Ursäkta, mitt namn är Ulssun 
nr  37 1972 (MÜNCHEN) 
    Jag heter inte Olsson längre. Jag heter Ulssun. Det här folket uttalar o som å och använder u i stället för o. Jag har försökt ta ur dom dessa dumheter, men jag har bara haft ett par veckor på mej så det har ännu inte lyckats. Ulssun var namnet.
    Jag har faktiskt börjat vänja mej vid det. Man borde kanske byta på allvar när man kommer hem? 
Flytta 160 sidor bakåt i telefonkatalogen och så. Ombyte förnöjer.
    Det brukar alltid uppstå egendomligheter i stavningen när det är såna här jättejippon på gång. Egentligen är det märkligt hur svårt journalister har för namn. Nils-Erik Baehrendtz lyckades inte bli rätt stavad i svenska tidningar förrän i höjd med tredje tittarstormen.
•   Den här killen Skanåker, som vann den första medaljen härnere, får heta Skanåker för det mesta, men jag har även sett hans namn stavas Zganaoker eller Ganacker och Schaanåkel.
•   Ulrika Knape klarar sej däremot bra i tyska tidningar. Ferm också. Isaksson stavas ibland med ett s, men i hans gren är man ju, som en kollega anmärkte, rätt van vid stavfel. (Inga namn, men kollegan är anställd vid Sveriges Radio).
    De svenske ska dock inte klaga, och världens referenter ska å sin sida inte klaga på de svenske heller. Det finns betydligt mera svårstavade personer bland de 12 000 tävlande i München.
•   Alla som skriver, pratar i radio eller kommenterar i TV härifrån försöker krångla sej ifrån landhockeyn, denna egendomliga gräsbandy som är en bra mycket större sport i världen än ni hajar därhemma. Att alla referenter springer och gömmer sej när man vill skicka dom på landhockey, beror på två skräckfigurer i Indiens lag. Den ena heter Billimogaputtaswamy Govinda. Den andre heter Mollerapoovayya Ganesh. Kan ni tänka er dessa namn uttalade av Bedrup? Jag kan det inte.
    Ändå är den här olympiaden mänsklig så tillvida att man åtminstone får ringa hem referaten på sitt eget språk. Det var värre 1936. Då var det telefon censur i nazi-Tyskland och alla svenska sportjournalister hade order att läsa sina referat på tyska.
    Det gav dom ju förstås fan i. Men då bröts samtalen av en spöklik röst som gick in på linjen och gapade:
    — Deutsch sprechen, bitte ...
    Och sprechade man då inte deutsch, så bröt dom.
    Jag vill minnas att det var 0'Kay Lidström på Aftonbladet som läste in en bit om ett av skidloppen i Garmisch Partenkirchen. Han sa:
    — Kiruna-Lasse hade inte lyckats något vidare bra med vallningen ...
Längre kom han inte, förrän spökrösten hoppade in och begärde att få höra referatet på tyska. Och 0'Kay, som inte övat sin skoltyska så värst flitigt, fortsatte:
    — Ja, wie ich sagte, Kiruna-Lasse, er hatte taskisch gewallt... Det var deutsch det. 
    Det var lika pressande förhållanden under sommarolympiaden i Berlin. Den politiska manifestationen, den stora reklamapparaten för nazismens idé, blev till slut för jobbig för dom svenska sportjournalisterna. När spelen var över, reste dom hem med dålig smak i munnen.
    Det var bara en sak att göra, att dra ner gardinen för tågkupén, dra igen dörren till korridoren och klämma fast alla journalisters pass i en bunt under handtaget på utsidan. Sen kunde man korka upp putellerna och lira poker i fred för tull och passpolis.
    Man lirade i timmar, man lirade hela natten. Men plötsligt sa veteranen bland journalisterna, "Klehan" (Johan af Klercker på Svenska Dagbladet):
    — Nej, grabbar, nu är jag hungrig. Dom säljer korv på stationerna. Vi hissar ner rutan och köper korv nästa gång vi stannar.
    Han hann knappt ställa detta förslag förrän tåget bromsade in. "Klehan" stack ut roten och skrek:
    — Haben Sie Wurst?
    — Nein, sa en kille med låda på magen.
    — Was haben Sie denn?
    — Södertäljekringlor! sa killen.
    Grabbarna blev sannolikt en aning långa i nosen, men dom skulle bli ännu längre. Hemma i Stockholm kollade dom hur deras inringda textbitar tagit sej ut i tryck under OS-veckorna. Stockholmstidningens man hade råkat värst ut. I rubrikerna över ett av hans fotbollsreferat lär det ha stått att den tyske spelaren Elfmeter hade haft en avgörande roll i en match. Elfmeter betyder straffspark på tyska.
    Det är 16 timmars bilresa mellan Stockholm och München. Ändå talar människorna som bor utmed vägen tre olika språk. Dom har bott vid en landsväg i hela sitt liv och sett människor komma och gå utan att förstå dom. Det är fanimej dags för ett världsspråk.
    Medlemmar av Patrullen Björnen, den svenska OS-truppen, skakar hand med sina motståndare sedan de fått spö och säjer:
    — Das Hemd ist mein ... (Skjortan är min)
    Så kan vi ju inte ha det.
    Man behöver ju inte åka värst långt för att falla offer för språksvårigheter. Personligen har jag varit på EPA i Oslo en gång och bett att få köpa ett par hängslen och kommit ut på Karl Johann med två stora hänglås i en påse.
    Det är dags att göra nåt.
    Nu ska, jag gå på boxning igen. Det är ganska roligt. Igår såg jag när en kille från Zambia klappade en mongol genom repen. Mongolen hette Gombo Sodnom står det i resultatlistan. Hur namnet stavades innan han fick snytingen vet jag inte.