Vem gör alla skyltarna? 
                       
nr 51  1968                                                                                
■■■ Mitt i den stora julskyltningen kom jag att tänka på den stora busskyltningen. Det är inte så ofta som vi i förorten åker buss i stan, men när vi åker, så har vi ögonen med oss. I buss 48 från Slussen till S:t Eriksplan upptäckte jag att en normal Stockholmsbuss innehåller 28 skyltar med instruktioner till passagerarna.
    Någon måste tillverka alla dessa skyltar. Vad heter den miljonären?
■   Flertalet av instruktionsskyltarna koncentrerar sej kring förarplatsen i bussen. Där sitter skyltar av följande lydelse:
1.)  Högsta antal passagerare 74, varav 35 stående
2.)  H 34 74 485 — förmodligen bussens nummer
3.)  Samtal med föraren förbjudet under körning
4.)  Förare är skyldig växla högst 10 kr
5.)  Ej rökning
6.)  Fortsätt bakåt
7.)  Denna sittplats är reserverad för rörelsehindrade personer
8.)  Brandsläckare
9.)  Största avgiftsfria kolli
10.) Stå ej inom markerat område
    Resten av skyltarna har man spritt till bussens övriga delar. Kring utgångsdörren mitt på bussen, noterar man en speciell koncentration:
■   Fortsätt bakåt
■   Nödöppnare
■   Bryt ej ljusstrålen under färd
■   Utgång. Låt småbarnen gå av först
    Till denna skyltflora tillkommer 14 småskyltar med texten. “Nästa hållplats”, de sitter på snören som man rycker i när man inte vill vara med längre.
    Vem tjänar pengar på att tillverka dessa skyltar? Presstjänsten vid Storstockholms lokaltrafik svarar:
    — Det har vi inte tänkt på, men förmodligen är det nån jäkel i Småland. Det är nog en ganska fin affär. I varje fall under de perioder då vi gör våra nyinköp, som nu sist när vi köpte 550 bussar i en enda smita. I Skåne brukar dom säja, att smålänningarna är så ekonomiska att dom hugger fötterna av sej. Varannan hugger av sej vänsterfoten, varannan hugger av sej högerfoten. Därmed vinner man två saker, dels kan man dela på ett par skor, dels kan den småländska småindustrin hålla konsumtionen av träben uppe på den rätta nivån, efter som man normalt sliter ner ett träben på ett år. I fjol säjs det att många smålänningar var låghalta på grund av brister i träbensförsörjningen.
    Bristen berodde i sin tur på att den småländska småindustrin hade annat än träben att göra för tillfället. Sverige gick över till högertrafik och varenda smålänning satt i källaren och stampade fram H-skyltar.
    — Det är tänkbart, framhåller SL:s presstjänst, att någon sådan smålänning svarar för skyltarna i våra bussar och därigenom skaffat sig en god bärgning. Men det är bara tänkbart . . . vi har inte ägnat frågan någon närmare undersökning.
    — Det finns ju större problem, suckar presstjänsten. Hur ska vi tex. bli av med våra vänsterbussar? Flera av dem har tio års livstid kvar, men ingen vill köpa dem. Vi tar inte mer än 5000 spänn för en bra buss. Kom och köp!
    På tal om pengar och miljonärer, småländska eller icke, berättade Åke Ortmark häromdagen att han hade för avsikt att slå på stort, när
han gjorde tjänst som gästreporter i Timmen. Han tog en rövare och ringde USA för att få en personlig intervju med Onassis. Efter femtioelva krångligheter fick han en whiskyskrovlig röst i Onassis hotellsvit på trån och förklarade vad han önskade.
    — Beklagar, rosslade mannen, mr Onassis kan inte tillmötesgå er önskan om en intervju. Skulle han bevilja svensk TV en sån, skulle han vara tvungen att låta sej intervjuas av vartenda TV- bolag i hela världen, och det står han inte ut med.
    — Jaså, jaha, sa Ortmark, nåja, det är ju ett argument som vi väl får lov att höja oss för . . .
    Den whiskyspruckna rösten sa:
    — That’s very kind of you.
    Glad och nyponröd i den nordiska kölden rapporterade frilansfotografen Jarl Ekenryd, som flyttat till Rom men är hemma på julbesök, att han lyckats ganska fint i den italienska staden. Bl. a har han blivit Fellidu med Fellini, den berömde regissören. Han fastnade för Ekenryds ansikte och skrek:
    — Fantastiskt, precis den man jag söker för rollen i min nästa film!
    Vilken roll gällde det?
    — Jo, sa Ekenryd och rodnade klädsamt, jag ska spela homofil i hans film om Nero.
    Lagom till jul blev SE:s layoutmedarbetare Peter Wiking pappa igen. Han parkerade bilen utanför Södersjukhusets KK, och eftersom det var bråttom satte han en lapp på rutan med en hälsning till lapplisorna. Han skrev:
    “Jag är inne och ska få en son, sorry, men jag kan inte lämna avdelningen för att stoppa i flera parkeringsavgifter.”
    Nybliven far?
    När han ett antal timmar senare kom ut, hade lapplisan dels satt en böteslapp på bilen, dels vänt på meddelandet och skrivit på baksidan:
    “Sorry, det kan bil en flicka, och det kan det vara värt.”
    Lisa.
    Det blev en dotter. 

    Har ni hört den här?
    Det var en vacker afton i somras. Fröken Jansson satt ensam på en bänk i parken och önskade att hon inte var fullt så ensam.
    Plötsligt var det någon som bakifrån satte bägge händerna för hennes ögon och sa:
    — Gissa vem det är! Ni får gissa tre gånger. Lyckas ni inte gissa rätt får ni böta med en kyss.
    Blixtsnabbt svarade fröken Jansson:
    — Kosygin, Tshombe, Eisenhower!