nr 24  1963                                                                                
■■■ Har ni sett en annons i tidningarna, där det står att man ska skicka in tio kronor och få en bok som heter »Tips», biförtjänster och hemtillverkning», så gör inte det. »Boken» består av ett tunt häfte på 16 sidor, tryckt på Årsta tryckeri 1963. Bland de tips till biförtjänster som tidningen ger, hittar man tipset att etablera sej som bilförsäljare. Jag citerar:
    “Bilförsäljning. Dagens folkbil är framför allt den begagnade bilen. Inga tillstånd behövs för att handla med begagnade bilar. Ettusen kronor är alldeles tillräckligt att starta med. Principen är att Ni annonserar om köp av begagnad bil. När någon infinner sej och vill sälja, söker Ni erhålla lägsta möjliga kontantpris. Ni putsar upp fordonet, avhjälper smärre skavanker varefter Ni annonserar ut bilen till ett pris liggande 3 á 400 kronor över Ert eget inköpspris. På våren är efterfrågan särskilt stor på beg. bilar. Ni kan lätt tjäna en 1.000-lapp i veckan om Ni säljer ett par bilar. Ni måste emellertid komma ihåg att alltid sälja fordonet i »befintligt och förevisat skick». Ni ikläder Eder därigenom intet som helst ansvar för fordonets beskaffenhet eller funktionssätt. Den största kostnaden för rörelsen är den löpande försäkring som måste tecknas. En stor fördel med dessa affärer är även att de kunna avvecklas närhelst man så önskar, Har Ni mera kapital till förfogande kan Ni göra en bättre förtjänst på att sälja bilarna på avbetalning. Härigenom kan Ni taga ut kanske dubbla priset, varvid handpenningen kommer att motsvara Edert inköpspris“.
    Det värsta är dock inte att folk betalar en tia för sådana här ruskigheter, det värsta är att så många, av den begagnade bilbranschen att döma, tagit tipsen på allvar och börjat sälja bilar.
■  Har ni märkt något på Aftonbladet på sistone? Ja det förstås. . . Att tidningen gått ned i format, det har ni märkt, men har ni inte. . .? Jo, just det! Bertil Almqvist, signaturen Bertila, som varje söndag sen 1934 ritat »På Tapeten», på tidningens baksida, är inte med längre. Varför? Jo, Bertila och AB:s chefredaktör Kurt Samuelsson har råkat i luven på varandra. Samuelsson vill placera På tapeten på insida, men Bertila håller envist på sin baksida. Och medan striden går vidare, har Bertila tagit semester. Han sitter hemma i ritarlyan på Grevgatan och säjer:
    — Blir det ingen ordning på det här snart, så flyttar jag till Expressen. Dom vill gärna ha Tapeten. På baksidan.
■  Dom repeterar Vilhelm Mobergs lustspel »Änkeman Jarl», på Skansen. Julia Caesar, 78 år, ska spela gumman. Julia fick se manuset på kollationeringen och sa:
    — Va? Här står att hon ska vara 80 år! Menar ni verkligen att jag ska spela en sån gammal käring?
■  Jag åkte med en taxichaufför häromdan som berättade den här: En kollega hade skjutsat en lantman från Närke upp till Östermalm, och lantmannen pekade på nya Radiohuset och sa:
    — Det var åratal sen jag var i stan, vad i all sin dar är det där?
    — Det är nya Radiohuset.
    — Det var ståtligt.
    — Ja, sa chaufförn, men det är felbyggt. Man glömde utrusta det med toaletter.
    — Aha, sa lantmannen, då är det därför dom måste släppa ut allting i etern!
■  Den danske marinchefen Pontoppidan kom till stan häromdan, och ett ledigt mopedbud som varseblev mottagandet sa:
    — Den där har val inte mer än tre—fyra båtar att hålla reda på!
    Nja, inte för att jag vet mer om danska flottan än att den ett slag dominerades av en kanonbåt som hette Niels Juel, men lite större har den väl blivit sen sist. Hur som helst så kom jag att tänka på historien om norrandskillen som mönstrade och begärde sej till flottan. Och eftersom det inte hörde till vanligheten på den tiden att killar från Norrland bad att få komma till flottan, så lyfte inskrivningschefen blicken från
papperen, betraktade ynglingen och sa:
    — Kan ni simma då?
    — Simma? sa norrlandskillen, har ni inte båtar så det räcker till alla då?
■  Hallå kungen, strängt taget är kungen skyldig PR-chefen Bert Onne Aftonbladet 2 kronor sen tio år! Kungen har förmodligen glömt saken, men då ska jag be att få påminna kungen om att 1951 startade Onne en 1-kronas insamling som hette Reumatikerkronan, och då skrev kungen på en krona först på listan. Men kungen hade ingen krona på sej just då, så han fick låna en av Onne. Och när den driftige Onne 1953 var uppe med en ny lista, denna gång för polioinsamlingen, vilken så småningom inbringade 1,8 miljoner, så sa Onne:
    — Ska jag lägga ut en krona för Hans Majestät den här gången också?
    Jodå, det ville majestätet. Så småningom gick listan världen runt. Churchill skrev på som andra namn, Malenkov som tredje och Eisenhower som fjärde man. Men president Coty i Frankrike nobbade med hänvisning till att han inte kunde skriva på efter en ministerpresident (Malenkov alltså). Men alla dom här stor gubbarna, dom betalade sina kronor, ska kungen veta. Churchill skaffade en svensk enkrona och gav den till Hägglöf i samband med att han hämtade sitt nobelpris på svenska ambassaden i London. Eisenhower skaffade också en krona och överlämnade den personligen till Boheman. Och Malenkov lyckades också få tag i en krona, som Sohlman fick komma upp till Kreml och hämta. Och insamlingslistan med alla dessa vackra namn finns nu på Pressmuseum i Stockholm.
    Men kungen ska också veta, att herr Onne är inte sur längre för de där två kronorna. Han säjer idag:
    — Man får väl inte förtänka ett majestät att han tvekar när det gäller att ge bort sin krona. . . Men skämt åsido, så har kungen faktiskt betalat. Inte till mej, utan till insamling till vilken han skickade ett belopp flera hundra kronor stort.