Sånt prat i radio, sån stil i TV...
nr 1  1972
••• I årets sista flämtande dagar satt jag och lyssna på Sickan Carlsson. Hon var så sprittande glad att man övervägde att placera något tungt på radion för att inte apparaten skulle hoppa ner från bordet.
    — Gammal är äldst, tänkte man, hon är fin Sickan, alltid lika glad, aldrig några slitna klichéer.
    Sen hörde man att hon är lika fast för gamla klichéer som alla andra radiopratare som sköter “Det ska vi fira.” Redan efter en kvart bad hon att få gratulera en ung man som fyller moped på fredag. Sen var det dags att gratta en som “fyller körkort.”
    Vad är det för sätt att uttrycka sej på? Fylla moped och fylla körkort? Jag har inte följt med så noga, men har man liknande uttryck för sej när det gäller gamlingar. . . ? “Och många många kära gratulationer till mormor, fru Olga Jansson i Borås som fyller hörlur på söndag”. . . “Och ett särskilt varmt grattis till änkefru Emilia Fridolfsson i Skarhyttebruk som fyller rullstol i dag.”  “Ett grattis även till Sivs farfar, nämndeman Helge Nilsson som fyller hålfotsinlägg i morgon.”
    Det här folket som skvalpratar i radio får tydligen en egen jargong. Gamle Harlemchefen på Nalen, Carl Eiwar, är ju numera anställd på radion och har som uppgift att presentera gamla melodejer i programpunkten “Kavalkad”. Det är en trevlig stund på dan, bara inte denne Carl Eiwar envisades med att använda uttrycket “kavalkadisera”. Han hittade väl på det för nåt år sen, och nu finner han ordet så lyckat, att han använder det tre-fyra gånger per sändning. Med sin förbindliga stämma väser han i luren:
“Välkomna, allihopa, att kavalkadisera en stund”. . .  Jag blir knottrig varenda gång.
    Dom har sina olater i TV också. För en tid sen såg och hörde jag Tommy Körberg i ett program. Det var sannolikt inget fel på sången, han är ju en av de få talangerna i riket, men karlfan uppträdde i undertröja! Var det kanske han själv eller var det kanske någon regissör som drabbats av missuppfattningen att det finns attraktion i ett par långhåriga och svettiga armhålor? Det skulle kanske vara sexigt? Nej, inte i den solkiga undertröjan. Visserligen gnällde vi på den tiden var enda artist framträdde i smoking, visst efterlyste vi lite ledigare former och maner, men lagom är väl bäst. Jag anser inte att svenska sångare ska kliva in i undertröja i TV-rutan som nån sorts Emmabodas Tom Jonesar, för det är hem till oss dom kliver och hemma hos oss umgås vi inte i undertröja, Det kanske är lite gammaldags, men jag tycker t ex illa om när folk sätter sej vid frukostbordet i undertröja. Jag vet f ö bara två som gör det
    — Marlon Brando och en debil bonddräng från Månkarboda.
    En kväll slötittar man på TV2. Plötsligt rycker man till och tror varken ögon eller öron. TV2 har ryckt ut till en herrgård i Sörmland där värdfolket spelar revy för sina gäster. Värden sitter vid pianot i mustascher och annan löshumor från Buttericks. Värdinnan är primadonna och sjunger kuplett på kuplett i dyrbara kreationer, på fullt allvar! Det är grymt att släppa fram såna i TV, kan dom inte skjutas ner i stillhet? Om dom ändå ska mördas, menar jag.
    Dessa människor, som känner ett oemotståndligt behov av att klä ut sej i peruker och sjunga kupletter, är i dag en av de minoriteter som det är mest synd om. Dom har ingenstans att ta vägen. Förr, när nykterhetsrörelsen var aktivare och hade ett resolutare grepp om föreningslivet i landet, kunde dom slå sej ihop i grupper och bilda amatörteatersällskap. Från ordenshusens scener med sina eviga lövskogskulisser kunde de tolka både Shakespeare och Gideon Wahlberg och få applåder från de närmast sörjande.
    Den svenska amatörteatern för numera en tynande tillvaro, men på 30- och 40-talen stod det hesa primadonnor och sjöng falskt i vart enda ordenshus. Jag minns ett sällskap i Mellansverige som for omkring med gengasbil och gav Värmlänningarna på åtta man, en prestation som skulle tända tomtebloss i blicken på dagens rationaliseringsexperter. En man som hette Löffe spelade både Jan Hansson vid sjön, Rik-Ola i Gillby och Prosten, som Jan Hansson hade han lösskägg, som Rik-Ola hade han lösskägg med cigarr, som prosten var han slätrakad, Ibland kom han in på scenen med skägget opp och ner i hastigheten. Förblindad av skägget trampade han Anna på tårna. Och Anna var en tjej på två meter, hon gal och drog till Jan Hansson med högern så att han stöp.
    Det blev starka applåder på det.
    Största succén gjorde sällskapet i Laxå. Där var scenen i ordenshuset inte mer än 1.80 bred, så när Anna svimmade hade hon huvudet i ena kulissen och dojorna i den andra.
    Den hurtige Erik skulle bära ut henne, men han lyckades inte. Han stånkade och pustade utan att få grepp på sin älskade. Då blev Anna förbannad, kravla sej upp för egen maskin och avfyrade den magnifikaste replik som teaterhistorien skänkt denna ort:
    — Det ska fan svimma Laxå!
    Mera sällan gav amatörsällskapen upphov till skådespelarkarriärer på riktigt undantag finns, Lars Hanson från bakgårdsteatern i Göteborg, Edvin Adolphson från liknande verksamhet i Norrköping och Fridolf Rhudin från Värmland. Men för det mesta stannade amatörförmågorna kvar i sin loge och fortsatte att lyckliggöra den närmaste hembygden. Det fortsatte man med tills man fyllde hörlur och lade av.
    Framförallt slapp man se dom i TV.
    Ibland undrar jag om det över huvudtaget finns några amatörsällskap kvar i landet. Unga teatertokiga människor slår sej mera sällan ihop för att kollektivt tillfredsställa sin håg för teater. I dag går var och en sin egen match, siktet är inställt på plattkarriär och svensktopp. Man drömmer inte längre om att spela ut sej själv som Erik i Värmlänningarna.
    Man drömmer om att visa armhålorna i TV.