Somliga resor blir aldrig av...
 
nr 47  1980
••• En vacker dag kommer jag att resa till Grytviken. Jag har varit på väg flera gånger men alltid blivit hindrad i sista stund.
    Så fort jag har fått en ny chefredaktör för jag resan på tal. Den nye chefredaktören brukar luta sig tillbaka i stolen, knäppa händerna, spänna ögonen i mig och säja:
    — Är det någon speciell reportageresa du skulle vilja göra?
    — Ja, jag känner för ett reportage om livet i Grytviken.
    — Bra, säjer chefredaktören, då säger vi det.
    En timme senare tittar han upp från bordet och ser ut som om han fått en kniv i ryggen.
    — 20.000 spänn i reseförskott? Det attesterar jag aldrig!
    — Men, säjer jag, ska man till Grytviken, får man se till att man har pengar med sig.
    — Vad tror du egentligen att du är för en? Göra av med tjugo lappar i en bondhåla som Grytviken! Har dom ens ett hotell med rättigheter?
    — Nej, säjer jag, men först ska man flyga till Buenos Aires, och sen blir det väl tåg till Eldslandet och så blir det väl till att ta båt eller nåt till Sydgeorgien.
    — Vad i helvete? säjer chefredaktören. Nog för att jag har hört talas om folk som tagit vägen över Hebriderna när de skulle till Öland, men det har berott på felnavigering.
    — Grytviken, säjer jag då, är huvudstaden i den brittiska besittningen Sydgeorgien som ligger en halv ocean österut från Kap Horn räknat mitt i södra Atlanten. Sydgeorgien har 1 400 invånare, 500 av dem är bosatta i hamnen Grytviken på nordöstra sidan av ön. Här är centrum för valfångsten i Antarktis och här finns också en meteorologisk station. Sydgeorgien upptäcktes för första gången på 1600- talet, den första som steg i land var kapten Cook 1755, han var ju först överallt. Sen dess har en hel del skandinaver bosatt sig på ön, valfångare och såna. Medge att det låter intressant.
    — Men 20.000 spänn, säjer chefredaktören, aldrig på tiden!
    — Du lovade ju att jag skulle få åka...
    — Under falska förespeglingar ja.
    Inga argument hjälper. På den tiden man sålde bildtidningar på vackra vyer, utvecklade jag mig till en expert på att beskriva Sydgeorgiens skönhet för alla chefredaktörer jag såg, trots att jag inte sett mer av landet än en suddig kliché i Carlssons skolgeografi.
•   När tidningen hade en av sina informativa perioder försäkrade jag cheferna, att maken till den intressanta inrikespolitiken i Grytviken fanns inte. Vad var den svenska modellen jämförd med jämlikhetssträvandena i Grytviken? Platt intet.
    Under ett senare stadium av tidningens utveckling försökte jag framhålla att Grytvikens tjejer var de naknaste och mest utvikningsbara som fanns söder om ekvatorn, men vann intet gehör då heller.
    Men några av de nya har givit mig aningslösa löften att resa utan att höra sig närmare om Grytvikens position i geografin. På lätta fötter har jag hastat iväg för att förbereda resan. Ibland har jag stoppats redan i kassan, ibland hinner jag ända ner i vestibulen. Om man inte vore tvungen att kånka på så förbannat mycket bagage skulle man komma längre. Jag minns väl ännu hur triumfens sötma smakade från den gången dom inte fick broms på mig förrän ute på Arlanda. Det var ett välsignat gapande i högtalarna. När flygplatspersonal ska ropa ut namnet “Olsson” i högtalare, låter de som om de håller på att få upp frukosten.
    Hoppet tänds varje gång det kommer en ny chefredaktör, men drömmar är tydligen till för att slås i spillror. Och när allt är krossat, skickar dom iväg en på något knäck i Linköping som vanligt.
    Men en vacker dag är dåren här, en ny jäktad chef som både lovar och skriver på utan att tänka på vad han gör. Då blir det Grytviken.
    Det händer att jag understundom känner mig som Palle Rosén. Denne Palle var ytterst begåvad och en tillgång för sin firma, men tyvärr hade han lite trassel med nerverna. Han var nämligen olycklig. Han var i och för sig lyckligt gift med Olivia, med vilken han hade tre barn, men Olivia var en kvinna i karriären, och när Olivia fick jobb som kulturråd någonstans i Norrland, fick familjen splittras. Olivia och barnen bosatte sig i en köping norröver, Palle fick bo kvar i stan. Han var dömd till att vara gräsänkling året runt.
•   Till att börja med fann han det ganska angenämt. Palle levde loppan på diskoteken och gick med polarna på Hovet utan att behöva fråga om lov. Men i längden blev ensamheten trist. Den gång i månaden han kunde kosta på sig ett Linjeflyg till barn och hustru förmådde inte motverka känslan av tristess.
    Den här Rosén, sa nye chefen på Palles jobb, kan det vara nåt att behålla?
    — Firmans bästa säljare, försäkrade hans av delningschef.
    — Märkligt, sa chefen, jag tycker han verkar ganska nergången, i morse skakade händerna på ‘n. Super han?
    — Nej, inte mer än andra. Men han kanske behöver några veckors rekreation. Företaget kanske skulle kosta på honom en liten resa?
    — Ska tänka på saken, sa chefen.
    Dagen därpå fick Palle sparken.
    Kamraterna blev upprörda, ställde nye chefen mot väggen och begärde en förklaring.
    — En ärans drummel, fräste chefen. Inte nog med att han är nerkörd, han har oförskämda pretentioner också. Vad tror ni den fan krävde när jag antydde att vi ville kosta på honom en resa? Bolivia, sa det nötet!
    Men det var ju Olivia han hade sagt, till Olivia stod hans håg...