtimme. Den hade ränt upp bland strandstenarna på Rotholmen och stod och morrade med motorn igång.
    — Så man bär sej åt, sa Söderlund, hoppas att marsianerna tittade bort för en gångs skull.