Nu har man varit med i TV igen!  
 
  nr 8 1971 
    Häromveckan skulle man uttala sej om restaurangvagnarnas korv och ost.
    I lördags skulle man uttala sej om den svenska schlagerindustrins senaste plattor. Det var gamla skivbekanta i båda programmen.
    Någon ringde och frågade om Olsson ville sitta med i panelen för TV 2-toppen. Visst, sitta i panel är ju roligt.
Vi var Maj-Britt Baehrendtz, popidolen Jerry Williams, jag Olsson samt 104 grammofonskivor som spelades upp på grammofon av den något bleke Lars Gurell på Melodiradion.
    Efter cirka 40 skivor stod det klart, att det inte är särskilt roligt att sitta i schlagerpanel, eller ball som dom säjer i dessa kretsar. Man får skavsår i örona redan efter 20 plattor. Efter 35 hänger trumhinnorna och fladdrar som två tomma påsar nånstans inne i huvudet på en, eller kolan som det heter i schlagerkretsar. Herr Williams var panelens expert och gav mycket initierade omdömen om de melodier som spelades, eller prylar som det heter i kretsarna. Någon sjöng till stor orkester.
    — Skysst bakgrund i den här prylen, menade hr Williams.
    Någon manlig sångare rev av en av dessa evinnerliga låtar, där man försöker kompensera frånvaron av melodi med att sångaren bölar som en sörjande stamfurir.
    — Skysst pipa på den polarn, avgjorde hr Williams.
    Då och då gjorde fru Baehrendtz och jag små ansatser till att komma med en synpunkt, för man ska ju göra skäl för gaget, men det lät ack så amatörmässigt vid sidan av herr Williams förkrossande sakkunskap. Nina Lizell och Lee Hazlewood sjöng duett i "Vem kan segla förutan vind".
    — Trevligt med dessa gamla folklåtar som får chansen, sa fru Baehrendtz och jag.
    Herr Gurell log blekt. Men så sa experten:
    — Ärtan pärtan, den där vindtjofräsen. Det avgjorde saken.
    En yngling sjöng en mycket taktfast låt och fru Baehrendtz och jag prisade den goda rytmen, men herr Gurell placerade inte låten i högen för utvalda skivor förrän experten instämt och sagt:
    — Åkej, de e rajtan tajtan, onka blonka blonka, rätt skysst i gunget.
    Åtta skivor skulle få chansen på TV 2-toppen och av dessa skulle fyra få pröva lyckan på Svensktoppen. 100 skivor av de 104 som kom ut i Sverige under januari kom tydligen ut förgäves. Fru Baehrendtz och jag insisterade på att Lena Hansson skulle få med sin "Västeråsvisa", trots att hr Williams ansåg att fröken Hansson låt som om hon "tryckt i sej elva bärs". Däremot var vi rörande eniga om att spola en lät som hette "Rolle". Den sjöngs av en dam. Hela hon vibre- rade av saknad efter denne Rolle, om vilken det hette i texten:
    "Kanske finns du nu i en annans famn långt ner i Köpenhamn"
    Inte heller tände vi på en herres framsjungna försäkran att "du kan få allt du vill på Alice's restaurang, utom Alice".
    Tummen ner blev det också för en ung man som med begravning i stämman sjöng: "Jag ser doften som en födelse kan ej förstå varför man kallar den förödelse"
    Texten verkade ovanligt dödfödd.
    Annars verkade det som om schlagerindustrin arbetar för högsta växel just nu. Man köper hela orkesterbakgrunder på band från Tyskland, hänger lurar på svenska artister, som med det tyska bandet i örona ska fylla ett annat band med svenska ord. Det är bråttom, bråttom, bråttom och kanske inte att undra på att en del texter blir som dom blir.
    Men en ljusning kunde panelen skönja i den grå skymningen över schlagervärlden. Inte någon gång hörde vi rimmet "hjärta och smärta". Och först i den allra sista skivan, den 104:e, kom det klassiska rimmet "kär och chimär".
    Lite framåt har det alltså gått sen den tid då alla svenska schlager handlade om flicknamn, Anna, du kan väl stanna, Inga, du kan väl ringa. Emma, är du hemma. Klara, du kan väl svara. Pernilla, du kan väl grilla... och allt vad dom nu hette. Personligen minns jag en schlager som hette "När jag försökte förklara för Klara, försökte Klara förklara för mej" — det var poesi det!
Replik avlyssnad i radiohusets underhållningskorridor under panelens kaffepaus,
    — Är det ingen som kan stänga av den där föredragshållaren på radio?
     — Det är Olle Adolphson som sjunger en visa.
    En annan replik föranledd av Rune Anderssons visa "40 mph".
    — Sjunger karln att det hänger fruntimmer i träden ? undrade fru Baehrendtz. Så rysligt!
    — Äsch, sa herr Williams, de e väl inge fel att det hänger mök i träna?
    — Mök, sa fru Baehrendtz, vad är det?
    — Tjack, sa Williams.
    Visst är det ball att sitta i panel. Men då ska herr Williams vara med.