Vad är en kattuppfödare
nr 2 1963
    Nej, kära Prenumerant i Nynäshamn. Nyfiken i Båstad, Rill i Tranås och Observer i Norrköping och alla ni andra som har skrivit och frågat, kungen har inte dött! Och det var aldrig meningen, påpekar Kungl. postverket, att avliva majestätet.
      Anledningen till att en massa människor skrivit till mej och bett mej höra efter hur det ligger till med kungen, är det för en tid sedan utsläppta frimärket har födelseår och innevarande årtal tryckt på märket. Visst... det kan både postverket och jag gå med på, att årtalen under kungens namn påminner lite för mycket om en regentlängd över en gammal kung i en historiebok. Men tryckt är tryckt.
      Lovande. Sen får jag inte någon ro för alla människor som fortsätter att skicka in smeknamn på våra vanligaste bilar. Men de bästa har vi nog redan avverkat. Däremot har jag inte hjärta att undanhålla er den här lilla historien. Det var en mager sparv som mötte en fet sparv frampå vårkanten och den magra sparven sa:
      — Vad du är fet och fin.
      — Visst sörru, jag har hållit mej efter Karlssons Brunte hela vintern. Men du då, din magra stackare.
      — Ja, jag har hållit mej efter Johanssons SAAB hela vintern, men den bara lovar och lovar och det blir ingenting.
      Har ni sett, för att nu gå över från bilar och sparvar till katter, att kattuppfödarna har en egen spalt i telefonkatalogens Stockholmsdel? Vad i herrans namn är en kattuppfödare för något? Jag ringde ett par och frågade: Fru Blom på Bergsundsgatan på Söder sa:
      — Jo, man föder upp katter, men bara fina katter. Siameser, abessinier, perserkatter och européer.
      — Vad är en europé?
      — Vår vanliga bonnkatt, fast finare.
      — Finare, hur då?
      — Den får inte ha något vitt i pälsen. Den får gärna vara helsvart, grårandig, brunrandig o. s. v. — men absolut inte svartvit. Och så ska den ha stamtavla.
      — Och sånt här lever man på?
      — Nja. Katterna står i 100-200 kronor och det blir man inte fet på.
      — Är katten ett klokt djur?
      — Tja, det går att lära den saker och ting, fast det kräver tålamod, för katten är ett självständigt djur som man inte kuvar lika lätt som hundar.
      — Vad kan man lära en katt? Att gå på lina och blåsa Alte Kameraden på munspel?
      — Nä, men man kan lära den att inte vässa klorna på möblerna.
      — Det har jag aldrig lyckats lära min katt. Hur gör man?
      — Man ger den en gammal stol eller en liten stubbe att vässa dom på. Försök får ni se. Men kom ihåg, tålamod!
      En annan kattuppfödare, fru Sörwik-Jansson i Näsby Park sa:
      — Jag har två angorahonor och föder väl upp en kull ibland, men det lönar sej inte. Jag får 150 kronor katten men riskerna är stora att man inte blir av med dom förrän efter fyra-fem månader och då har dom dragit köttfärs för en förfärlig massa pengar. Ska katten bli fin, måste den nämligen ha finast möjliga mat.
      Kattuppfödarna är tydligen en eftersatt grupp i samhället. Det måste löna sej att föda katter. 
      Folk frågar så förskräckligt mycket så här i helgen när dom har tid att skriva brev. Holger Hedberg i Borlänge skriver och undrar vad för gott som Bellman drack. Han har tänkt lite närmare på texten i »Vila vid denna källa» och undrar nu vad i allsindar pimpinella är för något. Svar: Det är en kryddväxt som heter Sanquisorba minor på latin och användes till att krydda rödvin med förr i världen. Konstigare var det inte.
      Den Senaste biten om den legendariske 87-åringen Winston Churchill låter så här: Gubben har ju blivit pin döv på gamla dar och därför kunde ett par parlamentsledamöter på bänken bakom honom kommentera hans hälsa utan att behöva anstränga sej med att viska.
      — Synd om gubben, sa den ene, man påstår att han blir fort trött numera.
      — Ja, sa den andre, dom säjer att han inte kan vara i farten mer än ett par timmar i stöten.
      — Och det värsta är, sa Churchill och vände sej om, att man påstår att han har blivit döv också.
      Varför får inte pannbiff heta pannbiff längre utan hamburgare? Jag kanske är lite gammaldags och traditionell av mej, men jag kan inte hjälpa att jag irriteras av dessa ideliga nymodigheter i livsmedelsaffärerna. Var Hamburg ligger, vet de flesta svenskar alltför väl, men Stekburg, där dom gör stekburgarna, var ligger det?
      Jag fasar för framtiden i snabbköpen. Om tio år har vi fått Nyburgare i stället för nyponsoppa, och den nya medvurstens införande högtidlighålles med stort medborgarmöte i Vasaparken. Huga, skrämmande utveckling som ännu blott är påburgad! Vem hittar på alla dessa nya namn på hederligt käk? Ni är en humburg, sir!