Gits testar nya 50-kortet!
  nr 41 1971        
■■■ Det var 50-kortets första söndag. Alla var ute och reste och vändkorsen snurrade som propellrar på perrongerna.
De som bor i Kungsängen far till Södertälje för att se hur det är där. Till sin förvåning träffade dom nästan bara kungsängare i Södertälje, för södertäljeborna själva hade rest till Kungsängen för att kolla läget där.
    På T-banestationen vid Rådmansgatan satt en ung familj med 50-korten i nypan och diskuterade färdriktningen. 
Hon sa:
    — Gamla stan, va?
Han sa:
    — Nä, Bromsten... det är vackrare där.
    Stockholmarnas krav på skönhetsupplevelser är tämligen modesta.
  Själva for vi från Stockholm C till Kungsängen med 12.19-pendeln.
    Bara stockholmarens sätt att visa 50-korten i spärren är en upplevelse.
  Smygande Viktor gör kortvisningen till en strängt förtrolig sak mellan honom och spärrvakten, smyger upp kortet i skydd av överrocken och ser ut som en försäljare av pornografiska bilder.
   Hemliga Persson går i ungefär samma stil, fast han skjuter från höften. Han har kortet i ytterfickan och visar det med samma gest som gamla tiders civilkonstaplar körde med när dom visade polisbrickan.
   Ärliga Erling tycks vara fylld av iver att bedyra att inget fiffel förekommer med hans kort. Han håller det framför ögonen på vakten och låter kortets undersida vila mot spärrvaktens kran.
   Ovana Oskar tror att han är ensam i världen om att ha 50-kort. Han uppvisar det med omständligheten hos den som visar ett gruppfotografi av släkten. "Lite skuggning över ögonbrynen, annars tycker jag fotografen har lyckats ganska bra", säjer han. Spärrvakten, som så här dags på dan hunnit se fyratusen 50-kort, har mord i blicken.
   Självmedvetna Herman är också en ganska vanlig typ. Han förevisar kortet med grandezzan hos en engelsk statsman som lämnar ifrån sej inbjudningskortet vid ankomsten till tyska ambassadens bal. Man väntar bara att högtalaren ska ropa: "His Lordship, the Secretary of Foreign Affairs, mrs and mr Screwball..."
    Och alla ska dom till Kungsängen.
  Sträckan Stockholm—Kungsängen är den fulaste pendeltågssträckan i stan. Det förefaller som allt vad landet har av grävskopor, caterpillars, bandtraktorer, cementblandare och mobila kranar har samlats till kongress utmed spåret. När en lucka uppstår i denna fordonsparad, skymtar man den hänförande tegelstensfasaden på Sieverts kabelverk i Sundbyberg.
   Vi rullar in på Spånga Central kl. 12.33. Vi trodde Sträng skulle vara nere för att titta på tåget, men det var han inte. Han hade kanske annat för sej. Spånga station är ganska osannolik i sin arkitektur, ett bayerskt jaktslott mitt bland grävskoporna. Ingen skulle reagera om någon grönklädd lantjunkare skulle stiga ut på trappan med rakborste i tyrolerhatten och torrdragen dubbelbössa.
  I Barkarby såg vi klockan 12.37 en herre i baskermössa. Han medföljde ej tåget.
  I Jakobsberg kl. 12.40 noterade vi att man just rivit den populära kiosken "Rotmoset" för att bereda plats för en ny järnvägsbro. Jakobsberg är den farligaste platsen på hela sträckan. Resande som passerar platsen på valborgsmässoaftonen manas iakttaga försiktighet. Mannen som tänder fyrverkeripjäserna vid fasfighetsägarföreningen Ekedals valborgsfirande har nämligen inte lärt sej behärska artilleriets grundregler, utan tåget brukar få sej en bredsida varje gång. För något år sedan fick man in en sådan fullträff på loket i Västeråståget att föraren måste stiga av i Kalhäll och be stinsen om något lugnande.
  Klockan 12.50 susar vi in i det brusande Kungsängen. Det första som möter oss på perrongen är en skylt som pekar ut spåret för "fjärrtåg till Enköping" vilket är beläget några mil bort. 
    För er som tänker använda 50-kortet för en utfärd till Kungsängen kan därvarande konditori rekommenderas. 4:80 för ett glas mjölk, en kaffe och en ostsmörgås. Tillfälle gives till umgänge med ortens mellanölande ungdom. Nöjeslivet är lite begränsat. På biografen Forum vevar man fyra kvällar i veckan en sex år gammal film med Steve Mc Queen. På Filadelfia i det närbelägna Bro framträder sex missionärer som visar ljusbilder från Grönland. Hembygdsgården kör en uppskattad kurs i folkdans och på fredagarna anordnas diskotek i ungdomsgården.
    Konstverken på Kungsängens torg är en upplevelse för sej. Efter att ha sett tvåtusen grävmaskiner under resan från Stockholm, möter man här Sivert Räpps skrotskulpturer, som är betydligt roligare än grävmaskinerna.
   Man möter så många intressanta människor på 50-tågen. På återresan fick vi sällskap med tre greker. Det låter väldigt roligt när dom talar, ungefär som när man kör ett magnefonband med Fridolf Rhudins "Ensamma hunden" baklänges. En av grekerna log mot mej med alla sina ståltänder och sa:
    — Sram i raplav ah aks gaj.
    Det var bara att vända på det för att förstå att han sa:
    — Jag ska ha Valpar i mars.
  Den bana som sammanbinder huvudstaden med Södertälje går genom betydligt vackrare omgivningar. Har man bara passerat den apelsingula Mässan i Älvsjö, rullar man fram genom en lummig och angenäm räcka av villa idyller, endast avbrutna av insprängda betongcentra som Huddinge, Tullinge och Tumba. I höjd med Tullinge fann jag mej öga mot öga med en bössmynning. En man på fyra år knep ihop ena ögat, tog noga sikte och skrek BOM så hela vagnen ryckte till. Det var ingen bössa utan ett paraply. 
    Fy, sa fyraåringens pappa, inte bomma fabbjon!
    Ändå fick jag mej en salva till mellan ögonen i höjd med Tumba. I Rönninge blåste den unge mannen krutröken av paraplyet och steg av för att äta korv med mos.
    Tre unga män med samma hår, samma polisonger, samma madrassrutiga jackor och samma svarta utsvängda brallor talade om framtiden.
    — Va gör du?
    — Inte ett piss. Å du?
    — Inte ett piss här heller. Men jag söker lärarvikariat. Hade ett på spets i Farsta, men de va tji. Kompisen fick ett månadsvik i Västerhaninge ... 3 000 kalla. Det du!
  I Södertälje upplevde vi puben William Shakespeare, en ovanligt lyckad plastimitation av en gammal engelsk korsvirkespub, där man serverade ett gott öl samt smörgåsar som skulle få Old William att snurra i graven. Vi tog en Bass till för att skölja ner eftersmaken.
    Det skulle vi inte ha gjort.
  På återfärden till Stockholm måste vi stiga av i Tumba för att slå en drill. Det finns inga toaletter på pendeltågen. Det värsta är att vi inte hittade någon toalett i Tumba centrum heller. Den gamla järnvägsstationens mugg är igenspikad. 
    Detta är tortyr. Kissar aldrig Helge Berglund?
    Vi fann vår frälsning i en lövhög bakom en dynamitkur. Det hade varit folk i lövhögen förr. Befriad pejlade vi toalettsituationen i Tumba. Ortsbefolkningen medgav att den är förtvivlad. En äldre man avslöjade att han aldrig vågade gå ut efter två öl. En något yngre person erkände att han vid flera tillfällen drillat i promenadtunneln under stationen. En dam i Pressbyråkiosken var den enda som hade något sånär reda på sej. Hon visste berätta, att det finns en offentlig toalett ovanpå Domus tak, det gäller bara att hitta trapporna.
    — Sen finns det pilar.
   Tumba centrum en söndag är väl inte det utflyktsmål man drömmer om. Men dom har en supermarket som är öppen. Där kostade purjolöken 2:60 kilot. Och så fanns det en telefonkiosk där man kunde ringa till Kungsängen och fråga efter sina galoscher.
    Nästa söndag ska vi uppleva Märsta, Gnesta och Jordbro. 
    Man får passa på att se världen så länge 50-kortet räcker.