Skåningarna marscherar vidare!

nr 42  1968 
    Skåningarnas infiltration i det övriga Sverige pågår med oförminskad fart.
Situationen är hotande och ska det fortsätta så här, så får Söderlund i viken och jag åka till Hangö och fiska om saken. I förra veckan öppnades Skånska ambassaden i Stockholm och därom kan jag berätta i ty jag var medbjuden.
    Svarta limousiner med feta
skåningar rullade fram till TV-bolaget Dux huvudkontor i Stockholm. Bolaget, som kontrolleras av skåningar med verkställande direktören Owe Ranert i spetsen, upplät sitt lunchrum för ambassadens öppnande. Initiativet kom från en annan hårt kompro-metterad skåning, krögaren och sångaren Sigvard Wallenberg, en rundnätt herre som sjunger hellre än Egon Kjerrman.
     Det var lite stelt i början, sherry och kallprat.
    En skåning som såg ut som
Hoss i Bröderna Cartwright frågade om jag hade hört den där om Per Albin Hansson som sa:
     — Egentligen är jag dansk, men morsan hann inte med sista färjan!
    En skåning som liknade Carl
Gustafs son i Mysinge Motell, slog sitt sherryglas i mitt så att jag bara fick foten kvar i handen och skrek: Skål! Dom ska ju vara så förbannat gemytliga dom här skåningarna. Han frågade om jag hade hört den senaste vitsen om Torsten Nilsson.
     — Nä. sa jag.
     — Jo, dom frågade Torsten Nilsson om han var skåning. Tja, sa han. det är jag väl, fast egentligen är jag dansk, det var bara det att morsan råkade missa sista färjan.
    En skåning som nådde mej
till naveln, hoppade jämfota och dunkade mej i ryggen och undrade om jag hört den där vitsen om Lasse Holmqvist, vilken vid ett tillfälle i Lund hösten 1958 skulle ha yttrat: Egentligen är jag inte skåning utan dansk, men morsan hann inte med färjan!
     Sen åt vi ål med äggröra, fin nubbekorv och världens bästa brännvin, Bäska Droppar, till det Owe Ranert installerades som ambassadör. Ernst-Hugo Järegård drog en festlig historia och Sigvard Wallenberg höll tal, för han satt bredvid ambassadören och skulle tacka för ålen.
     — Att Ranert inte fått någon dam som bordsdam är medvetet, sa Wallenberg, fick han ett fruntimmer att prata med, så skulle det bara bli trams av alltihopa!
    Wallenberg avslöjade därmed
att han ser på kvinnor ungefär som dom gör i TV-ledningen. Jag tror han är en av de farligaste männen bakom den skånska ockupationen av Sverige. Ibland undrar jag om han inte rent av är rasist, en sån där som tar på sej vit huva och nattskjorta och terroriserar smålänningar om nätterna.
     Sedan vi tvingats sjunga Skånes lov, berättade Wallenberg en historia: 
     En skåning hade rest till Mallorca och fått ett dåligt rum åt en trång gränd. På andra sidan låg en bordell. Varje morgon kom en man ut från bordellen, gjorde korstecken på trappan och försvann. Mannen från Skåne fann detta egendomligt. Inte för att han var vidare insatt i saker och ting, men dunkelt föresvävade det honom att katoliker inte brukade gå på bordell. Men den här katoliken sprang där varenda natt. Så träffades de en dag på en bar, skåningen och katoliken. Skåningen inledde samtal på engelska, men det kunde inte katoliken, han kunde bara skånska.
     — Ja e Nils Jönsson från Tomelilla, sa han.
     — Men varför är du katolik då?
     — Jag är väl för fan ingen katolik?
     — Det har jag väl sett, sa vår man, varenda morron kommer du ut från horhuset och gör korstecknet på trappan:
     — Korstecken? sa Jönsson från Tomelilla. Det är inget korstecken. Jag bara snabbkollar att jag har hatten med mej, gylfen knäppt, glasögona i bröstfickan och plånboken kvar i höger innerficka!
     Sen höll ambassadör Ranert tal och förklarade skånska ambassaden i Stockholm öppnad.
     Sen frågade hr Wallenberg om vi hade hört den där om skåningen som sa, att egentligen är jag dansk, men morsan hann inte med färjan.
     Och det hade vi.
     Mummels ansträngningar att bringa klarhet i vad prins Harald av Norge sa till prinsessan Desirée under en ödesdiger tango i Marstrand, en replik som påstås ha vållat osämja mellan de svenska och norska kungahusen, har krönts med vissa framgångar. Mummelredaktionen har dränkts med förslag till repliker. Vi lade de tryckbara förslagen för sej och de otryckbara för sej. Ur femtitalet tryckbara förslag valde vi de här. Två gubbar med lastbil tog hand om de otryckbara. Dom klarade det på två vändor.
    Något i den här stilen antar
en begåvad läsekrets att Harald sagt;
    — Tack ska du ha för fotografiet
jag fick av dej, jag ska ha det till att skrämma råttorna med i källaren.
    (Leif Karlsson, Norrköping)
    — Ska vi? Nu? Här?
    (Hans Abrahamsson Västra Frölunda)
    — Har du snackat med din tandläkare om din andedräkt?
    (Arne Knuts, Svärdsjö)
    — Se arg ut, annars blir vi gifta
i Året Runt?
    (Evy Gustafsson. Sunefors)
    — Håll masken, vi är med i Dolda kameran!
     (Mauritz Nyberg, Borlänge)
    — Just det, Desirée, bästa
medlet mot mjäll är en ljus klänning.
     (Leif Strömberg, Jakobsberg)
    — Nej, jag sa inte att du var kobent, jag frågade hur ni har det är hemma på Koberg.
     (J G Bröden, Malmö)
    — Var tusan har jag sett dig förr...?
     (Ann-Marie Nyberg, Malmö)
    — Du får ursäkta, men vi fick ärtsoppa till middag.
     (Bibbi Flink, Gävle)
    — Jag tyckte du var riktigt bra i Nyfiken gul.
     (Sven Svensson. Falun)
    — Använder ingen i släkten Mum?
     (Kaj Svensson, Arboga)
    — Säj, Desirée, skulle du kunna gå över till prins, bara för i kväll?
     (Karin Svensson, Göteborg V)
    — Har alla Bernadottar så där stora fötter?
     (Thore Jansson. Jokkmokk)
    — Det är inget snack om saken, Hjallis var bättre än Sigge Ericsson!
     (Leif Strömberg, Jakobsberg)
    — Missförstå mej inte. jag menar
Karl Johan i Oslo.
     (Eric Berthagen. Malmö)