Sverige är fullt av banditer!  
  nr  38  1974
    Mannen bakom Ballys spelautomater reser Europa runt för att berätta, att det är alldeles fel som påståtts, att maffian ska ligga bakom det hela. Alla som säjer något sådant ljuger. De enarmade banditerna ägs inte av de tvåarmade.
    Jag undrar det jag.
    Den som uppfann spelautomaten kan inte ha varit någon snäll person. Ni vet förstås vad som menas med enarmade banditer? Det är dom där apparaterna med en spak på sidan. Man stoppar en krona i apparaten, rycker i spaken och förlorar kronan. Bakom ett litet fönster på apparatens framsida dansar en massa figurer omkring, päron, körsbär, clowner, bilar och andra symboler. Kommer det tre pellejönsar i bredd, blir det jättevinst. Apparaten kräks en- kronor i flera minuter och du blir rik.
    Fast mej har det aldrig hänt. Pellejönsarna är som de tre borgerliga partiledarna i valrörelser. Dom lovar och lovar men kommer aldrig på samma nivå när det verkligen gäller. Det var länge sen det blev nån jackpot.
    Ingen utom apparatägaren vinner på dessa enarmade banditer. Men alla spelar på dem, ty folk vill bedragas. Förr blev man bedragen i hemlighet för apparaterna var förbjudna. Dom stod bland gamla reservdäck och trasiga batterier i det inre rummet på bensinmackarna. Dom stod i garderober bakom berg av läskedrycksbackar på lagret i mindre nogräknade snabbköp. En lagändring har släppt fram dem i ljuset och svenska folket drar numera öppet i spakarna.
•   Den här killen som åker runt och bedyrar att han inte är nån gangster utan bara ser ut som en sån (lite åt Eddie Constantine till) har i alla fall haft det goda med sej, att alla enarmade banditer nu för tiden ser likadana ut. Förr skiftade modellerna.
    I Skövde fanns en bandit som måste ha varit femtio år gammal. Den var utförd i vitmetall och såg ut som en modell av Al Capones mausoleum. Det fanns en modernare pjäs i garderoben bredvid, ett litet nätanslutet hög hus som blinkade med alla fönster på en gång så fort det slök en krona. Det var alltid fullt av folk vid båda apparaterna. Jag fick aldrig komma fram och förlora. En kväll hittade jag en tredje apparat och såg chansen. Jag stoppade i två kronor på en gång. Apparaten rasslade och tackade och spottade ut ett hekto varma jordnötter.
    I Tranås hade dom en som alltid var var i olag. “Jag har petat i en spänn, men spaken går inte att rubba”, sa jag till fikets ägare.
    — Asch, fräste han, man måste suga i ordentligt!
    Sen sög han i och skrek som en stucken gris, för apparaterna väger sina modiga 30 kilo och det känns när man får dom på tårna.
    I Sveg såg jag en apparat med tre päron på rad. Någon hade tydligen fått en jättevinst. Jag la i en krona och försökte jag med men upptäckte för sent att jag lurats av lokalens halvmörker. Det var en TV med de tre O:na under en utfrågning.
    På gamla Standard i Kiruna fick dom bandit med polletter 1968 och sen var den krogen förstörd. Det gick inte att bli serverad, för hela personalen var upptagen av att spela bandit. En resande från södra Sverige drog sladden ur väggen och röt:
    — Ta hit en omelett för fan!
    Det är inte bara det, att jag inte tror på enarmade banditer. Jag tror inte på hasard över huvudtaget.
•   Tag dessa lottbåtar som förr stod på stan varenda vår. Lotterierna var ofta arrangerade av någon båtklubb. Har ni nånsin hört talas om någon som vunnit en båt på ett sånt lotteri? Det påstods att vinstbåten alltid gick till den arrangerande klubben.
•   Jag vann en cykel en gång när jag var tolv år. En idrottsklubb i södra förorterna hade höstfest med tombola och jag fick högsta vinsten, en Nordstjernan med ballongringar. Veckan efter festen gick klubbens kassör omkring med blåtira, nitad av de övriga i styrelsen för att han klantat sej och låtit vinsten gå till en utom- stående. Detta grumlade något min glädje över cykeln.
    I Borås talades det länge om den förslagne knallen som hjälpte en bonde att få 31 000 kronor för en död häst. Han arrangerade ett lotteri på hästen med tio kronor som insats. Bonden bara gapade och sa att “han som vann hästen vart väl förbannad, när han såg att hästen var dö?”.
    — Jo, sa knallen, men han fick sin tia tillbaka och blev nöjd.
    Jag tror alltså inte på hasard i privat regi. Möjligen känner jag något lite förtroende för det statliga pen- ninglotteriet, men efter att tre gånger ha haft lottsedlar som slutar på 176, när alla som haft 177 vunnit hundra kronor, börjar jag tro att det sitter nån fifflande amanuens nånstans och jäklas med mej.
    Nej jag misstänker all hasard. Jag bryr mej strängt taget inte om ifall hasarden ligger i händerna på tvåarmade eller enarmade. Erfarenheten har lärt mej att vem som än driver firman, så blir man utarmad.