Vi lever i check-åldern! 
  nr 15 1964 
■■■ Checken är godtagen som betalningsmedel överallt, men svenska folkets misstrogenhet mot »papperspengar» dröjer kvar. Försök betala med check i en systemkö klockan tio i sex en fredag, får ni höra.
    Jag lutade mej över disken och skrev. Naturligtvis hade jag glömt penna, så att expediten fick ranta efter en sådan. Naturligtvis måste jag fråga om man skriver AB Stockholmssystemet eller Nya System AB. Naturligtvis skrev jag fel datum så att jag måste börja om på ny kula på en annan blankett. Och bakom mej knotade en lång kö av fredagskunder. Närmaste killen väste bakom min rygg:
    — Du, rita en gubbe åt mej också va!
    En man längre bak i kön hojtade framåt:
    — Va e're för knas därframme?
    En, som stod fjärde man från mej, vände sej om och svarade:
    — De e nån jävla skådis som står å skriver autografer.
    Och när jag rodnande äntligen pallrade mej iväg med mitt paket, hörde jag hur en spydig bergsprängare intog min plats vid disken och tydligt ansträngde sej för att lägga allt sitt förakt i rösten när han sa:
    — Får jag en halva Renat.... KONTANT!
  Checken är godtagen som betalningsmedel överallt. Nästan. Av alla. Nästan. Jag blev vittne till det här dramat i snabbköpet för en tid sen:
    Äldre dam hade handlat och avvaktade med checkhäftet i ena nypan och pennan i den andra kassörskans summering av posterna. Det blev kronor 22: 60. Kassörskan sa:
    — Skriv gärna en check på 30 kr tack.
    — Men ni sa ju att det gick på 22:60?
    — Javisst, men vi tar gärna en check på 30 eller 40 eller 50 kronor!
    — Jojo, det skulle förstås smaka det, fräste damen och skrev ilsket ut en check på 22:60.
    Visst vänjer vi oss vid checkerna, men det tar sin tid.
  Ny giv hos tandläkarna: Smärtlindring med musik. Det är Luxor som går i spetsen för den idén och hos hundratals tandläkare får man lurar på öronen och bandspelarmusik genom huvudet medan borren gör sitt. Effektivt? Tja, jag vet inte det precis. Efter att ha hört underbarnet Robertino råma »O sole mio» fyra gånger, sliter man gärna av sej lurarna och ber om en rotfyllning.
   Inte, säjer vi, inte alls! Det är bara snack det där att vi skulle påverkas av TV. Det är bara lösa påståenden av illvilliga pessimister i bildningsförbunden.
    Ändå talar alla barn i min förort som Tjorven och säjer »Vet du vaaaad...»
    Ändå gör ordföranden i min förening alltjämt stor succé med öppna sammanträden säjande: »Du grabbar...»
    Ändå kom barnet hem och berättade att läraren i skolan rättat det genom att säja: »Domaren säjer att svaret är fel...»
    Och i tisdags hade vi besök av en frysboxförsäljare. När vi påpekade att han vid ett tidigare besök lovat oss 600 kr för den gamla boxen om vi köpte en ny, stack han cigarretten i mungipan och kastade huvudet bakåt och skrek med gäll stämma: Det har jag inte sagt!
    Tingsten upp i dagen! Vilka tider!
  Chock i veckan: Sprayflaskans segertåg över världen fortsätter, nu har t.o.m. gamla klassiska rakvattnet Aqua Vera gått över till spray. Glasflaskan tillbaka, tack, önskar en viss redaktör som har Aqua Vera i badrumstaket, i ögonen, i öronen, i håret, i bröstfickan, ja, praktiskt taget överallt utom på hakan.
  Paniken har lagt sej bland cigarettrökarna i USA, rapporteras det. Och då avses förstås den panik som utbröt timmen efter publiceringen av den där lungcancerrapporten i början av året. Nu säljs det cigarretter mera än någonsin i USA och tillverkarna har gott hopp om att nå upp till lika goda försäljningssiffror som 1963. Business Week berättar att i fjol ledde Winston världsstatistiken bland filtercigarretterna med 68.100.000.000 paket. Tvåa låg Kent med 35.000.000.000. Bland de vanliga cigarretterna ledde Camel med 63.000.000.000 följd av Lucky Strike på 36.200.000.000 och Chesterfield 9.100.000.000. Bland King Size ledde Pall Mall med 72.600.000.000 över Chesterfield 11,700.000.000. Salem var störst bland mentolcigarrettema, 46.500.000.000. Och Kool sålde 36.200.000.000.
    Apropå Camel så har det alltid retat mej att kamelen på omslaget inte är någon kamel utan en dromedar (bara en puckel). Men det gick till så här, hörde jag häromdan: Cigarretten låg klar för en jättestart på marknaden, men storgubbarna bakom den hade inte kunnat hitta på något lämpligt namn. Cirkuskungen John Ringling North sa då på stående fot: Kalla den för Camel! En annonsfotograf, som skulle ta bilder till grund för omslagsteckningen, rusade ut i Ringlings menageri och plåtade kameler. Men fotografen kunde inte skilja en kamel från en dromedar, han plåtade fel kreatur. Och när man äntligen kom på det fatala misstaget var det för sent att göra någon ändring. Cigarretten var redan en världssuccé. 
 
  En gammal god, skräck- och gangsterfilmernas lilla fascinerande figur, Peter Lorre, har gått bort. Han var en färgklick. Med sin besynnerliga lugg, sin genomträngande blick, sitt outgrundliga leende och sin fairblesse för att avbryta folk med överraskande repliker med en lustig brytning var han Hollywoods egen lilla Ulrich Herz.