nr 50  1967                 
■■■ Det är den tiden nu när alla människor blir påkörda. Det är halt på gator och vägar och ens väg till jobbet om morgnarna kantas av bilar som ser ut som torkade katrinplommon. Samtliga tillhör folk som har blivit påkörda. Personligen har jag aldrig träffat en människa som har kört på nån. I min bekantskapskrets ingår endast påkört folk.
  De många sammanstötningarna i vintertrafikens första skramlande minuter har dock det goda med sej att de fräschar upp språket. Här går vi hela året och tilltalar varandra med nötta fraser, men under de första dagarna av vintertrafik lever språket upp. Det får must och färg och fantasi.
    En taxi jag åkte med fick in en liten Fiat i bakändan på Odengatan. Taxiföraren, en eljest stillsam man i den begynnande medelåldern, for som en raket ur bilen och sa till killen i Fiaten:
    — Din sjuhelvetes jävla bondkanin, va fan har du i min bagagelucka å göra?
    Det stod B på Fiaten och alla taxiförare i Stockholm anser att folk, som sitter i B-bilar är bondkaniner som bor långt ute på den ociviliserade bystan. Att det snart inte bor en människa i Stockholms City, eftersom där bara finns kontor, har liksom aldrig trängt igenom.
  Mannen i Fiaten steg ur och taxiföraren bleknade lätt. För han kunde ju inte ana att en liten Fiat kan innehålla så mycket. Mannen var i det närmaste två meter i galoschlästen och han tittade ner på den lille korpulente taxiföraren och sa:
    — Egentligen skulle jag slå till dej med handen och döda dej! Hitta'ru en tieöring i snön eller va fan mena'ru med att bromsa här?
    Han där sa taxiföraren och pekade på mej, skulle av här. Alla jävlar ska av just där det är som marigast att stanna!
    Tvåmetersmannen betraktade mej med påtaglig skepsis.
    — Hur ska vi hat nu'rå? sa han till taximannen.
    — Ja inte fan rubbar jag min bonus, sa denna.
    Herrarna fick göra upp bäst de gitte, själv betalade jag och vandrade obekymrat visslande mot min adress.
■  Såna där jävla långtidsluder skulle hålla sej hemma på Östermalm och inte fnatta omkring i stora Mercor! sa en lastbilsförare på Sveavägen som törnat nos mot nos med en lyxfru från Banérgatan. Men den charmanta damen borstade bort snön ur bisampälsen, såg den ohyfsade lastbilschauffören stint i ögonen och sa:
    — Jag bryr mej inte om vad ni nedlåter er till att kalla mej, men faktum är att felet är ert!
    — Helvete heller! sa chaffisen.
    Damen vred på huvudet och pekade på skylten i hörnet
    — Den här gatan är enkelriktad efter dagen H, sa hon lugnt
    — Å fan, sa chaffisen och hängde dumt med underkäken.
    Sen strök han av sej mössan, bugade med grandezzan hos en latinamerikansk ambassadör och sa:
    — Förlåt så mycke då, snälla damen.
    Scenen var gripande.
■  Men båda dessa intermezzon i stockholmstrafiken skvallrar om att vi behöver förnya vårt ordförråd av otidigheter. “Långtidsluder” är nytt och bra, men “bondkanin” är alldeles för slitet. Ska det bli någon fräs på diskussionerna i trafiken måste vi brusha opp de gamla fina okvädningsorden och vid behov hitta på nya.
    Med Mummels utpräglade sinne för service har vi här grunnat en smula och åstadkommit en liten parlör, som ni kan klippa ur och klistra fast på vindrutans insida, så att ni har den till hands den dan det säjer pang.
•   Manliga medtrafikanter delar vi upp i:
    a. taxiförare
    b. lastbilsförare
    c. personbilsförare
    d. mopedister
•   De kvinnliga fördelar sej på dessa grupper:
    a. taxiförare
    b. shoppingbilsförare
    c. bussförare
•   Taxiförare (manlig) kallas droskbög, drummel, gubbjävel, blindbock, legochaffis, dieseldräng, kameldrivare, asfaltkusk.
•   Lastbilsförare kallas Scaniakusk, rattslav, råoljepicko, transportfåne, grusguide, åkardräng, dieselfangio
•   Personbilsförare brukar få mera civilt betonade benämningar såsom kålrot, fårskalle, läppspelare, dårfink, blindstyre, vacuumskalle, degboll.
•   Mopedisterna kallas slirfink, smatterpelle, pruttcyklist, knallhatt, tramplös, baksmällare, torsdagsåkare.
•   Kvinnliga taxiförare får ofta heta rattlärka, hyrböna, fraktapa, taxigirl, pedalslinka, tutvenus, bröstkusk, dieseldonna, kronbrud.
•   Shoppingbilsförare kallas fröken Hjälplös, Hvar 8:onde Dag, stopplisa, amatös, kryplotta, shopploppa och Pat Miss.
•   Kvinnliga bussförare får ofta heta brumlärka, övergångslotta, slipsgarbo, kjolkusk, Fia med knuff, gytterbrotterska, bussgumma, bussmorsa, rattvenus och bromskloss.
    Säj sen att inte svenska språket har sina möjligheter. . . Inte vackra, men många och uttrycksfulla!
■   Däremot är det som bekant sämre med de svenska ordstävens förmåga att förnya sej. Vi kör, som vi påpekade i förra veckan, med alldeles för gamla ordstäv och det var därför som Mummel efterlyste förslag till nya.
    Men vi sa uttryckligen ifrån att vi ville ha förslag som är tryckbara! I den lilla tryckbara delen av förslagshögen väljer jag den här veckan ut de här bidragen:
•   Finemang, sa Mobergskan, ännu en kvinnlig präst! (Insänt av Anders Delang i Johanneshov som utgår ifrån att Mobergskan är identisk med Eva Moberg).
•   Domarn kan ju inte räkna till tio, sa Högberg, lämnade hovrätten.
•   Aldrig har så få haft så många att tacka för så litet, sa Harry Hjörne om A-pressen. (Arne Finnerstad, Borås).
•   Visst fan ska du tacka Gud för maten, sa prästen, pryglade sonen.
•   Vandra vidare, sa Gunnar Wiklund, tog tåget.
    Nåja, bättre kan ni. Adressen är Mummel, SE, Torsgatan 21, Stockholm Va. Skriv “Nya ordstäv” på kuvertet 25 krisch på posten för varje infört bidrag!