Men här ska man inte heta Olsson! 

nr 13 1967 
    Man promenerar i vårsolen genom Göteborg, denna egendomliga samexistens mellan å ena sidan fulla hamnbusar och å den andra sidan redarmiljonärer i grå pralin och så Lasse Dahlqvist mittemellan. Våren är längre Kommen i Göteborg än i Stockholm. Krokusarna i parken mittemot Storan leder med en dryg centimeter.
    Utanför Park Avenue står Rolls Roycerna i kö. På trottoaren delar studenter ut små lappar på vilka det står att amerikanerna gör sej skyldiga till dåligt uppförande i Vietnam. Inne i baren sitter stans playboys och läser The Observer i mörka glasögon. Lasse Dahlqvist kommer fram och morsar, solbränd som en kolonialöverste året runt. Dahlqvist är glad. Han sjöng sin senaste låt »Våren kommer från väster» i Frukostklubben i söndags morse. Och fast det bara är måndag så har tre grammofonbolag redan hört sej för om möjligheten att spela in den.
    Man är i Göteborg för att umgås med redarsocieten. Svenska Lloyd har inbjudit alla VIP:s bland kunderna för att inviga företagets nya fartyg, Patricia, som ska gå med stenrika turister mellan Southampton och Bilbao. Fartyget är uppkallat efter Lloyds gamla Patricia, hon som nu fungerar som amma för ubåtar. Den nya Patricia, värd sina 35 miljoner, ska ersätta gamla Saga. Det är ett vackert och påkostat fartyg. Astrid Sampe har satsat hela sitt kunnande på att ge det en inredning som harmonierar med rutten. Det är alltså något både brittiskt och spanskt över det hela.
    Hon ligger vid kaj borta vid Majnabbe, skinande vit och imponerande i fasadbelysningen. Och på kajen står Rolls Roycerna igen. I bilarna sitter de väntande chaufförerna och smygläser Aftonbladet. En londonbobby visar gästerna vägen ombord. Från bildäck upp till promenaddäck lotsas man av en kurre som man känner igen från etiketten på Beefeaters Gin, just som man undrar om han brukar tvätta sej i tonic, står man mitt bland Göteborgs ledande miljo- närer, gossar som sen 20-talet behärskat konsten att hålla sej i whiskyn med ena handen, röka cigarrett med den andra och samtidigt kyssa damerna på hand med den högt uppdrivna hastigheten av tio damer i minuten. Jag har ingen aning om hur dom bär sej åt. När jag själv har försökt, har jag antingen bränt damerna på handen med cigarretten eller också stjälpt ut whiskyn över mej själv. Jag kan stå i timmar och fascinerad betrakta dessa vithåriga gossars ekvilibristiska manövrar med röken, kröken och fröken. Dom borde visa en sån i TV nån gång.
    Bara titta får man dock inte göra. Man ska gå omkring och presentera sej, vilket är ganska pinsamt. Gå själv fram mellan kompakta led av miljonärer för att sträcka fram handen och säja OLSSON så får ni se. Det fanns damer som rynkade pannan. En äldre herre trodde att han hört fel, la handen bakom örat och sa: Vafalls? En djärvt urringad dam på 70 vårar hoppade till ungefär som om man gett henne en snyting.
    En stockholmsmiljonär jag känner viskade i mitt öra: Här är man katt bland hermelinerna! 
    Vad pratar man om på en sån här middag? Jo, till champagnen och sjötungan talade man om:
    ungdomar som knarkar och protesterar mot Vietnam i stället för att ägna sej åt fysisk träning
    båtar som man kryssat med,
    tjurfäktning — Patricia ska ju gå på Spanien. 
    Vid hjortsadeln och rödvinet talade man om:
    rödvin, olika sorter
    grundskolans förutsättning att göra folk av barnen
    han som hade en farfar som föll vid, Waterloo.
    Han som hade en farfar som föll vid Waterloo var general och hade fått en förtjusande ung dam till bordet vid en middag i London. Generalen sa: 
    — Fröken må tro, att jag hade en farfar som var general och föll vid Waterloo.
    — Jaså, sa flickan, vicken perrong då?
Generalen beklagade sej hos värdinnan efteråt. Han sa:
    — Det var ju snällt att placera mej vid denna förtjusande unga dam, men oss emellan sagt... är hon inte lite ding i bollen?
    — Nej, det tycker jag inte, sa värdinnan. Jag har närmast intrycket att det är en tämligen intelligent människa.
    — Nja, sa generalen, när jag berättade att min farfar föll vid Waterloo så frågade hon: Vid vicken plattform?
    — Haha, skrattade värdinnan, precis som det skulle spela nån roll!
    För att komma från Göteborg så var detta ju en ganska ny historia. Annars har vi haft den i Stockholm sen 20-talet. Då gick den så här:
Läraren frågade klassen:
    — Vem har skrivit Fänrik Ståls sägner?
En liten gosse skyndade sej ängsligt att säja:
    — Inte jag, magistern, inte jag!
Läraren berättade episoden som en rolig historia för en dam på en middag några dagar senare. Damen skrattade och sa:
    — Och så när det kom till kritan, så kanske det var den lille lymmeln i alla fall!
Det är samma historia.
    Vid glassen och de färska kaliforniska jordgubbarna talade man om vilken egendomlig nedtrappning som pågår av mannen som älskare och erövrare. En vithårig toppfigur i taxeringskalendern spände fast monokeln i höger öga och frågade mej om jag skulle kunna finna mej i att kvinnorna tog initiativet.
    Jag svarade som sanningen var att det kunde jag inte.
    — Bah, sa monokeln, ni där uppe i Stockholm lever som marskatter, ingen stil, ingen tradition, jag ger mej djävulen på att ni låter fruntimmerna köra raggarbilarna också!
    Jag svarade med att berätta vad som hände häromdan:
Jag skulle just stiga i bilen pä Birger Jarlsgatan då en tjej kommer springande och ropar på mej. »Hälla där!» skrek hon. Jösses, Jag flög in i bilen och stack snabbt från platsen! Flickan hade grön uniform och ett blankt märke i mössan.
    — Konstiga tider, sa monokeln, snart får man se upp med fruntimmerna på allvar. Jag har en kompis i försäkrings- branschen. Han la in sej för att ta blindtarmen i förrgår. Jag förstår inte att den gamle skojaren vågar.     Sjuksköterskorna lär ska vara för jävligt påflugna.
    Monokeln skakade på huvudet och gick mot baren för ett oljebyte. Han kom bara halvvägs innan han anfölls av en glad jolanta som var så urringad att man måste se henne i ögonen hela tiden för att inte svimma.
    Det sista jag såg av monokeln var, att han forcerade akterut i en tango med ytterskär som man inte sett sen Sonja Heine var ung. Ännu midskepps föreföll han att ha initiativet i sin hand.