Skyll er själva, ni som ringer på dessa telefoner!
nr 48  1972
■■■ Denna tidning, som ni just nu bläddrar i, framställs i ett mycket stort hus med en massa konstiga tryckerimaskiner i de undre våningarna och en massa konstiga människor i de övre.
  En tid på världen satt jag på 21:a våningen och hade hela Stockholm för mina fötter. Det var en mycket stimulerande arbetsplats. På förmiddagarna kunde man kasta papperssvalor genom fönstren och blev med tiden rätt skicklig i konsten att utnyttja turbulensen över S:t Eriksbron. Det gällde att komma längst. Den som inte kom över Klara sjö fick bjuda kamraterna på krogen.
    Grenen stoppades av chefredaktörn en dag när vi hade råkat vika en svala av hans pensionsbesked från SPP. Men det var ett satans pensionsbrev att flyga, vi såg det försvinna över Lilla Essingen.
  Sen har man tillbringat några dystra år på sjunde våningen, där det inte alls är samma turbulens. Vi provflög med en liten midgetsvala som vi tillverkat av en pressrelease från Nationalmuseum. Dom skickar jämt en massa papper om konstiga målare som ska ställa ut, men det är en god kvalité på papperet. Pressreleaserna från Moderna museet är alldeles värdelösa. svalorna störtar till marken som livlösa gråstenar.
    Men på sjunde våningen hjälpte inte ens Nationalmuseums papperskvalité. Provsvalan styrde rakt ner på Torsgatan och träffade en pensionär på moped, som förfärad styrde in bland buskarna i Vasaparken.
    Den gamle mannen ringde upp från portvakten och sa, att inte nog med att han brakat in i Vasaparken, han hade råkat svälja svalan också.
    — Det kurrar så konstigt i magen, framhöll han.
    — Det är Cézannes, sa vi. Det är han som ställs ut på Nationalmuseum denna månad. Sämre konst har ni väl konsumerat?
    Pensionärer ska lära sej veta hut och hålla munnen stängd när dom åker moped.
    Och nu har dom flyttat på mej igen till en annan del av detta hus.
  Det är i och för sej inget fel på rummet. Turbulensen utanför har jag inte hunnit kolla än, för det har snöslaskat och inte varit något flygväder på en hel vecka. Men själva rummet är ljust och mysigt. Det har egentligen bara ett fel. Eller rättare sagt tre.
  Här står tre telefoner.
  Det ringer ideligen i dessa telefoner.
  Samtalen gäller någon eller några som suttit i detta rum tidigare.
    Hallå sa en dam på mittapparaten, får jag be om ett råd så här på telefon. . . min lilla 9-åring biter på naglarna och det är omöjligt att få honom att sluta. Vad ska jag göra med honom?
    — Slå honom på käften.
    — Å nej, sa damen.
    — Jodå, friska på med ett par snytingar var tredje timme, så slutar han.
    — Hu då, sa damen, är det här verkligen “Vi Föräldrars” redaktion?
    — Nej. det är “Flitiga händer”.
    — Är inte den nedlagd?
    — Jo, för 25 år sen, men dörrn har gått i baklås så jag kommer inte ut. Städerskorna är så snälla mot mej, skjuter in limpsmörgåsar till mej under dörren då och då.
    Vad menar egentligen Veckojournalen? undrade en barsk herre på högerapparaten i förrgår. Här skriver ni att drottningen av Danmark är “skär som dansk importbacon” i ansiktet. . .
    — Det är den nya given, sa jag, nya redaktörn vill ha det så.
    — Har ni bytt redaktör?
    — Visst, den nye heter C H Hermansson. Nästa vecka avslöjar vi att prinsessan Christina har ett prassel med Jan Myrdal. Men vi kör med Nancy Eriksson på omslaget, hon är hetare. Dom säjer att hon ska ha barn med Lasse Berghagen.
    Tjänare, sa en vänlig mansröst i den vänstra apparaten, det är Hans. Jag har läst frågorna och det är klart att jag vill besvara dom efter förmåga, men du förstår, att jag får allt ta lite hänsyn till Gunnar och familjen hans. . .
    — Hänsyn? När har du börjat visa hänsyn din fähund?
    — Vasa?
    — Jag sa, att du kan krypa in i ett av dina jävla kylskåp och dra igen dörrn om dej. . .
    Folk tål så lite, förstår sej inte på skämt.
  Tänk att byrådirektörer på Skolöverstyrelsen slänger på luren bara för att man säjer, att den där artikeln dom skrivit om ämnestillvalen i högstadiet var den värsta smörja man Läst sen Snoddas skrev sina memoarer.
  Tänk att gamla rutinerade börsexperter ska bli sura för att man meddelar dem, att vi hädanefter vill ha börsrapporterna på vers.
  Tänk att godsägarkäringar ska bli så putta därför att man säjer, att dom inte har en chans att komma bland Sveriges mest välklädda så länge dom inte gör något åt sina hängrövar.
    Det bästa med det här vansinniga huset är att det har så många bakvägar. Huvudentrén tänkte jag undvika ett tag, för portvakten ringde upp och sa att det står ett gäng redaktörer från Veckans affärer, Vi Föräldrar och Veckojournalen och önskar tala med mej.
    — Dom har avsågade vattenledningsrör i händerna, tillade han.