nr 27  1963                                                                                
■■■ Medan världen brottas med stora problem och går i fruktan för överbefolkning, svält och krig, har Sverige som har sina problem för sej, denna vecka gått i fruktan för Pure Pak, den fyrkantiga mjölken.
    Pure Pak har träffat svenska folket, vant vid rund eller trekantig mjölk, som ett hårt slag. Går flaskorna att hälla ur? Är flaskorna hållriktiga? Och hur ska det bli med huskatterna? Blir dom fyrkantiga med tiden? Se där orosmoln som förmörkat den svenska sommarhimlen.     Och vad säjer producenterna?
    — Är detta med Pure Pak en riktig linje, mjölkproducenten Gull-Rosa på Sörgården i Önnemo?
    — Pure Pak, säjer Gull-Rosa är fnatt i kubik. Jag far ont alla magarna när jag tänker på det.
    — Inte förtjust alltså!
    — Inte ett barr, men vad kan man vänta sej annat i detta välsignade land. . . »Land du designade», som det heter numera.
    — Men för korna själva spelar det
väl i ingen roll hur mjölken förpackas?
    — Nej, jag talar mer ur konsumenternas synpunkt. Personligen förvarar vi kossor mjölken i juver som är runda. Mjölk ska förvaras i runda kärl, skapelsens herre har en gång så bestämt, Det är ett brott mot naturen att ändra på det. Dessutom är detta att skamligt bedra konsumenterna, lika skamligt som att vi ärbara gamla fruntimmer ska säljas som oxfilé när vi blir gamla. Nåja, avrundar Gull-Rosa, vi ska ta upp den här frågan i Womans Association, som vi kossor brukar säja.
■  Nytt från idrottsvärlden: När Nacka Skoglund så småningom återvänder till sin bar i Milano, har han förstärkning med sej hemifrån. Som bartender har han anställt sin gamle manager och kompis Åke Linder, som ska stå bakom disken och servera espresso och strega.
    Han medför sin hustru, som ska ta jobb på en skönhetssalong i Milano. Herr Linders engagemang innebär en avsevärd förstärkning av Nackas personal. Hittills har Nackas svärmor suttit i kassan. Hon har skött jobbet som kassörska ganska hyggligt, men som Nacka säjer: Gumman kan inte räkna mer än till elva och då kan det inte hjälpa att det uppstår en och annan felväxling då och då.
■  Folkhumorn är skoningslös. Förra veckan sa man så här på stan:
    — Miss Keeler, I prefume! . . . Den här veckan säjer man att ryska legationen på Villagatan numera heter Wennerströms Center.
■  Rit-Ola  presenterades som pappa till serien Biffen och Bananen i SE häromveckan. Ola har litet att tillägga till artikeln. Varsågod!:
   Herr redaktör! Av slutklämmen i artikeln om mina
»gubbar» får man det intrycket att det skulle vara nån sorts lidande att göra serier. Komplett misstag! Jag har hatt idel glädje av dem under alla år, inklusive av filmerna med Åke Grönberg och Åke Söderblom i rollerna. (Filmen, där dom skulle spränga banken i Monte Carlo, blev tyvärr aldrig av.) Vad som gör en serietecknare nedbruten och illamående är när han inte hittar den riktiga slutpoängen dagen efter mästerverket är avsänt.
    Rit-Ola
    Bra må så gott även i fortsättningen!
  Philips: Sophia Loren hade fått audiens hos påven och gick dit i en överraskande djupurringning. Påven såg vad alla andra såg och utbrast: »Min Gud!». Genast hördes det en röst från ovan »Tack ska du ha för att du ropade på mej så att jag också fick titta!»
 Watson: Jag känner en senator som engagerade en högintellektuell gosse som skrev senatorns alla tal och så småningom vann senatorns förtroende i sådan grad, att senatorn slutade med att läsa igenom talen innan han klev upp i talarstolen. Åren gick, senatorn fick ett allt stadigare rykte om sej att vara nationens mest gudabenådade talare, ända fram till den dag, då manuskriptet helt plötsligt slutade mitt i ett tal och där stod det med stora bokstäver:
    — YOU ARE ON YOUR OWN NOW, BASTARD! (Nu får du klara dej själv, din halvfigur!)
    Därav kan man lära sej sa Watson, att goda medarbetare ska ha löneförhöjning när dom begär det!