Tänk när bilar var bilar...

nr 37  1962   
■■■ Är ni också en sån där som blir stående smått i trance så fort ni möter en gammal 30-talsbil ute i trafiken? I så fall ska ni passa på den här veckan, för i Stockholm ställer medlemmar i Automobilhistoriska klubben  ut 40 gamla bilar från 1897 till 1937, underbara vidunder från de åren då bilar var bilar.
    Här finns Åke Källströms öppna Mercedes Benz 540 K från 1937, ett asfaltsskepp så vackert att det tar andan ur en. Det var den Mercedesmodellen som Hitler och dom andra pojkarna i Tredje rikets topp älskade att paradera i. Den här vagnen har gått genom många händer. När C. G. Hammarlund  var ägare till den, drog den 2,8 liter per mil om man inte använde kompressorn. Om man trampade gaspedalen i botten så att kompressorn gick in, drog den över 3 liter. Men så bar det också iväg i 160 knyck trots att ekipaget väger sina modiga 2,3 ton.
    Vad säjs sen om en sådan raritet som t. ex. en öppen Horch från 1923? Det var på den tiden som man kunde konsten att göra bilarna komfortabla. Tryck på en knapp på fotsteget och ett tvättfat med tvålkopp och rinnande vatten fälls ut.
    Eller vad säjs om en Lincoln från 1928, som fortfarande har originallackeringen kvar, men ändå blänker som om hon vore fabriksny? Man kunde lacka och kroma på 20-talet.
    Och vad säjs om Scania Vabis gamla jätte till ambulans från 1919, ett åkdon som alltjämt är i prima skick trots att den gått sina modiga 4.000 blindtarmar?
    Sportvagnar finns det en hel rad på den här expon. Snyggast: Bugatti.  Roligast: MG Monthlery Midget från 1932 med avgasrör som en dammsugarslang och friskluftsintag genom ett stort hål i golvet, vilket garanterade en solid blåskatarr efter två mils åkning.
    Min favorit bland alla andra vagnar är dock den Lancia Lambda från 1923 som ägs av ingenjör Åke Jern på Mjölkcentralen, ett linjeskönt mirakel med fribärande kaross och med en 52 hästars V4-motor framtill. Ur durken sticker växelspaken opp som en glad liten snöbolls- champinjon. För ett par år sen, bjöd Åke Jern ut mej på en liten åktur i denna vägarnas tidlösa Marlene Dietrich. Hon tog kurvorna i Saltsjöbaden med suverän väghållning och motorn small som en luftvärnskulspruta så att Saltsjöbadsaristokratin tittade ut ur halvmiljons- villorna med undran och med skräck. Men det var varken ryssen eller Gunnar Sträng.
    Ack ja. Missa inte den här utställningen om ni gillar gamla bilar. Ostermans marmorhallar, var adressen. Vill ni veta riktigt mycket om bilarna, så tala med Harald Jonsson (Cadillac 1905) och hälsa från mej. Han är sekreterare i Automobilhistoriska klubben och initiativtagare till den här expon. Och han kan berätta han!
   Idrott, Stadion. Friidrottslandskamp mellan Sverige—Östtyskland. Gråväder. Svenska motgångar. Trist. Men just som 1.500 metersloppet startar får speakern Sven Lindhagen läktarna att lysa upp med repliken:
    — Jaha, den mörkhårige svensken, är Holmestrand och den ljuse är Snygg.
   Vitshistoriska museet håller på att ordna och komplettera samlingarna efter sommaruppehållet, rapporterar förste amanuensen Rutger Gags Åberg. Bland nytillskotten finns många lovande vitzar, men amanuensen nöjer sej med de här smakproven:
  Namnvitsgalleriet: Varför missa bussen i en snäv kjol från Dior, när ni kan hinna i Fath?
     Jag undrar hur mycket ett nobelpris kostar per lagerkvist?
  Revypanoptikon:
    
— Har du varit på ett trankokeri nån gång?
    — Nej, men jag har sett dom dansa.

  Hernströmska galleriet: Den nya prästfrun uppenbarade sej med puder och smink och pastor.
    Boxningen är ingen smutsig sport, det är en ren affär.
    Jag äter med kniv, men det är väl ingenting att gaffla om.

  Blandarstugan: Det dagas ren, och lappen kommer icke.
     Så har vi fått en Drive-in-bank, AB Indrivningsbanken.