Medan snön lyser vit på taken. . .
nr 1  1974
••• Stämningen är dyster på den stora tidningens sportredaktion, grå som en debattafton kring täckdikningsfrågor i Hovamåla kommunalfullmäktige.
    Sportchefen suckar genom cigarren när han lämnar sin plats vid redaktionens transistorapparat och ringer Larsson i sätteriet.
    — Du, det blir dom feta stilarna på löpet kväll.
    — Vadårå, har araberna släppt oljan fri?
    — Nej, men Sverige håller just på att gå under som ishockeynation. Torsk av ryssarna, torsk av tjeckerna, torsk av finnarna och nu håller dom på att få torsk av tjeckerna igen. Vi kör med två rader överst på löpet:
    GODNATT SVERIGE!
    Fan, säjer Larsson. vi hade Adjöss Sverige i går.
    — Kör hårt bara.
    Sportchefen vänder sej till sin närmaste man, skjuter upp glasögonen i pannan, torkar sej i ögona och säjer:
    — Jag gör en krönika på temat “Tack för den här tiden, Kjell”. Men rubrikerna på själva referaten får väl bli lite hårdare. Vi får väl såga av Christer och Karl Johan.
    — Det gjorde vi ju i går?
    — Visst fan, då sågar vi Lars Göran och Tommy.
    — Kan vi göra det? Vi hade dom som hjältar i förrgår.
    Det var då det. Nu e're slut på ryggdunket. En sjupaltare med “Vakna, Lars Göran, tjeckerna vann!” skulle väl sitta fint ryggen?
    — Mja.
    — Och så en liten propp på Christer i målet i alla fall, en liten kursiv tvåspaltare åtminstone.
    — Man kunde kanske blanda in Honken?
    — Lysande idé. Fan va skönt med kreativt people omkring sej. . “Kom hem, Honken, nationen behöver dej eller nåt i den stilen . . . Nu randar jag krönikan om Kjell. Ska de vara bindestreck mellan papp och skalle i pappskalle?
•   Sportchefen sätter brillorna på näsan, skruvar papper i maskinen, lägger cigarrstumpen tillrätta på en tom tändsticksask, gnuggar fingertopparna mot varandra och stirrar stint på det tomma pappersarket. Yngste man på redaktionen lägger ett finger över läpparna och hyssjar på tvenne kolleger som råkat i delo om huruvida Lars Göran var inne eller utvisad när Horosovsky sköt i stolpen.
    — Sssssch, mästaren tänker!
    Mästarens maskin har just smattrat i gång när andre man kommer skrinnande över korkmattan och flåsar:
    — Milton gjorde just 1—0 för Sverige!
    Sportchefens händer sjunker till bordet som två döda vitlingar.
    — Det är inte möjligt, suckar han och fattar telefonluren med ena vitlingen.
    — Du Larsson, det här med löpet . . . vi avvaktar lite.
    — 2—0 till Sverige, skriker andre man.
    — Herregud, säjer sportchefen och xxxx:ar med skrivmaskinstangenten.
    — 2—1, skriker andre man.
    — Det var väl det jag tänkte, säjer sportchefen och xxxx:ar igen Vi får finna oss i att vi inte längre är någon stormakt på isen.
    — 3—1, skriker andre man.
    — Jävlar, säjer sportchefen.
    — Fast det blir visst inte godkänt.
    — Bra.
    — Jo, det blev godkänt.
    Den stackars sportchefen vilar sitt trötta huvud i händerna och tittar med brustna ögon ut decemberkvällen.
    — 3—2, skriker andre man och sportchefen får åter liv, skruvar ett nytt papper i maskinen och lyfter luren till Larsson:
    — Vi får ta en annan rubrik på löpet.
    — Vi tar den där gamla om Poltava.
    — Dumjävel, den använder vi mot ryssarna.
    — 4—2, skriker andre man.
    — Nä, dra mej på en liten vagn, säjer sportchefen. Vem satte den pucken?
    — Palmqvist.
    — Djurgårdarn?
    — Björklöven, vet du väl.
    — Ja, men han har lirat i Djurgårn. Det går aldrig ur dom. Är tjeckerna fulla?
    Nytt papper i maskinen och telefon från Larsson i sätteriet.
    — Nu får ni börja ösa ner bokstäver, grabbar, om ni ska ha med nån hockey i första upplagan. . .
    — Kommer, säjer sportchefen och kastar sej med beslutsamhet över maskinen. . .
    “Det svenska ishockeylandslaget visade i går att det äntligen funnit formen och krossade arvfienden tjeckerna med en tyngd och spelstyrka som är ett klart och tydligt svar på den sura hemmakritiken. Tidningar, som inte kunnat avhålla sej från att kräva Kjell Svenssons huvud på ett fat och inte heller dragit sej för att göra enskilda spelare ansvariga för Tre Kronors misslyckanden i turneringens början, får i dag bita i det sura äpplet. Tre Kronors kämpar genomförde matchen i behärskat raseri och spelade tidvis som en underbar illustration till instruktionsboken. Pucken gick från man till man som på ett pärlband. Vi kan vara lugna inför VM. Sverige har kommit igen!”
    Stiligt säjer andre man som hastigt ögnar igenom manuskripten innan de stoppas i rörposten ner till sätteriet. Det där med pärlband var välfunnet, var fick du det från?
    — Tja, säjer sportchefen och rodnar blygsamt. Därpå lyfter han luren till Larsson och ropar:
    — Nu e're dags för löpet, “Tre Kronor fann guldformen!”
    — Vann dom?
    — Ja, de e klart att dom gjorde.