nr 52  1966                                                                                
■■■ Det är inget krut i oss svenskar. Det är sant för det stod i New York Times i förra veckan. Vi fick vår dom på framträdande plats. Där stod »Svenskarna är det tristaste, torraste och tråkigaste folk som finns i hela världen»!
    Amen.
    Jaha, så ligger det till här i världen. En del folk saknar krut, andra har sånt överflöd att dom måste dela med sej till Vietnam.
   Däremot tycker jag att det verkar lite fel att påstå att svenskarna är torra och tråkiga. Senast häromdan kom det ett tjockt konvolut från Jämtland till Mummelredaktionen. Konvolutet visade sig innehålla rubbet av de Jämtlandshistorier som Östersunds-Posten har publicerat under året. En snabb genombläddring tyder på, att vi åtminstone inte saknar krutgubbar som med sina vassa repliker kan sätta lite guldkant på vardagen.
    Sätt er tillrätta i stolen hos frisören, så ska vi fira en orgie i Jämtlandshistorier! (Ja, SE har 260.000 i upplaga, men eftersom en förfärlig massa människor snyltläser tidningen i frisersalonger och tandläkares väntrum, är antalet läsare enligt senaste Vectuundersökningen 1,5 miljon per vecka!)
    Jämtland har ordet:
   Trångt.
     Gunnar i Västede red en sommardag sitt sto genom bygden och kom förbi en gård där en hingst stod tjudrad. Hingsten blev till sej i trasorna och slet alla förtöjningar. Gunnars sto besvarade kärleken, varför Gunnar sa:
    — Här verkar det bli trångt, så det är väl lika bra att kliva av.
    Krokom talar. 
    Gubbarna i Krokom hade fått en sändning från spritbolaget i Östersund och idkade samvaro. Gamle Jon blev filosofisk efter tre klara och sa:
    — Hörni, je förstår int. . .
    — Var är det du inte förstår? sa bröderna
    — Je förstår int att dom säljert, när dom kan drick opp'et själva.
    Sjukt.
    Lärarinnan i en av ödemarksbygderna i västra Jämtland led av panisk skräck för smitta. När hon fick höra att modern till en av flickorna i klassen hade insjuknat, sa hon till flickan att stanna hemma tills mamman blev frisk. Men flickan var tillbaka till skolan redan dan därpå.
    — Är mamma frisk nu?
    — Näe.
    — Men varför kommer du hit då, minns du inte vad jag i går?
    — Jo, men mamma har fått en liten pojk, å hon sa, att det inte var smittsamt!
    Namnet. 
    Det var många flickor som »råkade i olycka» under beredskapen. En tös i Nälden gick den tunga vägen till, barnavårdsnämnden för att få råd och hjälp för den efterkommande.
    — Jaha, sa barnavårdsmannen, du vet fell hocken som e far te barnet?
    — Jo, de vet ja visst, sa flickan. Jag känner'n inte, men han hette Paul. Dä stod Paul U. Bergström i skjortan på'n.
    Jonke är namnet på en krutgubbe som går i repris (knallar vidare) i många jämtländska historier. Sålunda hade Jonke blivit vittne till ett skottlossningsuppträde och en något argsint domare hör honom inför tinget:
    — Såg ni när skottet brann av?
    — Nä, men jag hörde't.
    — Hörde och hörde, fräste domaren, det bevisar ingenting. Sitt ner!
    Jonke blev förbannad, vände sej om och gick till sin plats med ett skallande gapskratt. Domaren avbröt förhandlingarna och röt:
    — Gapflabbar ni i tingssalen, drummel? Om ni inte passar er så blir ni tilltalad för förargelse väckande beteende!
    — Såg domarn, att jag skratta? frågade Jonke.
    — Nä, men jag hörde det, sa domaren.
    —Hörde och hörde, sa Jonke. Hä bevis int'nå. . . Sitt ner!
■   Valuta ska man ha för pengarna. 
    Kronotorparen i Jougdaberg hade varit nere på bygden och träffat personer och blivit ganska bra på örat. Han raglade tvärs över hela vägen när han mot aftonen skulle traska hem och till råga på eländet mötte han länsman.
    — Jag tycker att ni ska gå rakt fram åtminstone när ni någon enstaka gång visar er nere i bygden.
    Men torparen som inte hade någon väg sista biten hem till Jougdaberg men ändå fått betala en ganska dryg vägskatt, ilsknaade till och sa:
    — Jag ska säj dej, länsman, att betalar jag vägskatt vartenda år och aldrig sir nån väg, så ska i passa på att slita vägen både på längden och tvären när jag väl får en chans!
    Så raglade han vidare.
■   Lite sex fanns det förstås också i de gamla jämtbitarna. Som den där om gamle Smed-Pelle som satt vid fjällsjön och fiskade när en djurvänlig friherrinna från Stockholm kom och la sej i det.
    — Fiskar ni med mask eller fluga?
    — Fluga, sa Smed-Pelle.
    — Men tycker han inte att det är bra synd att sätta flugan på kroken?
    — Nä, dä tycker jag inte, för hon är konstgjord. Men det var en broms här nyss och försökte kurtisera henne, och den tycker jag synd om!
    En annan Jonke, den här uppges vara bosatt i Hammarstrand, var svag för fruntimmer, vilket hade till följd att han var stamkund vid tinget där han ideligen fick svara i faderskapsmål. Jonke brukade för det mesta neka, och domaren tittade på honom ganska trött och sa:
    — Men det är förfärligt, det här, Jonke. Kan ni inte skaffa er en fru?
    — Jo, jag försökte, sa Jonke, men karln hennes gav mej så mycket spö att jag inte kunde sitta på fjorton dar.
    Det luktar. 
    Och så kom gamle nerkrökade serganten Veman in till major Persson, som för all del var ganska röd om kran han också. Majorn sniffade i vädret när Veman kom in och röt:
    — Här luktar sprit!
    — Ja, sa Veman, jag kände just det när jag kom in.
■   Till sist en liten bit om den inbitne fiskeentusiasten Olausson från Enafors som sitter vid stranden med sitt metspö som vanligt. Det är en svart dag, inte ett napp på tre timmar. Olaussons kompis drejar bi och undrar:
    — Nå, får du nån fisk i dag? 
    Olausson drar upp metet, ser att det fastnat sjögräs på kroken, och svarar: 
    — Nä, dom kömmer int, dom jäklarna skickar blommor i stället!