Nytt för året på kulturfronten: Nakencello!  
 
  nr 40 1966 
    Det stockholmska kulturlivet deltar man ju inte så ofta i att det väcker uppseende, men när det häromkvällen berikades av Charlotte Moorman från USA, som skulle spela cello spritt naken, ekiperad endast i en plastpåse, så är det helt naturligt att man ställde opp. Cello som är så vackert.
    Det var på Pistolteatern det tilldrog sej, f.d. Hansabio vid Mälartorget i Gamla stan, en lokal där fulla skutskeppare som gått med grus från Ekerö till Söder Mälarstrand i 40 år fordom brukade samla kurage genom att se Kapten på Singaporelinjen. Kvällens publik var ganska lik publiken från förr, det, var bara det att de flottiga skepparkavajerna och de toviga skäggen numera sitter på betydligt yngre personer.
    Först bjöds det på en svensk show betitlad  »Orangerimusik 1963» och påhittad av en ung man som heter Bengt af Klintberg. Det gick till så här: Längst t v hängde två plåthinkar i var sitt rep. Där satt en korean vid namn Nam June Paik och slog ihop plåthinkarna med en skräll när han tyckte att det passade sej. Till höger om koreanen stod  en flicka i blått och rullade in ägg i ett kylskåp. Äggen kom tillbaka ideligen, men flickan rullade in dem igen. Det höll hon på med i en timme. Det var en begåvad flicka, hon fick ut rätt mycket ur det där kylskåpet. Sen satt herr af Klintberg själv i fonden och läste högt med domedagsstämma upp en massa personnamn och avgångstider för fartyg. Till höger om honom låg Charlotte Moorman på knä och skrapade en trälåda med sandpapper. Bredvid henne satt en kille och pruttade i en tenorhelikon tills han tröttnade. Då skruvade han loss ventilerna och munstycket på instrumentet och stoppade dem i tratten på luren. Framför honom stod en flicka i gammaldags hellång klänning.
    Hon höll ett salladshuvud framför sej och såg ut som ett slags råkost-Hamlet.
    Då och då nöp hon loss ett blad och lät det singla som ett höstlöv till marken. I förgrunden stod en yngling med slappt hängande armar och stirrade i golvet. Det här höll man på med i 35 minuter, då det var dags för ett crescendo och final. Koreanen skaffade en hink till och skramlade på utav attan, tjejen i blått halade ut en skramlande kätting ur kylskåpet, af Klintberg höjde stämman till ett rytande, Charlotte Moorman bytte ut sandpapperet mot en vedsåg men med den sågtekniken skulle hon snabbt ha blivit petad ur Skogs- och Flottningsarbetarförbundet. Killen med tenorhelikonen började banka på ett stuprör i taket, dessemellan slog han en pall i golvet. Flickan med salladsbladen låg under en säng och blåste. Sängen var bäddad med dun. Varje gång som flickan blåste fick publiken på första bänk en massa fjäder i ögona. Killen med de slappt hängande armarna började slå frivolter.
    Man sa, att detta var musik. Låt mej ärligt säja ifrån, att jag är alldeles för outvecklad för att begripa den sortens musik. Däremot tyckte jag att det hela som spektakel betraktat var ganska roligt.
Pausen skulle vara i 20 minuter, och sen skulle man få uppleva den sprittnakna cellokonserten. Emellertid strejkade en bandspelare så att pausen blev en hel timme, under vilken den lille koreanen lödde kablar så det osade i salongen. »Korean med rätt att löda», kommenterade DN:s utsände recensent.
    Äntligen gjorde Charlotte Moorman entré. Ett besvikelsens sus gick genom publiken, hon hade kläderna
på sej! Tre gäspande representanter för sedlighetspolisen sjönk tillbaka på extrastolarna och tittade på armbandsuren.
    En timme försenad sparkade Charlotte Moorman av sej kläderna. Hon gjorde entré klädd i en plastpåse från topp till tå och spelade »Svanen».. Hon missade lite då och då, men det är förmodligen inte så lätt att spela rent när man sitter instängd i en jättekondom som hämmar rörelserna. På scenen stod något som påminde om en Cape Canaveral-raket. Bredvid den fanns, en stege. Allt detta fyllde oss med vissa förväntningar. Skulle man på ett psykologiskt ställe i partituret skjuta opp Charlotte Moorman genom taket? Icke! Mitt i låten kastade hon cello och stråke och började äntra stegen. Skäggen i salongen följde hennes klättring under tystnad, fast egentligen var hon ju ganska ful. Tjejer som ser ut som Sune Mangs i kroppen, och spelar cello ungefär lika begåvat som han, ska egentligen inte klättra nakna på stegar. Flickan i påsen nådde krönet på stegen och spänningen var olidlig. Så tog hon steget mot raketen, och si, det var vatten i den! Flickan tog sej ett dopp, klafsade ner igen utför stegen och fortsatte att spela Svanen på cello. Med cellon drypande av vatten tog hon bugande emot mängdens applåder.
    Sen gick man ut på Mälartorget och andades djupt. Ett sånt behov av frisk luft har man inte känt sen man såg Nattlek på bio.
    Kulturen går vidare,