nr 45 1968 
    Det känns tryggt och skönt på något sätt när samhället griper in, som nu senast när man slog till mot den stigande smugglingen av narkotika över de svenska gränserna! Länge stod samhället maktlöst och handfallet, men i förra veckan gick det äntligen till motattack. Samhället satte in polishunden Karolina, känd från Grönköping.
    I det civila heter denna Karolin något så fint som Coquette. Hon är en labradortik som anses vara sa fenomenal på att nosa rätt på knark i långtradare, att hon injagat skräck i de internationella smugglarligorna.
I Spanien kallas hon för "Svarta djävulen". Genom att nosa på var tjugonde långtradare som kommer till Hälsingborg med färjan, sätter Coquette stopp för den illegala narkotikatrafiken. Duktig vovve denna vecka.
Rent gripande tyckte jag det var när vovvens farofyllda värv skildrades över halva förstasidan på Dagens Nyheter häromdagen. På en 5-spaltig bild fick man se hur Coquette arbetar. Hon ställer sej och nosar i avgasröret på en dansk möbelbuss. Sniff sniff, så är den boven fast! Vore jag chaufför på en smugglarbuss skulle jag i det ögonblicket falla för frestelsen att trampa till på gaspedalen för att därmed ge polishunden ett halsbloss som för fjorton dar framåt skulle beröva henne förmågan att nosa sej till andra farligheter än bräckkorv och gamla ben. Men så jävliga är kanske inte smugglarkungarna?
    Hundar kan vara väldigt oberäkneliga, det har man fått flera belägg för i veckan. Postverket har alltid haft bekymmer med hundar därför att de har en viss benägenhet att bita brevbärarna i fingrarna när dessa stoppar posten i lådorna. Postförbundet fick fram en sorts gas, vilken ägde förmågan att lugna ner sådana hundar. Tanken var att varje brevbärare skulle utrustas med en liten sprayflaska. Om en hund anföll skulle man bara behöva spraya hunden i nosen och se, genast skulle hunden bli snäll och foglig. Ja, får man tro konstruktören av gasflaskan, så skulle hunden bli så jättesnäll att brevbäraren skulle kunna anställa honom som frimärksslickare för resten av dagen.
    Detta var ju en intressant nyhet, man såg i andanom hur denna underbara lustgas skulle underlätta arbetet för inte bara brevbärare utan även lejontämjare och björnskötare. Alla björnar skulle bli glada och lyckliga och ingen skulle längre behöva frukta ett lejon, Metro-Goldwyn-Sprayer.
    Men först måste spraygasens egenskaper testas, varför man skickade upp ett par flaskor till Arméns Hundskola i Sollefteå. Därifrån inlöpte i veckan nedslående rapporter. Hundar som spraygasats blev inte snälla alls, tvärtom. Dom blev så aggressiva att personalen på hundskolan måste sätta sej i säkerhet. Dagens Nyheter, en tidning som tydligen intensifierat sitt hundreportage på sistone, en tidning med bett, berättar:
''Normalt snälla hundar kan tom få raserianfall om man sprutar sprayen på dem. På hundskolan berättar man att även disciplinerade skyddshundar, som i åratal tränats för att endast anfalla på kommando, går till attack självmant bara de s.a.s. får höra talas om brevbärarnas "vapenvätska"."
    Svenska brevbärarkåren får rikta ett varmt tack till Postförbundet som vidtog en sådan försiktighetsåtgärd som att testa gasen innan den kom ut i marknaden: Hade så icke skett hade vi kanske en dag ställts inför
löpsedelsrubriker som "Rasande foxterrier slet brevbärare i stycken" eller "Pekingeser i gasen, bet ihjäl halva Hjo. Åmål utryms".
    Katter har efter vad jag vet ännu inte lagt några hinder för brevbäreriet i Sverige. Däremot ställer de till förtret för andra grupper i samhället. Fastighetsägareföreningen inom det villaområde där jag bor, sände mej en skrivelse häromdan. Där stod att villaägare med katt måste hålla efter katten, det har visat sej att katter springer och bajsar i sandlådor och rosenrabatter där de inte har att göra. Jag förstod piken, för jag har som bekant katt, den tiger- strimmade Pontus.
    — Jag vill härmed meddela fastighetsägareföreningen att jag har talat ut med Pontus.
    — Pontus, sa jag, dom skriver från styrelsen att du får lov att ge fan i att bajsa på andras tomter, inte i Karlssons sandlåda, inte i fru Svenssons rosenrabatt, så icke heller i familjen Klidemyrs fågelbad. Hajar du?
    — Mjau, sa Pontus.
    Inte för att jag vet vad han menar med att säja så, men jag har i alla fall gjort min plikt mot fastighetsägare- föreningen. Jag har talat med Pontus.
    Årstiden, den regniga och råkalla, bäddar för vemodiga och nostalgiska stämningar, i tobaksaffärens hylla upptäckte jag ett cigarrettmärke som man kräktes av när man var 14 år, Simon Arzt, ett egyptiskt märke. Det var denna cigarrett av turkisk typ som man smygrökte i skydd av mörkläggningen under de första krigs-  åren, när man stod på Fridhemsplan och väntade på gengasbussen hem till Traneberg. Offer för starka nostalgiska böjelser köpte jag en ask. Tänk, det var åratal sen man hade en platt cigarrett av turkisk typ i mun- gipan. Varför röker vi aldrig turkiska cigarretter i dag? Före kriget diggade ena halvan av folket mono-
polets Stamboul, den andra halvan rökte Broadway Blond, tio stycken för 50 öre. Efter kriget döpte monopolet om Stamboul till Bospor, men det blev aldrig någon marknad för turkiska cigarretter igen. Varför?
    Svaret fick jag efter första blosset. Jag kände mej som en nysprayad arméhund från Sollefteå. Antingen har man glömt bort konsten att röka turkiskt, eller också har Simon Arzt förändrats. Vad vet jag?