Moskva känner två svenskar...
  
  nr 47 1964
    Den första snön föll över kupolerna i Kreml och jag stod just och beundrade Tsar-Kolokol, den 196 ton tunga kyrkklockan från 1737, när det klev fram en moskovit. Han bar en solkig ulster som släpade i marken, en ärggrön filthatt och osade vitlök som en svensk uteätare. Han sa:
    – Amerikanskij?
    – Njet, sa jag, ja sjvet! (Nä, jag är svensk.)
    Mannen sken upp, blottade fyra härdade ståltänder i ett leende så brett att vitlöken  fick mej att knäa. Och han skrek:
    – Ah! TOMBA!
    Tumba Johansson och Karl Xll är de enda riktigt kända svenskarna i detta land, där folk tror att Erlander är ett nytt tuggummi. Det var andra dan i Njetunionen och det här var redan den fjärde killen som dunkade en i ryggen och skrek Tomba. Taxichauffören, som körde  oss från hotell Ukraina till Gorkijgatan, blev så entusiastisk mitt i ett gathörn att han inte bara åkallade Tomba utan också kostade på den gamla risiga Volgan en nedväxling i böjen. Annars har jag en känsla av att Moskvas taxiförare lägger in trean i januari och kör på den resten av året.
    Volga är det dominerande bilmärket här, Pobeda tycks ha förlorat greppet om marknaden. Oavsett märke har alla bilar en egendomlig grej gemensam, de saknar vindrutetorkare. Själva skaften finns där, men torkarbladen är borta! När jag gör såna där små upptäckter, är jag störtknasig ända tills jag får en förklaring. Det var Sveriges Radios korrespondent i Moskva, Kåre Nyblom, som gav mej den. I den njetryska planen för biltillverkning tycks man ha glömt bort att tillgodose behovet av reservblad för torkarna. Det finns inte ett torkarblad att köpa i lös vikt. Följden har blivit en stöldepidemi över hela Moskva, alla norpar allas torkarblad. Så nu rullar varenda bil omkring med torkar- bladen i handskfacket.
    Varenda bil? Hur många finns det egentligen i en stad som Moskva? Ingen vet. Man har med nöd och näppe lyckats räkna ut att det bor 6,5 miljoner ryssar i stan, men hur många bilarna är går det inte att få någon siffra på. Förmodligen därför att siffran inte är särskilt imponerande. Dom tar 5 550 rubel för en Volga, dvs. ungefär 33000 svenska kronor. En rysk läkare tjänar 120 rubel i månaden, dvs. omkring 700 kr.
    De flesta Volgabilarna i stan är taxibilar. Och även taxibilarna har en grej gemensamt: Dom stannar sällan eller aldrig när man försöker stoppa dem! I går natt stod vi på Novo-Arbatskybron vid tvåtiden för att få en bil hem till hotellet i centrum. Grön lampa på taxikärrorna betyder att dom är lediga. Det kom 25 taxibilar med gröna lampor. Vi viftade åt alla, men ingen stannade. Det stod klart för oss, att vi hade sprungit på Njetunionens hemliga vapen! Nästa gång landet invaderas av fienden, kommer landets försvarare att gäcksamt dra sej undan i taxibilar med gröna lampor, den brända jordens taktik i ny tappning!
    I kväll är det helgdagsafton på Moskvas strög, dvs. Gorkijgatan, denna 55 meter breda gata som börjar vid Kremls mur och slutar i Leningrad. Man är ny i landet, har inte varit här sen 1955 och kikar febrilt efter förändringarna.
    Och visst har det hänt en del. De trasiga gummorna dominerar inte gatubilden som förr. Moskoviten går i hela kläder och man har, tycks det, gått in för färg i textilierna.
    Kepsen är förstås ännu den favoriserade huvudbonaden, stora stöddiga kepsar av samma typ som fick Mary Pickford att ge efter för Douglas Fairbanks. En och annan pälsmössa har kommit fram i kväll, för det har smällt till och blivit kallt. Isande vindar kastar omkring snön i vita moln. Baskern har hittat hit, fast det är med ryssen som med svensken på Parissemester: I baskermössa ser båda ut som vilsekomna pormaskar av king size.
    Filthatten är ett sorgligt kapitel i Njetunionens utveckling. Kan inte Brezjnev och Kosygin som en första reform stoppa den där killen som tillverkar ärggröna och brandgula filthattar åt unionens manfolk? Och så är det ingen stuns på hattarna, brättena går i alla möjliga besynnerliga vågor. Brezj och Kosy får lära ryssen att ta av sej hatten innan han kliver in under duschen.
    Den ankellånga ulstern är annars det mest utmärkande för moskoviten så här års. Han knäpper den ända upp i halsen, och det gör han med kavajen också. Har han tre knappar i kavajen så ska dom banne mej knäppas! Rundnätta herrar på lokal ser därför ut som slarvigt snörda kåldolmar. Det måste vara en trivsam stad att leva i för officerare - tänk att städse få gå omkring bland ett folk som har alla knappar ordentligt knäppta!
    På krogen är det spikat en sån här iskall helgdagsafton. Det är fem sorters biff på matsedeln, biffen är densamma men man kryddar den på fem olika sätt, Man avbryts i sitt ätande av ett lejons rytande och vänder sej om. Där finns inget lejon, bara en liten kontorist som just rapat. Det hör till att det ska rapas på krog i Moskva. Ett folk som äter så mycket kål och lök måste vädra ut det på något sätt. Man är bara djupt tacksam för att det kommer den väg det gör.
    Plötsligt stannar man med gaffeln halvvägs till mun, för man har upptäckt något. Runt omkring i lokalen sitter det medelålders killar och pussar varann. En armékapten pussar en gammal skrynklig kines med medalj på kavajslaget. En typisk armenier slickar en ung löjtnant mellan ögonen. Är de erotiska minoriteterna i majoritet här? Nej, detta evinnerliga pussande har man hållit på med i generationer. Men ändå ökar jag takten med kniv och gaffel i förhoppning om att hinna äta färdigt innan man fått ihop'et med nån general.
    Vad ska detta pussande ryska killar emellan vara bra för? Eller pussas dom kanske inte? Är det bara som dom sitter och byter vitlök på varann?