Var 60:talet bara en ond bråd död?
nr 52  1969
■■■ När vi satte oss ned för att göra det här numret av SE som skulle spegla det gångna decenniet — Ljuva 60-talet — blev vi faktiskt snopna. Ju mer vi gick tillbaka i de tio årens nyhetskrönika, desto mera jämmer och elände och ond bröd död fann vi att vi bjudits på under perioden.
     Hände det inget roligt alls under vårt ljuva 60-tal? Jo, något.
  Här är listan på de lustbetonade nyheter som svenska folket välsignades med från 1960 till 1969:
   Twisten, den nya dansen, slog en rak höger på foxtroten. Twisten kom alldeles i början av decenniet. Dansörer i yngre årsklasser hade inga svårigheter att tillgodogöra sej den nya tekniken, medan herrar i den kulmagade medelåldern fann föret marigt i portgången. De lärde sej dansen efter receptet, att “man ska göra ungefär som när man trampar ihjäl två fimpar, en med vardera fotsulan”. Samtidigt ska man föra armarna ungefär som i ett 400-meterslopp. Värre blev det med “La Bostella”, den latinamerikanska varianten på Små grodorna. Där gällde det att från nigsittande ställning skjuta som en raket mot taket med viftande armar och sparkande raka ben. Ambulanserna gick i nattlig skytteltrafik mellan landsortens stadshotell och lasaretten sedan medelålders herrar dansat sej fördärvade. Och shaken, den allra nyaste trafikordningen på dansgolvet, ska vi inte tala om, En svensk medeldisponent som dansar shake kommer alltid att se ut som ett fyllo på slak lina.
   Topplöst blev på modet i höjd med 1963. Baddräkter utan BH lanserades, men endast de djärvaste av våra flickor vågade uppträda i dessa på plagerna i Båstad och Tylösand. En ung dam som vågade, kom besviken hem: “När jag gått omkring på stranden utan bh i fyra timmar, kom en herre fram och sa: 
    — Hörru grabben, har du en tändsticka? 
    1966 lanserades topplösa servitriser på ett kondis. Det blev rusning till en början, men sen tyckte gästerna att det blev för mycket med alla bara bröst bland bakelserna och tårtorna, vårta på vårta så att säja.
   Kortkort hette en annan modefluga som kom för att stanna. Det var ett grymt mode för dem som inte hade nog vackra ben. Begreppet “Örebroben” myntades. Därmed menades ben som liknar vattentornet “Svampen” i Örebro. En annan grym sida hos modet var att blåskatarren plötsligt blev en folksjukdom.
   P-piller blev en spridd företeelse. Var och varannan flicka skaffade sej detta utmärkta preventivmedel som befriade sexlivet från en del av ångestkomplexet. En och annan rynkade dock på näsan, som t ex flickan som sa:          
    — P-piller är nog bra, men det värsta är att dom rullar ut igen så fort man reser sej.
   Mellanölet släpptes fritt 1965 och hela folket halsade och log. Trots att regeringen och alkoholutskänkningsmyndigheterna gett folket förtroendet att köpa mellanöl i butikerna, blev det ändå inte riktigt fritt. Stora industrikoncerner införde förbud mot mellanöl i lunchrummen. Dagens Nyheter, som verkligen kämpade för att vi skulle få mellanöl, tillät sedan inte mellanöl i officinens egen kantin. Industricheferna sa:
    — Mellanöl i lunchrummet kan innebära risk för personalskador i umgänget med maskinerna.
    Jobbarna sa: Då får det väl bli som det varit hittills . . . gubbarna köper ut en halvflarra Renat och tar sej en jävel i plåtskåpet innan dom går upp på lunchrummet,
   Den nya sexmoralen kan man väl också beteckna som en positiv yttring av 60-talet. Vi fick porrböcker, vi fick porrtidningar, vi fick porrfilmer och vi fick en öppnare syn på det sexuella området. De elektriska massageapparaterna med en alldeles speciell form, blev en försäljningssuccé bland kvinnorna. (Jfr Evert Taubes kända visa “Sådant gör man numer som fröken vet med elektricitet).
   Färg-TV nådde oss lagom till olympiaden i Mexiko 1968, men först på våren och hösten 1969 sköt försäljningen fart. Stort gny uppstod bland dem som testar varor för konsumenternas räkning. Gamla kända TV-märken som Philips och andra fick dålig kritik. Oavsett vilket TV-märke man köpt, satte bruksanvisningen myror i huvudet på folk. Där stod att man skulle vänta med att ställa in färgen tills det kom “ett mänskligt ansikte i rutan”. Somliga väntar än. Otåliga personer nöjde sej med att ställa in färgen på Putte Kock.
   Bingo blev en riksschlager och bidrog verksamt till att motverka tråkigheten på landsbygden. Varenda IOGT-lokal arrangerade bingoaftnar, där folk möttes och vann djupfrysta grisar, broilers och travar med kaffeburkar. Verksamheten satte sina spår. Gamla mor Johanna somnade i kyrkan, vaknade upp mitt under, predikan, fick syn på tavlan med alla psalmnummer, for upp som en projektil och skrek: Bingo!
   Till sist blev fräckisarna en stor schlager 1966. Vårt tongivande TV-skägg, Åke Söderqvist, gav ut dem i bokform och gjorde sej en förmögenhet. En av de folkkäraste blev denna:
   » Hon var spiritualist och nybliven änka. Precis 30 dagar på timmen och minuten efter makens bortgång satt hon och för sökte nå kontakt med den hädangångne:
    — Johan, hör du mej! Johan hör du mej?
    Hon åkallade Johans ande enligt alla konstens regler och plötsligt fick hon svar. Johans röst hördes suddigt men tydlig där utifrån det stora okända:
    — Ja, gumman lilla, här är din egen Johan.
    — Hur har du det, Johan?
    — Snärjigt men skönt. Varje morgon går vi upp klockan sex, äter frukost och älskar till elva. Sen äter vi middag och älskar till åtta. Sen är det kvällsmat och sen raskt i säng så vi orkar kliva upp klockan sex nästa morgon och börja älska igen.
    — Men Johan lille, så hade ja faktiskt inte tänkt mej paradiset!
    — Paradiset? Vem fan ha snackat om paradiset? Jag är vildkanin på Gotland!  »


    Har ni hört den här?
    När den unge mannen såg att flickas mitt emot i tågkupén hade problem med sitt korsord, erbjöd han sin hjälp.
    — Ja tack, sa hon. Det är ett ord som börjar på “Fi” ock slutar med “a”. Fem bokstäver. Och det ska vara “Ett nöje för herrarna”.
    — Det måste bli “fiska”, sa den unge mannen.
    — Visst ja, så dum jag är, sa flickan. Har ni ett kautschuk?