Spela strunt och prata dumt. . .
nr 44 1968 
 ■■■
Jag är tårtförgiftad!
    Eftersom TV:n har varit upptagen av olympiad en längre tid har jag försökt lyssna på Melodiradion i stället. Jag lyssnade mera på Melodiradion den senaste veckan än jag någonsin gjort, men nu orkar jag inte längre, för jag har båda öronen fulla med tårta.
    Melodikanalens programpolitik förvånar mej. Är det verkligen klokt och riktigt att en så stor del av Melodiradions verksamhet ska användas till en minutiös redovisning av grammofonbolagens försäljningssiffror, Svensktoppen, Chanstoppen, Europatoppen och allt vad skivförsäljningsrapporterna kallas?
    Denna fortlöpande statistik över grammofonindustrins försäljningsresultat kan ju vara intressant för en del människor, men det tråkiga är att radion under denna ideliga information tvingas spela alla de skivor som rapporterna handlar om. I stället för trevlig underhållningsmusik får man öronen fullproppade med unga värmlänningars smäktande, suckande skrän om flickor som dom inte kan glumma, om vilka de ständigt brukar drumma. Stora starka karlar gallskriker budskap i etern, budskapet om att dom har blivit tjaaara. Fåniga killar försöker övertala tjejer att bli kvar hos sej över natten därför att "natten har tusen ögon" som bevakar flickornas steg om de skulle promenera hem till sej. Varför stå i Melodiradion och skrika om sånt? Bjud flickan på en taxi hem så slipper hon gå.
   I pauserna mellan dessa försäljningsrapporter från grammofonindustrin är Melodiradion strängt upptagen med att fråga människor om hur det har det i sina burar, om det är varmt, om lurarna sitter bra och om de kan höra vad tävlingsledaren säjer. 
    Härom söndagen var det tre människor som uppenbarligen satt i varsin bur för att svara på frågor. I bur nr 1 satt han som var herre på täppan och varit duktig i två veckor. I burarna 2 och 3 satt utmanarna. Och tävlingsledaren berättade att nu gällde det en fråga om en person vars efternamn började på N. Han Skrev revyer på Mosebacke och Södra teatern på den tiden det begav sej. Han skrev kåserier i Stockholmspressen under signaturen Don Basuno. Och han var bland annat pappa till den här melodin. (Orkestern spelade "Känner ni Amanda Lundbom, bom fadderi faderallan lej ...")
    Bur 1 sa: 
    — Det var svårt det här. Var det bokstaven N han skulle heta på? Kan det vara Nilsson möjligen? En brakande jätteapplåd fyllde högtalaren.
    Bur 2 sa: 
    — Oj, det här var svårt det! N? ... Kan det vara Nilsson möjligen? Brakande jätteapplåd, så kraftig att man måste skruva ned volymen för att inte högtalaren skulle sprängas.
    Bur 3 sa: 
    — Nej, det får bli en ren gissning. En man på N? Don Basuno? Amanda Lundbom? ... Jag tror jag säjer Nilsson! Brakande jätteapplåd igen.
    Mellan applådåskorna meddelade tävlingsledaren att rätta svaret var Norlander, salig Emil Norlander.
    Nästa fråga löd: Det här gäller ännu en person på N, född i Skellefteå, bosatt i Malmberget, ung, internationellt uppmärksammad svensk kompositör av modern musik. (Orkestern spelade ett smakprov ur hans musik.)
    Men då var det minsann ingen bur som sa Nilsson, d v s Bo Nilsson, Malmberget. Vilket inte hindrade att den kompletta okunskapen belönades med nya brakande applådåskor från radiopubliken och tävlingsledarens hurtiga och entusiastiska tröstfraser i mikrofonen.     Ingenstans kan man räkna med att få sådana oerhörda applåder för så ringa prestationer som i Sveriges Radio.
   Utöver skivförsäljningsrapporter och frågelekar med svarslösa delar av svenska folket, sysslar Melodiradion på femtielfte månaden med något som kallas "Det ska vi fira", ett programinslag som varje dag sätter nytt svenskt rekord i oljig inställsamhet, ett program där varje människa som fyller tillräckligt många år har chansen att bli omnämnd på ett daltspråk som blivit Melodiradions eget. Sjuttiåriga hedersmän på svensk landsbygd hyllas med jollrande haranger från programledaren, vilken anslår en ton som vore han i färd med att berömma en gammal hund för att den fortfarande orkar gå ut och inte pissar på sej inomhus.
    "Och NU, go vänner, har jag minsann fått ett brev från Lisa Svensson i Krångede som fastän hon är 78 år fyllda skriver så vackert till mej! Hon vill hylla sin gamla mamma Kerstin på hennes 99-årsdag som hon firar bland vänner och bekanta på ålderdomshemmet i Fjås. Ja, hörnini, inte för att jag vill avslöja saker och ting ... hihi . .. men oss emellan sagt SÅ KOMMER DET ATT BLI MASSOR AV TÅRTA I FJÅS I DAG! Och det ska ni veta, där oppe i Krångede och Fjås, att jag av mitt varmaste hjärta instämmer i hyllningarna för gamla mor Kerstin. Må så gott, mor Kerstin, på 99-årsdagen... Ta en tårtbit för mej också!"
   Det är mig en gåta hur svenska kändisar ena stunden kan sitta på Operabaren och mässa om radikal kultursyn för att i nästa ögonblick ställa sig i kö på radion för att få sitta i "Det ska vi fira" och hångla med enfalden.
    Andra hånglar på heltid. Bertil Perrolf delar ut skivor till kaffet på arbetsplatserna. Tårta till förbannelse här också. Gnesta-Kalle sprutar tårta varenda vecka, för han underhåller pensionärer och det är Sveriges Radios fasta övertygelse, att får den svenske pensionären inte tårta så ramlar han ner och dör. Varifrån har man fått den synen på ålderdomen? Vem har inbillat radion att svenska medborgare släpper all kontakt med verkligheten den dan de avgår med pension för att viga resten av sitt liv åt att sitta och smaska med tårta?
   Jag lyssnar på min Melodiradio, lyssnar och förvånas. På söndagarna får svenska folket ringa till Lars Hamberg. Hamberg frågar vilken skiva den pinglande önskar få spelad för sej och medan arkivet letar efter skivan, ska den önskande besvara frågor. Det är enkla frågor som varje grundskoleutbildad person borde kunna klara. Ändå missar hälften av de tillfrågade. Radion måste väl ha någon uträkning med att fråga ut människor som ingenting kan? Räknar man månne med att det sitter några miljoner lyssnare kring apparaterna som säjer: "Haha, han kunde inte svara han heller, det finns tydligen flera som är lika dumma som jag! Jag är tydligen en normal person!" Och så blir det radiolyssnande folket lyckligt? Kan det vara så enkelt?
    Kan det vara så att andras misslyckanden och egen tårta från Perrolf är allt som behövs för att det ska uppstå harmoni i folkhemmet, och att radion ser som sin uppgift att ställa upp med båda ingredienserna?
    Kan det vara så att Melodiradion följer ett givet recept här: Spela strunt och prata dumt så blir alla människorna i folkhemmet glada, harmoniska, produktiva och nyttiga? Håll dom på gott humör. Den dan dom inte orkar längre, får dom tårta från Gnesta-Kalle!
    Kan det vara så? Naturligtvis inte. Det är bara sånt man får för sej när man lyssnar på Melodiradion.