Mummel kollar näringslivet...
nr 1  1969
••  Jag har mött näringslivet. Det händer inte varje dag, men i förra veckan skulle en VD intervjuas beträffande en uppmärksammad fusion. Tid var beställd, men sekreteraren log blekt i det grådaskiga januariljuset som silade in genom koncernens fönster och sa:
    — Direktören är upptagen i sammanträde som dragit ut på tiden, går det att sitta ner och vänta?
•   Jo, visst gick det. Sköna relativt nydesignade fåtöljer, teakpanel på väggarna. Veckans affärer, Industria och Sweden Now. Prydligt uppradade på råglasbordet. Akvarium med fyra slöjstjärtar. Undrar hur det känns att vara slöjstjärt i företagarvärlden? Snälla VD, vem vattnar dina fiskar när du stänger för treveckors semester? Svagt rasslande elektriska skrivmaskiner i ett angränsande rum. En mekaniskt malande flickröst talar med London i telefon, säjer sö inglish i stället för si inglish. Dämpade surrsignaler på telefoner och alltid samma svar från sekreteraren... Nej! sammanträdet har dragit ut på tiden, vem får jag lov att anteckna...? Kan direktörn ringa?
    Plötsligt fyller direktörens stämma hela rummet. På snabbtelefonen lyser en röd lampa och han råmar:
    — Be Adlerfelt komma hit.
    En något upphetsad man, röd i ansiktet, kommer ilande med en pärm under armen. Förmodligen Adlerfelt. Han får en tyst nick av sekreteraren och försvinner in i direktörens rum trots att röda lampan lyser på dörrposten.
    Två minuter senare dånar direktörens stämma på nytt:
    — Ljunggren också!
    En ny ung man, som rättar till slipsknuten och glasögonen i förbifarten, ilar förbi, får samma tysta nick och stiger på hos VD med något av den tveksamhet man brukar observera hos brudgummar när de tar steget över tröskeln in i kyrkan.
    Något stort håller på att hända, säger man sig. Innanför denna dörr med denna röda lampa samsas knivskarpa hjärnor om de företagsekonomiska schackdrag som kanske betyder förändrade livsvillkor för tusentals svenska människor.
    Mannen med pärmen, Adlerknopp eller vad han hette, återvänder ännu rödare om örsnibbarna. Han har uppenbarligen varit inne och dummat sej och retirerar nu till sin enmodulare för att slicka såren.
    — Söderberg, ryter snabbtelefonen, kalla hit Söderberg. . .
    Aha det har hakat upp sej och någonting i direktörns betoning av namnet Söderberg antyder att nu tar man till de stora kapaciteterna. Men Söderberg verkar vara ganska anspråkslös det lilla man hinner studera honom när han ilar förbi, ryckande i flugans båda flikar. Han liknar närmast en avdelningsföreståndare i ABF, en sån där som cirklar sej fram genom livet.
    Det drar ut på tiden det här. Jag hade avtalat att vara här halv två och nu är hon kvart i. Men plötsligt slås dörren upp och Ljunggren och den nyss tillkallade Söderberg lämnar rummet, båda förläget leende och rodnande som om de fått snubbor.
    Åter dånar direktörns röst i snabbhögtalaren:
    — Fröken Isaksson, vi går bet på det här. . .Stad med högar, sju bokstäver. . .Vad blir det?
    — Uppsala svarar fröken Isaksson.
    — Det föreslog Adlerfelt också, men det blir ju bara sex. . .
    — Det är två p i Uppsala.
    — Nähä. Upsala Nya Tidning heter det ju. . .
    — Det var förr det, nu är det två p.
    — Då så, är saken klar!. . . Något särskilt?
    — Ja, redaktör Olsson från tidningen SE väntar.
    — Visst ja, jag kan ta honom strax.
    Det gick två minuter. Sen tog direktören mig.
    Han talade mycket om företagsrationalisering utan att säga något om hur denna rationalisering bör gå till. Sannolikt hade han väl denna dag inte tagit djärvare rationaliseringsgrepp än att stava Uppsala med ett p.
    Annars börjar tillvaron bli dräglig igen. Vi går mot mänskligare tider. Jag håller fullt med karln som satt bakom mej på förortståget i går och sa:
    — November var för jäklig för att inte tala om december. Inte en solgnutta. Man var så slak så att man följer med rullgardinen upp på morgnarna!
    Ett bra sätt att motverka spleen och andlig nedbrytning är att byta jobb, läste jag häromdan i en tidning som inte drog sig för att uppmana läsekretsen till ett avancerat hoppjerkeri. Vad man framför allt behöver är omväxling.
    — Då sa min kompis som är grundskolemagister, föredrar jag en kompromiss, att man stannar kvar i jobbet men ser till att man har ett omväxlande jobb att stanna kvar i. Att vara grundskolelärare i dag är t ex ganska omväxlande. Visst kan det kan det vara pressande att börja dagen med musiklektion för en klass dåsiga fyror, men plötsligt så tittar solen fram igen i form av en liten parvel om ska läsa upp skalan och säjer:
    — Do re mi fa so LAREDO!
Man får tillvarata de små glädjeämnen som finns i tillvaron under denna mörka årstid, även om man måste resa ända till Köpenhamn för att hitta glädjeämnena.
    En kollega hittade den här lappen på vindrutan när han återvände till sin bil, som han hade stående på Raadhuspladsen:
    “Kobenhavns politi gor Dem herved opmarksam pa, at De ved at holde, som de gor, har overtradt de her i landet galdende regler for parkering. Da vi imidlertid gar ud fra, at De savner tilstraekkeligt kendskab till de danske 
regler pa dette område, vil vi fra vores side noje oss med at bede Dem venligast en anden gang taenke pa at der også i Kobenhavn findes regler for parkering, som må overholdes. I ovrigt onsker vi Dem god rejse. Med venlig hilsen. Kobenhavns Politi”.
    Det ni lapplisor!